Resa till det bortglömda Sverige...

Vill förvarna att det sannolikt inte kommer att bli några nya inlägg förrän på måndag den 3:e augusti. Jag kommer att resa på semester till Vormträsk i södra Lappland. Det ligger mitt i det bortglömda Sverige som jag skrivit om i tidigare inlägg. Morfars sommarstuga saknar internetuppkoppling. 

Hoppas att alla får ha en bra helg. Kommentera gärna mina inlägg. 

Hälsningar från Julia Cromvik. 

I vårdkrisens tid tycker SKL att vi ska prioritera könsstympning.


Debatten om det som kallas för manlig omskärelse har blommat upp. Orsaken är att Sveriges Kommuner och Landsting vill att samtliga regioner och landsting i Sverige skall erbjuda manlig omskärelse från och med  i höst. Orsaken är att SKL vill att ingreppet skall ske inom hälso- och sjukvården. Peter Wolodarski på DN:s ledarredaktion anser detta vara bra, eftersom risken för sexuellt överförbara sjukdomar skulle minska. Många av de svenska barnkirurgerna har däremot protesterat. 

För mig är SKL:s utspel ofattbart. I dagens sjukvårdssverige råder brist på tydliga prioriteringar. Det som gäller i ett landsting gäller inte i ett annat. Detta gäller speciellt de nya dyra läkemedel tex behanling med Herceptin vid spridd bröstcancer. Det är bra att SKL anser att det ska vara samma över hela Sverige, men det är det enda som är bra med förslaget. Ska föräldrarna kunna kräva att få sitt gossebarn omskuret? Manlig omskärelse är ett kirurgisk ingrepp där förhuden skärs bort. Som vid alla kirurgiska ingrepp ger det smärta, obehag och infektionsrisk. Peter Wolodarski menar att detta stympande oåterkalleliga ingrepp på individen skall rättfärdigas av att det finns en minimal minskad risk för individen av att drabbas av HIV eller att en kvinnlig partner skall få livmoderhalscaner. Se referens i Wolodarskis artikel. 

För mig får riskminskningen vara hur stor som helst, omskärelse är ett stympande ingrepp. Om det är några vuxen män som vill genomgå manlig omskärelse så låt de göra det och betala själv på privatklinik. Först vid vuxen ålder kan en individ själv besluta om han vill genomgå ett sådant ingrepp. Många förespråkare till omskärelse säger att de är ett harmlöst ingrepp. De enda som kan bedöma det är de män som genomgått omskärelse i vuxen ålder. Det finns en studie där frivilliga vuxna män som genomgått omskärelse och de upplevde försämrad sexuell förmåga efteråt. SvD har också gjort en artikelserie om män som fått komplikationer av omskärelse som barn. 

Ingen har rätt att utsätta små pojkbebisar för stympande kirurgiska ingrepp utan medicinsk indikation vare sig det sker inom sjukvården eller i religiös regim. När nu SKL vill att alla landsting skall erbjuda detta innebär det att landstingen får lägga till något mer på "att-göra-listan". Ett sådant förslag får extra absurd prägel nu när landstingen redan idag inte hinner med det som förväntas av dem. 

Det finns bara en vettig slutsats: låt de små pojkbebisarna ha sitt könsorgan i fred. 














Konsumtionssamhället och miljön.

Nu är det regnigt väder här på västkusten. Då och då passerar jag genom centrala Göteborg och jag kan konstatera att det oavsett väder alltid är olidligt mycket folk i butikerna i centrala stan, kanske allra främst i det stora köpcentrumet Nordstan. I GP har det varit reportage om att handlarna i Nordstan rapporterar fortsatt goda försäljningsresultat, och varuhuset Gekås haft försäljningsrekord trots lågkonjunkturen.

Den privata konsumtionen har ökat enormt i Sverige efter andra världskriget. När min dotter Emelie börjar skolan kommer jag att kunna berätta om när jag gick första klass (1987) och fick gå på födelsekalas hos en klasskamrat som visade videofilm på kalaset. Vi såg på film om hunden Lassie och alla var hur imponerade som helst av att se att de hade videoapparat (VHS). Senare fick jag reda på att de inte ägde videon utan att de hyrt den från videobutiken. Historier som denna känns exotiska nu när det finns DVD, video, youtube och all nedladdning från nätet.

Vi lever i ett samhälle präglat av konsumtion. Under min barndom såg jag nya hemelektronikprylar införskaffas varje år till vårt hushåll: biltelefon, mobiltelefon, video, CD-spelare, microvågsugn, freestyle, dator, skrivare, vattenkokare, ... Förutom hemelektronik har även textilkonsumtionen ökat enormt och uppgår nu till 24 kg/ person och svensk, se mer på sida Ekocentrums hemsida. 1994 var konsumtionen 15 kg. En orsak är att kläderna stigit mindre i pris än konsumentprisindex. Modebloggarna kryllar av "dagens outfit" och dagens fynd.

Det finns flera sätt att förhålla sig till detta. Antingen är man kritisk som Naturskyddsföreningen eller "En köpfri dag" som uppmanar till minskad konsumtion. Miljökonsekvenserna av all hemelektronik eller textilkonsumtion är enorm. Bomull är en av de mest besprutade grödorna som finns och hela klädproduktionen involverar skadliga kemikalier vid färgning, tryck på kläder o.s.v. Läs mer om detta i Naturskyddsföreningens gröna guide. Mijöpartiet de gröna har också flera gånger uppmanat till minskad konsumtion. Deras lösning är att vi arbetar mindre och därmed konsumerar mindre. Där ligger grunden till deras förslag om kortare arbetstid. Motsatsen till dessa är intresseorganisationen Svenskt Näringsliv som uppmanar oss att konsumera mer. För dem är konsumtion lösningen både på jordens miljö- och fattigdomsproblem.

Jag önskar att vi kunde skilja på bra och dålig konsumtion. Den prylkonsumtion vi har idag är helt ohållbar när det gäller miljön. Vi i västvärlden lever som om vi hade flera jordklot i reserv. Ingen miljöteknik i världen hjälper oss mot den överkonsumtion som råder, även om Svenskt Näringsliv vill övertyga oss om det. Däremot är jag övertygad om att mycket av tjänstekonsumtionen är av godo för samhället, t.e.x om man klipper håret hos frisören, äter i lunchrestaurangen istället för matlåda, får en helkroppsmassage, har städhjälp eller går en kvällskurs i språk.

Den miljövänliga tjänstekonsumtionen enligt ovan har framtiden för sig. Minimal miljöpåverkan och lokal produktion som ger arbete i hemorten kan det bli bättre? Däremot tror och hoppas jag att prylkonsumtionen skall minska. Att äga prylar kan visst vara kul, ett tag. Mer ju mer prylar, ju mindre frihet. Prylar tar sin ägares tid i anspråk, prylarna kräver tid för inköp, omsorg och underhåll. Nu när jag bor i hyresrätt inser jag att jag aldrig varit så fri som när jag bodde i möblerat studentkorridorsrum och kunde ta med hela bohaget på lokalbussen vid flytt. Ibland verkar det som om ägaren inte äger prylarna utan prylarna äger ägarens hela tid och tankeverksamhet. Ett exempel på det är när en bekant till mig helt lyriskt berättade att hon en helg gått på stranden med maken och de tre barnen. Det var en av de första helgerna på åratal som den familjen inte var upptagna med husrenovering eller inredning. Den villarenoveringen hade ockuerat alla den familjens helger.

Däremet är jag skeptisk till Miljöpartiets arbeta-mindre-filosofi. Yrkesarbete ger oss en meningsfull tillvaro, skatteintäckter till samhället och är en nödvändighet för att vi skall kunna upprätthålla den service vi önskar på sjukvård, skola, restauranger och barnomsorg.

Så gärna heltidsarbete och heltidslön, färre prylar men miljövänlig tjänstekonsumtion.









I dag går mina tankar till...

Emelie, 5 månader och jag ska idag iväg påpannkakskalas för att fira en lekkamrat till Emelie som fyller ett år. Det är något vi sett framemot. Det borde vara en glädjens dag idag, men istället går mina tankar till sjubarnapappan i Rinkeby och de barn som vårdas med livshotande skador på sjukhus efter den fruktansvärda brandkatastrofen där. Fem barn är döda, den minsta var född 2008 och även barnets barnens mor. En enorm tragedi för syskonen, pappan, släktingarna, alla anhöriga, stadsdelen och hela Sverige. Brandolyckorna har ökat de senaste åren och det väcker flera frågor hos mig: 

- är lägenheterna anpassade till så stora familjer? Om familjen hade sju barn samt två vuxna blir det nio stycken i hushållet. Finns utrymningsvägar för alla? I en samlingslokal skall alltid antalet nödutgångar anpassas efter antalet i lokalen. I många miljonprogramsområden är familjerna trångbodda. Ser hyresvärden till att anpassa antalet nödutgångar efter detta?

- kom brandkåren direkt efter att ha fått larmet? I många miljonprogramsområden eller andra områden som har rykte om att vara oroliga kommer inte brandkåren eller ambulansen utan poliseskort. Detta är välkänt i Rosengård, men har tidigare gällt även i Göteborg. En man med svår bröstsmärta fick vänta i 20 minuter på ambulans i december 2008 eftersom han befann sig i Backa och ambulansen skule vänta in poliseskort. Han överlevde inte. 

- hur kan vi förbättra informationen om bränder? I Rinkebybranden står att flera av barnen dog av rökgasförgiftning då hissen de befann sig i fastnade på väg ner från femte våningen. Hiss ska ju aldrig användas vid brand. Jag minns själv hur vi i min mellanstadie- och högstadieklass ville ha brandövning, men lärarna ville inte anordna det eftersom det skulle vara för riskfyllt enlgt dem att använda nödutgången med spiraltrappa. Det farligaste är ju självklart att aldrig få ha brandövning. 

Brandolyckan gör den här söndagen till en sorgens dag. Låt måndagen i morgon bli handlingskraftens dag då vi gör allt för att förebygga fler brandolyckor. 

Vem har bestämt att snabbhet och tillgänglighet är lika med kvalitet?

Redan igår läste jag en artikel i GP om en kvinna som sökt på en vårdcentral i Göteborg på grund av trötthet, viktnedgång och svimningar. Läkaren gav diagnosen panikångest, dock utan blodprover tagits. Någon dag senare var hon försämrad och föräldrarna hade kontakt med sjukvårdsrådgivningen som också trodde på panikångest. Dagen efter hittades hon livlös i sängen och dödförklarades senare. Enligt uppgifter i artikeln skulle hon ha haft grav blodbrist.

Hela historien är mycket tragisk i första hand för kvinnans anhöriga, men även som ett misslyckande för sjukvården. Utredning pågår: kvinnans kropp skall obduceras för att fastställa dödsorsak, föräldrarna har anmält läkaren till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, vårdcentralschefen har gjort en avvikelserapport och sannolikt blir det även en Lex Maria-anmälan. I väntan på svar från utredningen är jag förvånad över att fall som detta inte inträffar oftare.

Under allmäntjänstgöringen AT arbetade jag sex månader på en underbemannad vårdcentral, elva mil från närmaste akutsjukhus. Hälften av läkarna var hyrläkare, vilka byttes ut varje vecka. Det som premierades på vårdcentralen var snabbhet och få labbprover. Ju fler recept du kunde skriva och ju fler patienter du tog per dag, ju nöjdare bev sjuksköterskorna och chefen. Snabbhet gick före noggrannhet. Som AT-läkare fick jag argumentera för alla labbprover jag önskade: CRP (snabbsänka) vid halsfluss behöver det tas? Jaha, kostar det här labbprovet 100 kr, det kan vi inte ta om inte verksamhetschefen godkänt, o. s.v...

Konsekvenserna av detta syntes i journalerna. En del hyrläkarna verkade ha jobbat ruskigt snabbt. Så snabbt att de rationaliserat bort att ta njurprov hos patienter som gått på blodtryckskontroll, missat att följa upp nyinsatt antidepressiv medicinering,  inte utrett högt blodtryck hos en 25-åring o. s. v... Är det en noggrann läkare så gör man självklart utredningar ändå, men om man arbetat länge i en organisation där endast snabbhet och tillgänglighet premieras kanske man inte orkar ta striderna mer.

Nu när landstingspolitikerna mest talar om tillgänglighet och valfrihet (eller vårdval som det heter) får det vårdcentralerna att prioritera snabba korta akutbesök utan provtagning hos läkare. Allt för att få mera i ersättning.  När min man i våras ville beställa en planerad tid för kontroll av ett födelsemärke så gick inte det. Vår vårdcentral har bara korta akuttider som kan beställas samma dag. Enligt DN:s artikel får läkarna på vissa vårdcentraler högre lön om de tar färre prover. Multisjuka patienter som sannolikt är i behov av mer provtagning och längre besök är inte lönsamma för vårdcentralerna, se DN:s artikel.

Vi får den sjukvård politikerna beställt. Nageltrång eller träningsvärk, självklart får du en tid samma dag. Ökad trötthet hos multisjuk patient: tyvärr finns det inga trettio minuters tider för planerade besök. Här prioriterar vi förkylningspatienterna. 

Mina tankar går till om det gått att rädda den 27-åriga kvinnan om brådskan varit mindre och provtagningen mer generös. Då hade hon kanske varit i livet idag. 



Pizza advertisement in Belgium.

As I have mentioned me and my family stayed some days in Brygge in Belgium one week ago. There I saw this pizza advertisement. Really disguisting! Do I have to mention that we chose another restaurant that evening, 

Nimbyiterna upprätthåller segregationen.

I ett tidigare inlägg har jag berört orsakerna till segregationen. Min slutsats är att boendet är en stark orsak. Avsaknaden av bostadsrätter och villor i en del utsatta förorter gör att de som bor där inte kan göra boendekarriär inom området. Ännu viktigare är dock avsaknaden av hyresrätter i mer välbärgade områden. Människor med lägre inkomster blir då helt utestängda därifrån . Attityden hos de boende i dessa villaområden är också av största vikt. Alltför många där är så kallade nimbyiter. 

Det engelska begreppet "nimby" har spridits allt mer det senaste åren. Nimby är förkortningen för "not in my backyard", på svenska "inte på min bakgård". Det är en inställning som politiker ofta möter vid planering av till exempel rättpsykiatri, ny järnväg, bullrig industri och andra samhällsviktiga verksamheter som behövs i samhället, men som få vill bo granne med.

Tyvärr känns nimbyismen alltför utbredd. Vid varje förslag på nybygge eller förtätning skickar en del människor nästan reflexmässigt in överklaganden. När jag som barn bodde i byn Ersnäs utanför Luleå planerdes för ett hyrehusområde i byn. En by där nästan alla bodde i villa, där skulle det byggas hyresrätter ute på en åker. Många av de närliggande villaägarna uppgav sig vara oroliga för försämrad utsikt och att de nybyggda trevåningshusen skulle kunna ge skugga på deras villatomter flera hundra meter bort!. När hyresrätterna sedan väl var byggda upptäckte dock många att det bara var trevligt att se upplysta fönster från hyresrätterna längre bort istället för en mörk åker. 

Ofta tror jag att rädslan för försämrad utsikt i själva verket rör sig om rädslan för nya grannar. Det mest uttalade exemplet på detta läse jag en artikel i DN om ön Tranholmen. Den ön ligger nära Lidingö och Djursholm i Stockholm. Ön saknar bro och den enda form av kommunal servie som finns är en förskola. En av kvinnorna på ön uppger att hon inte skulle ha köpt sitt mångmiljonhus om hon vetat att hon skulle bli granne med en förskola! Därefter står: "Kristina Lidén Mascher är rädd att förskolebygget bara är ett första steg, att det kommer att leda till en permanent bro och bilar på ön, att förskolan när barnen har vuxit ur den blir skola, ålderdomshem, narkomanvård ...
– Vi överväger att sälja medan tid är. Om det blir som att bo inne i stan kan jag lika gärna bo inne i stan. Då är det här ingen ö längre, då har det blivit ett nytt Djursholm."

Detta gör mig ännu mer säker på att nimbyattityden är en stark orsak till segregation. Till Kristina Lidén Mascher kan jag hälsa att inställningen mot förskolor sannolikt är en storstadsattityd. I övriga Sverige och specielt på glesbygden brukar bybefolkningen kämpa för att behålla skolor, förskolor, äldreboenden och annan form av verksamhet som ger service och arbetstillfällen. Till alla andra: nu har Yimby kommit till Sverige. Yimby står för "yes in my backyard" och kämpar mot nimbyismen. Du hittar dem på www.yimby.se

Sluta att säga att det inte finns utbildad personal.

I dagens nätupplaga av Dagens Medicin står att patientföreningarna inom psykiatrin är oroade av att man på många psykiatriska kliniker drar ner personalen inom öppenvården med 50% under semesterperioden. Många landsting stänger även avdelningar under sommaren. Enligt den undersökning som Sveriges radios ekoredaktion gjort uppger landstingen att neddragningarna sker på grund av att det inte går att hitta utbildad personal. 

Det tror jag inte på. Det finns många sjuksköterskor, läkare, skötare med flera i Sverige. Sverige har utbildad personal, med det handlar som allt annat om utbud och efterfrågan. Hur mycket kan landstingen tänka sig att betala personalen? Finns ingen prioriteringslista över vilken verksamhet som skall bedrivas under sommartid? Nu låter det ideligen som om att nu får den psykatriska öppenvården dras ner och avdelningar stänga för att det inte finns personal. Tillnyktringsenheten i Göteborg kommer att vara stängd i fyra veckor på grund av att de inte får tag i sjuksköterskor. Det låter ju helt ofattbart! Vilka verksamheter stänger nästa år. Ska alla intensivvårdavdelningar eller förlossningar stängas på grund av personalbrist? Har verksamhetscheferna inte gjort upp någon plan för sommaren i förväg. 

För några somrar sedan arbetade jag som underläkare inom slutenvårdspsykiatrin. Det var vedervärdigt. Hyrläkare som sprang mellan avdelnigarna och nya läkare varje vecka. En vecka mitt i juli var överläkarraden tom på schemat för en avdelning. Alla patienter frågade om vilken överläkare som skulle komma nästa vecka. Ingen visste. Det kom aldrig någon överläkare. De sjukaste patienterna fick flytta över tillfälligt till andra avdelningar och de andra fick vara kvar. Då det inte fanns någon läkarkompetens där de veckorna kallades det för en "omvårdnadsavdelning" då patienterna fick omvårdnad av sjuksköterskor och skötare. Jag hade hellre kallat det förvaring. Varför ligga inne på sjukhus om du inte får tillgång till medicinsk kompetens?

Allt handlar om prioriteringar. Om bara landstingen betalade tillräckligt skulle alla svenska psykiatrer och sjuksköterskor som arbetar i Norge kunna arbeta i Sverige under sommaren. På den psykiatriska kliniken där det inte fanns överläkare arbetade flera svenska hyrläkare. En av dem arbetade i Norge 50% av tiden. Så om landstingen vill ha bemanning sommartid så finns det, om det bara betalar tillräckligt. Däremot tror jag att de inte vill betala vad det kostar. Därför hänvisar de hellre til personalbrist istället för att kalla det vid sitt rätta namn: besparing.



Könsroller på nätet.

I mitt tidigare inlägg om mammaskuld tar jag upp könsroller på nätet, då på sajten Familjeliv. Det är en sajt med bloggar och diskussionsforum. Det är kvinnor, kvinnor och kvinnor överallt. Nu är det glädjande att det är fler som reagerat över detta. Har läst ett alldeles färskt inlägg från den föräldralediga frilansjournalisten Marcus Ridung där han skriver att han känner sig bortglömd som pappa bland idel mammor på nätet. Värstingexemplet är tidningen "Allt om barn" där det på deras hemsida finns nio bloggar framme, alla skrivna av kvinnor.

Jag vill tacka Marcus Ridung för ett tankeväckande inlägg! Hoppas att föräldratidningarna, BVC och alla andra nu börjar att inse att föräldraskap involverar män och kvinnor.

Läs Marcus Ridungs debattinlägg här

Marcus Ridung har en blogg. Se hans inlägg om jämställdhetsbonusen här

Bort med jämställdhetsbonusen!

I ledaren till dagens GP står om jämställdhet på arbetsmarknaden (1). Just nu föds ovanligt många barn i Sverige och ledarredaktionen tror att det beror på att kvinnor i Sverige inte behöver välja mellan karriär och barn som i en del andra länder. De konstaterat dock att det finns mycket att göra. Fortfarande tar kvinnor ut cirka 80% av föräldrapenningdagarna. För några år sedan var mer än hälften av cheferna ovilliga till anställa småbarnsmödrar. GP tycker att det är viktigt att barnafödandet hålls uppe. Först i slutet av artikeln kommer ett konkret förslag: "Varför inte se till att realisera Folkpartiets förslag om förenklad och fördubblad jämställdhetbonus? Det skulle vi alla tjäna på. ".

Det är bra att ledarredaktionen skriver om jämställdhet. Ämnet är angeläget, men det är en mycket lam ledarsida. I ledaren konstaterar att det krävs en attitydförändring gällande föräldrapenningen och vård av sjukt-barndagarna när det gäller fördelningen mellan föräldrarna. För att åstadkomma detta vill man dubbla den så kallade jämställdhetsbonusen. Jämställdhetsbonusen gäler barn födda efter 1 juli 2008. Syftet att att stimulera att barnets föräldrar delar lika på föräldrapenningen. Pengarna utgår inte som ett bidrag utan som ett avdrag på skatten för det taxerade året. Se de exakta detaljerna på regeringens hemsida (2.).

Nu har det gått ett år sedan jämställdhetsbonusen infördes. I och med att min man och jag delar på föräldraledigheten ringde jag Försäkringskassan för att höra detaljerna om jämställshetsbonusen i höstas 2008. Döm om min förvåning då inte ens Försäkringskassans tjänstemän kunde förklara vilka regler som gällde! Även nu när jag läst igenom reglerna på regeringens hemsida ställer jag mig frågande till hur det hela fungerar.

I april i år offebtliggjordes hur många föräldrar som ansökt om jämställdhetsbonusen. Svaret var: 26 stycken i hela Sverige! (Det föddes 109 301 barn under 2008). Vilken succe med jämställdhetsbonusen.

Så istället för det ineffektiva byråkratikrånglet med jämställdhetsbonusen så gör något konkret. Individualisera föräldrapenningen. Det är jättelätt. I dag gäller 480 dagar per barn, dela i två delar=240 dagar per förälder. Ta sedan bort möjligheten att föra över dagar till den andra föräldern. Klart! Ett kostandsfritt steg till förbättrad jämställdhet!

1. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=507012

2. http://www.regeringen.se/sb/d/10304

Vem tar ansvar för fisken?

I går blev min man och jag bjudna på middag på en fin fiskrestaurang vid hamnen i Fiskebäckskil, på Skaftö utanför Lysekil här på västkusten. Jag hade sett fram emot det besöket. Dock blev jag väldigt förvånad när jag såg menyn. Så här såg den så kallade kvällsmenyn ut:

"Varmrätter -Hav
Linnéas fiskgryta:

Halstrad Hälleflundra och torsk i tomatiserad skaldjursgryta med pepparrotsaioli, sommarprimörer och blåmusslor.

285:-
Torsk

Smörstekt Torskrygg med murklor, pilgrimsmusslor och vårlökssallad samt apelsin- och sauternesvinsgelé, ankleversås och färskpotatis.

245:-
Piggvar
Smörstekt piggvarsfilé med sallad på krusbär, hasselnötter och sparris. Serveras med kantarellsås och potatiscigarr.
325:-
Uer
Smörstekt Uerfilé på mussel, sparris och morotssallad i flädersmaksatt smörsås samt färskpotatis och rödbetschips.
225:-
Fisksoppa
Stor fisk- och musselsoppa, gjord på musselfond med lax, havskatt, blåmusslor och strimlade grönsaker.
195:-
Varmrätter - Land
Oxfilé

Oxfilétournedos på oxsvans och körsbärsragu. serveras med potatisfondant och havtornssmör.

265:-
Finn fem fel! Vad väljer jag som miljömedveten konsument här? Enligt WWF:s fiskguide över fiskar som rekommenderas får musslor grönt ljus. Det innebär att de rekommenderas, de renar havet och är inte utrotningshotade. Däremot är torsk gul- eller rödmärkt beroende på fångstmetod eller fångstplats. Gul färg innebär att man skall vara försiktig med att äta den fisken och röd färg att man avråds från att äta helt. Då det kändes konstigt att äta oxfilé på en fiskrestaurang så det slutade med att jag tog en musselsoppa, trots att jag var osäker gällande havskatten och min man tog en uer, då vi inte visste vilken märkning den hade. I dag har jag kontrollerat det vi åt enligt WWF:s fiskguide. Följande gäller:

- hälleflundra: röd
- torsk: röd eller gul
- piggvar: odlad gul, vildfångad: röd
- uer, även kallad kungsfisk: röd
- musslor: grön
- lax: odlad/Östersjön: gul, övrig lax: röd
- havskatt: röd

Se hela listan här: WWF:s fiskguide: http://www.wwf.se/v/hav-kust/l/1243694-fiskguiden-2009-kampanjsida.

Min fråga till alla "fina" fiskrestauranger. Känner ni inte till ovanstående, eller bryr ni er inte? Är ni inte intresserade av ett hållbart fiske? Ni som har kökskunskapen skall väl kunna servera goda exklusiva recept från de grönmärkta fiskar som rekommenderas till exempel: musslor, kravmärkt torsk, liten hälleflundra från västra Grönland eller hummer.

Gårdagens fiskmåltid var väldigt trevlig, men jag saknar en miljömedvetenhet från fiskrestaurangen. I vanliga fall brukar jag säga till direkt på restaurangen, men när jag blev bjuden var det tyvärr inte rätt tillfälle att påpeka det på restaurangen. I morgon blir det ett skriftligt brev till fiskrestaurangen och ett telefonsamtal om deras miljöplan. Men min fråga kvarstår: när ska fiskrestaurangerna ta sitt ansvar?

Läkarrocken och hamburgarrestaurangen.

Av och till poppar frågan om vårdhygien upp. För alla som ej är inom sjukvården kan förklaras att vårdhygien handlar om att förebygga vårdrelaterade infektioner genom olika hygienrutiner. Hygienrutiner kan handla om allt ifrån enkelrum för patienten med vinterkräksjuka till att använda handskar vid såromläggning och därefter sprita händerna. Dessa hygienregler finns även inom livsmedelsbranschen och tidningarna brukar varje år skriva reportage och visa otäcka bilder om hur ohygieniskt det kan se ut på de restauranger som fått anmärkning av miljö- och hälsoskyddskontoret. Senast igår fanns ett reportage i GP om matställen som tillfälligt fått stänga (1.).Vid matlagning i hemmet är de flesta noga med att diska skärbrädan efter att ha skurit kyckling och därefter sallad. Allt för att minska risken för en campylobacterinfektion.

Allt detta kan synas som självklarheter. Alltså borde det vara det även inom sjukvården. Det var ju läkaren Semmelveis som i 1800-talets Wien införde handtvätt med klorerad kalk så att läkarna inte skulle gå direkt från obduktion till förlossning. Efter handtvätten minskade dödligheten i barnsängsfeber enormt. Tyvärr är detta inte alls självklart inom vården. Häromdagen läste jag några sorgliga artiklar i Dagens Medicin, (2-4.) Det handlar om att Upplands landsting vill spara in på läkarrockarna. De anser att de långärmade kläderna inte är förenliga med vårdhygien. Många läkare kommer nu att beställa rockar själv till självkostnadspris. Enligt Martin Wohlin, vice ordförande i Upplands allmänna läkarförening behövs rocken när man visar runt utländska gäster, eftersom man då inte kan gå runt i den vanliga klädseln som han kalar för "pyjamas". Andra läkare har tidigare kallat den kortärmade sjukhusklädseln för klädseln för "smurfdräkt" då många har blå kortärmad tröja och vita byxor.

Det ligger säkert mycket nostalgi i rocken för mina äldre kollegor. När jag läste infektionskursen på läkarutbildningen 2003, sa infektionsprofessorn att det var av största vikt att vi läkarstudenter bar rocken för det hörde till läkarrollen. Under tiden som vårdbiträde sommaren 2001 fanns ingen handsprit på det kommunala äldreboendet. Vi fick inga arbetskläder av arbetsgivaren och ingen introduktion i hygienrutiner. Mycket av detta håller dock på att ändras. Sedan 2007 står i Hälso- och sjukvårdslagen att vårdgivaren skall bedriva vård med god hygienisk standard, se Socialstyrelsens riktlinjer (5-6) Där nämns bland annat att vårdgivarna (läs läkare, sjuksköterskor med mera skall använda kortärmad arbetsdräkt. Detta har många inom sjukvården svårt att acceptera. Jag håller med om att läkarrocken är praktisk med alla fickor och att den gjort det lättare att identidiera läkaren. Men det är ohållbart att bära den för att riskera hygienen.

För några år sedan besöte jag Max hamburgerrestaurang i Trollhättan. Ett plakat hängde på dörren till kassadisken där stod att för att gå in till kassa- eller köksområdet krävdes hel och ren kortärmad arbetsdräkt, nytvättande och avspritade händer. Vad jag kunde se följdes detta av de anställda. På de vårdcentraler och sjukhus jag arbetat på är det dock få som följer ovanstående regler. Det är få som byter arbetskläder varje dag, ringar och klockor bärs ofta och läkarrocken används vid patientkontakt. När Läkartidningen besökte sjukhus hittade de ingen läkare som klädde sig korrekt (7). När det varit information från vårdhygienläkaren har jag sett folk vända i dörren, då de inte vill ha information. När vi under hygieninformationen fick vi reda på att Sverige har mindre problem med spridning av antibiotikaresistens än t. ex. Storbritannien där läkarna använder slips och skjorta under läkarrocken satt folk och ifrågasatte. "om vi inte får ha långärmat, varför får vi då ha namnbricka. Namnbrickan hänger ju ner som en slips och kan nudda i patienten? Vilka vetenskapliga bevis finns för att vi ska ha kortärmad arbetsdräkt? Jag vägrar att klä på mig kortärmad pyjamasdress då jag inte tycker att det finns tillräckliga bevis ännu" osv. ..

Det är vuxna läkare som argumenterar enligt ovan. Läs på om evidens från Socialtyrelsen (8.).Socialstyrelsen har redan beslutat om kortärmad klädsel. Jag skäms varje gång jag ser sjukhuspersonal som inte följer dessa regler. Sjukvården är en enormt kunskapsintensiv bransch med många högutbildade. Alla läkare och många andra inom sjukvården har läst kurser om bakterier och mikrobiologi, antibiotikaresistens och multiresistenta bakterier. Vi arbetar med många livshotande sjuka. När ska alla inom sjukvården lära sig att följa de mest basala hygienreglerna. Hur svårt kan det vara? När ska vi börja kunna hålla samma hygienrutiner som hamburgerrestaurangen? Om sjukhuset varit en hamburgerrestaurang hade miljö och hälskoskyddskontoret fått oss att stänga för länge sedan.

1. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=506825

2. http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2009/07/17/lakare-koper-egna-rockar/index.xml

3. http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2009/03/16/akademiska-vill-spara-in-p/index.xml

4. http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2008/06/16/lakare-vagrar-lamna-ifran-/index.xml

5. http://www.sos.se/sosfs/2007_19/2007_19.htm

6. http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/6A505CF7-4B92-4B15-B03B-B491E6D07EDA/13423/20091

7. http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=6021

8. http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/6A505CF7-4B92-4B15-B03B-B491E6D07EDA/13423/200912633.pdf
Sidan 4 rekommenderas!



Segregation och livet i förorten.

I dag var det sista dagen som öppna förskolan på Sjumilaskolan i Norra Biskopsgården var öppen innan sommarstängningen. Min dotter Emelie, fem månader och jag var där. Efter nio minuter med spårvagnen klev vi av vid Väderilsgatan hållplats och gick dit. Det är alltid en spännande upplevelse. Förutom förskolläraren som är urGöteborgare och bosatt i Torslanda är det vuxna och barn av en rad olika nationaliteter: två kvinnor från Somalia, en från Egypten, två från Kina, en man från Japan. en kvinna från Litauen, en från Libanon och många fler som jag inte hann tala med. Biskopsgården är för mig Sveriges New York. Det är här människor från jordens alla hörn möts. Enligt förskolläraren på Öppna förskolan var 98% av barnen på Sjumilaksolan av utländsk härkomst. Majoriteten av barnen har utomeuropeisk bakgrund och de största språkgrupperna är somaliska, arabiska och turkiska.
Nyligen utgavs en genomarbetad rapport där professor Roger Anderson (1.) med fler kartlägger orsakerna till segregationen i Göteborg. Enligt honom är det inte invandringen till Sverige som ger segregation, utan orsaken är att det oftast bara finns en boendeform i ett bostadsområde. Norra Biskopsgården domineras till exempel av allmännyttans hyresrätter. I många områden dominerar en boendeform till 90% eller mer, det gäller främst i egnahemsområdena, d.v.s i villaområdena.

Ovanstående är intressant. I media och inom politiken benämns Biskopsgården som ett segregerat område. I samband med kravallerna i Rosengård nämndes flera gånger det som ett problem att många med invandrarbakrund bor på samma ställe. Min tanke är att problemet inte ligger där utan snarare i de mer välmående områdena. Det känns som om invånarna i områden som Biskopsgården utestängs från att delta i övriga samhället på flera sätt:

- mediaskugga råder över många stadsdelar, främst över de områden som kallas förorter. Läs mer och se referenser under mitt tidigare inlägg: Det Sverige som media glömde.

- stigmatisering av förorter. Det är överhuvudtaget lustigt att områden som Biskopsgården. Bergsjön och Hjällbo benämns som förorter när jag aldrig hört någon kalla Långedrag, Askim eller Billdal som förort även om de ligger långt från centrum. Mediabevakningen av Biskopsgården handlar till stor del om kriminalitet och våldsdåd. Det ger intrycket av att det är ett farligt område. Däremot nämns det sällan att antalet anmälda brott per tusen invånare är som högst i centrum och därefter i min stadsdel Lundby(2.). Det hörs sällan och avskräcker få från att bo centralt.

- utestängning från rikare områden. Många av invånarna i Biskopsgården har utländsk bakgrund, ofta utanför Europa. Min egen erfarenhet av att flytta utomlands är att man då lätt hamnar ett steg ner på den sociala trappan. Jag har t. ex. tillbringat en tid på ett boende för unga arbetare och ensamstående mödrar i Lyon i väntan på ett studentboende. Då medelinkomsten i Biskopsgården är låg är många utestängda från att få bostadslån. Alltså återstår att bo i hyresrätt. I många stadsdelar med höginkomsttagare. t. ex. Älvsborg saknas kommunala hyresrätter helt.

Utestängning kan även ske på stadsdelsnivå som när den välmående stadsdelen Torslanda ansökt om att bli egen kommun. Ibland finns även utestängning på individ- och gruppnivå. De som bor i bostadsrätt eller villa brukar vara flitiga på att överklaga alla förslag på bostadsbyggande av rädsla för att de skall få skymd utsikt, "parkeringskaos" eller grannar som bor i hyresrätt. Det får gärna byggas, men inte där de bor. Jag har aldrig hört någon hyresrättsinnehavare överklaga byggplaner på samma sätt. I USA har det länge funnits "gated communities" där rika familjer bor bakom stängsel med vakter. Sveriges motsvarighet är Victoria park utanför Malmö där det är tänkt att utomstående ska känna sig obekväma.

Det mest tydliga exemplet på utestängande hörde jag om häromdagen. En kvinna vi kan kalla henne Samira på Öppna förskolan är av somaliskt ursprung, men talar utmärkt svenska efter många år i Sverige. För några år sedan arbetade hon i Göteborgs kommuns vikariepool och fick då ett uppdrag i Torslanda, grannstatsdelen till Biskopsgården. Torslanda har en mycket hög andel förvärvsarbetande och endast 6% har utländsk bakgrund, de flesta från de nordiska länderna. När Samira gick på gatan i Torslanda mitt på dagen mötte hon tre unga män i 17-18-års åldern som stoppade henne och talade om för henne att hon inte var välkommen i Torslanda. Två av männen sa att de ville "spöa upp den jävla negern", d. v.s henne, men som tur var lyckades den tredje hindra dem. Väl på arbetet berättade Samira det och fick höra att det fanns en äldre man som gav pengar till ungdomar som misshandlade mörkhyade. Sedan dess har Samira tackat nej till uppdrag i Torslanda. Hon arbetar nu endast i stadsdelar där det finns invandrare. Hellre att hon går arbetslös än sätter sin fot i Torslanda igen.

Det här får mig att tro att problemet med att Göteborg är en segregerad stad vad gäller ohälsotal och medelinkomst i första hand beror på utestängning. För mig framstår de välmående stadsdelarna som Örgryte, Älvsborg och Torslanda som problemet. Jag tror att många av invånarna där lever ett segregerat liv och främst träffar likasinnade. Barnen där träffar endast andra barn i villa, går i noggannt utvalda skolor i närområdet eller i centrum, väldigt sällan i någon så kallad förort. Många från de mer välmående områdena har aldrig satt sin fot i Biskopsgården, Hjällbo eller Bergsjön. Jag har träffat urGöteborgare som trots att de levt 30 eller närmare 90 år i Göteborg aldrig besökt Bergsjön. För många barn i Biskopsgården tror jag att det är tvärtom. De flesta har sannolikt varit i centrum eller åkt förbi Långedragsvillorna på väg till bad i Saltholmen. De åker kollektivt och träffar andra på spårvagen. I skolan träffar de barn av ett flertal olika nationaliteter samt många med svenskt ursprung inom skolpersonalen.

Jag tror på en blandad stad. Kan vi inte motverka segregationen ovan? Det ligger i allas ansvar. Till politiker och bostadsbolag, se till att integrera invånarna i Älvsborg och Torslanda genom att bygga hyresrätter där. Det är viktigare änatt bygga egna hem i Biskopsgården eller Bergsjön. Till oss alla andra: Många av oss lever i våra instängda bostadsenklaver och träffar bara likasinnade. Vi mår alla bra av att vidga våra vyer och möta människor från andra delar av världen och med andra erfarenheter. Vi kan alla börja att möta våra medmänniskor och göra Göteborg (och alla andra områden) till mindre segregerade. Börja att åka kollektivt. Bjud in din granne. Besök en öppen förskola i en annan stadsdel. Besök andra delar av din stad. Prova att någon gång handla i en annan stadsdel. Gå på gudstjänst i en annan församling. Det finns oändligt mycket vi kan göra.

1. http://www.goteborg.se/wps/wcm/connect/? Nederst på denna sida finns hela den rapport " Fattiga och rika- segregationen ökar Flyttningsmönster och boendesegregation i Göteborg 1990-2006", som professor Roger Anderson med medarbetare, Uppsala universitet utfört för Göteborgs stad, stadskansliet och social resursförvaltning .

2. http://www4.goteborg.se/prod/sk/statistik/statistikR5.nsf Denna statistik kommer från Brottsförebyggande rådet och finns på Göteborgs kommuns hemsida.




Sjukvården från den ljusa sidan.

I ett flertal inlägg här på bloggen har jag skrivit kritiskt om den svenska sjukvården. Främst har jag varit kritisk mot bristen på vårdplatser. Det är mycket som kan förbättras inom svensk sjukvård: i första hand fler vårdplatser, tydligare prioriteringar och ett slut på den osäkra vikariepolitik som bedrivs nu. På många kliniker i Sverige anställs sjukvårdspersonalen endast på tre- sexmånadersvikariat då det råder anställningsstopp. När den nya peronalen väl lärt sig rutinerna är det dags att sluta.

Alla vi som arbetar inom sjukvården vet dock vilken enorm kompetens och kunnande det finns inom svensk sjukvård. Ofta är det svårt att få tillgänglighet till vård: väntan på akuten, väntan på höftoperation. Däremot är mitt intryck att när det gäller mer allvarliga eller livshotande åkommor så har vi en sjukvård av yttersta klass. Ta och läs gärna dagens reportage i GT om den 22-årige Marcus Bergström som vid sjutton års ålder insjuknade i blodsjuksomen aplastisk anemi och som nu efter en benmärgstransplantation och en ny lever är på väg tillbaka. Jag som blivande hematolog (specialist på blodsjukdomar) läser sådana artiklar med extra stor behållning.

http://www.gt.se/nyheter/1.1640573/marcus-overlevde-mot-alla-odds

http://www.gt.se/nyheter/1.1640571/trodde-mer-an-en-gang-att-vi-skulle-forlora-honom

cromvik.blogg.se snart även på Dagens Medicin.

Blev häromdagen kontaktad av tidningen Dagens Medicin som tillfrågat mig om jag önskar bli gästbloggare hos dem. Det var jättekul och hedrande att bli tillfrågad. Jag har nu svarat ja. Det innebär att många av mina inlägg även kommer att publiceras på Dagens Medicins hemsida, www.dagensmedicin.se Självklart kommer min blogg även att finnas kvar på den här sidan.Jag planerar även att skriva fler inlägg om min vardag som ST-läkare och doktorand samt som tidigare att kommentera aktuella sjukvårdsfrågor.

Självklart kommer jag att fortsätta att skriva om politik, jämställdhet, miljö och alla andra frågor som intresserar mig. Liksom tidigare tar jag tacksamt emot kommentarer och synpunkter. Välkomna att kommentera!

Kim Jong Il, kungen och Victoriadagen.

I dag kommer rapporter från Nordkorea om att deras ledare diktatorn Kim Jong Il ser avmagrdad och tärd ut. Det finns bilder som tyder på en kraftig viktnedgång och det spekuleras om att han skulle ha fått cancer i bukspottskörteln. Kim Jong Il är annars en man av mytiska proportioner. Han är son till Nordkoreas grundare Kim Il Song och både fadern och sonen beskrivs i Nordkorea som innehavare av överjordiska förmågor. Kim Jong Il föddes under två regnbågar och slog elva hole- in-one under sin första golfrunda. I den nordkoreanska grundskolan ägnas flera timmar per vecka till att läsa om Kim Il Songs barndom och uppväxt. Kim Jong Ils födelsedag den 16 februari firas alltid med enorma musikparader och militärmarcher. Detta i ett land där befolkningen saknar det mest elementära.

För oss svenskar låter detta helt absurt. Nordkorea är världens kanske mest isolerade land och Kim Jong Il är en sträng diktator som styr med järnhand. Han och hans söner vältrat sig i lyx, medan det finns rapporter om att befolkningen tvingas att äta gräs för att överleva. Sannolikt kommer någon av Kim Jong Ils söner att ta över när fadern blivit allt för sjuk. Orsaken till misären i Nordkorea eller Demokratiska Folkrepubliken Korea som det egentligen heter står att finna i att det är en diktatur. All makt utgår från statschefen som är en diktator. Statschefsposten ärvs och folket har ingen möjlighet att rösta fram den de önskar som ledare. Diktatorn värnar om sina privilegier och delar bara med sig till sina närmaste vänner. För att få något gäller det att hålla sig väl med diktatorn. Någon kritisk mediagranskning förekommer inte.

I morgon är det den 14 juli vilket är Frankrikes nationaldag, kronprinsessans 32-årsdag och även den så kallade Victoriadagen eller "Ölands nationaldag" som det står på Victoriadagens officiella hemsida. Statliga pengar går tilll ett okritiskt hyllande av den blivande statchefen. För skattepengar har Malena Ernman och Måns Zelmerlöv hyrts in. Mediahyllningarna har redan börjat idag och i ett flertal tidningar står om att Victoria och Daniel Westling  som representanter för Sverige tillsammans tagit emot Sydkoreas statchef.

Sverige är ingen demokrati. Statchefen kungen är inte demokratisk vald. Det verkar som om mediafolket vill hålla sig väl med kungafamiljen och skriva hyllningsreportage istället för kritisk granskning av kungafamiljen som makthavare. Det går inte att förneka att kungen som statchef är makthavare när han ständigt får träffa andra statchefer som den från Sydkorea. Victoriadagens hyllningar av den blivande statchefen på minner mig om Kim Jong Ils födelsedagsfirande. Victoria som blivande statchef och Kim Jong Il som nuvarande statchef i två olika länder utan kritisk mediagranskning av dem och där foket förväntas ställa upp i födelsedagshyllningar.

När ska Sverige få bli en demokrati? När ska vi få välja vår statchef? Jag har svårt att tro att kungen skulle abdikera självmant och ge upp sina privilegier. Därför krävs det att  vi invånare engagerar oss i stället. Arbeta för republik, Bedriv opinion, gå med i Republikanska föreningen och påverka din riksdagsledamot. För till skillnad från i Nordkorea kan vi avsätta vår odemokratiske statchef genom att riksdagen beslutar om detta i två omröstningar med mellanliggande riksdagsval. Låt oss kämpa för det. Låt Sverige bli en demokrati!

Länk till artikel i expressen.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3194835.svd

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3201269.svd


http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=506088

http://www.dn.se/livsstil/victoria-firas-med-eller-utan-daniel-1.910861


http://www.expressen.se/Nyheter/1.

När ska vi sluta att blunda för våldet?

I Aftonbladet i dag, http://www.aftonbladet.se/wendela/article5487604.ab finns ett reportage angående partnerrelaterat våld bland homosexuella par. Äntligen en artikel om något som glömts bort och länge tystats ner!  Enligt artikeln är partnerrelaterat våld lika vanligt bland homosexuella som heterosexuella par. Hanna Wallsten i artikeln kommer snart ut med en bok "I hennes våld" om en kvinna som blir misshandlad av sin kvinnliga sambo. Det står även att RFSL har en brottsofferjour för hjälpa människor som råkar ut för misshandel i en samkönad relation och att RFSL planerar att starta en brottsofferjour för misshandlade män.

När ska vi inom sjukvården och övriga samhället uppmärksamma detta problem? När jag minns undervisningen från högstadiet och gymnasiet så minns jag representanter från kvinno- och tjejjourer som kom och talade om att det var män som slog kvinnor på grund av patriarkaliska maktstrukturer. Biologiläraren på höstadiet sa att män aldrig kunde våldtas. Under läkarutbildningen hade vi en temadag om våld där kuratorn från akutmottagningen kom och föreläste. Det handlade om en broschyr hon tagit fram angående hur misshandlade kvinnor skulle tas om hand när de sökte på akutmottagningen. Där stod det saker som att kvinnan skulle undersökas i enrum utan att kvinnans man var med. Jag sa att det var ju fint att det  fanns en broschyr om hur vårdpersonalen skulle uppmärkamma de våldsutsatta kvinnorna, men varför utgick hon ifrån att det alltid var en kvinna med barn som misshandlats av sin man? Varför inte påminna oss om att det fanns män som misshandlats av sin manliga partner eller av sin kvinna? Svaret jag fick var att nu skulle vi inte koncentrera oss på det utan uppmärksamma de misshandlade kvinnorna. 

Så frågan kvarstår. När ska vi inom sjukvården, lärarna inom skola, förskola, kuratorer, kvinnojourer och alla andra uppmärksamma att våld kan förekomma inom alla typer av parrelationer. Det vi inte vet om eller tänker på finner vi aldrig. Traditionellt har läroböckerna om hjärtinfarkt handlat om män med hjärtinfarkt, men de senaste decennierna har vi inom sjukvården blivit allt bättre på att uppmärksamma kvinnors hjärtinfarkter. På samma sätt borde vi alla i samhället blir bättre på att uppmärksamma och se det partnerrelaterade våldet i alla dess former.

Ge män möjlighet att arbeta inom alla yrken!

De senaste decennierna har andelen kvinnor ökat inom många tidigare mansdominerade yrken, som teknik, odontologi och veterinärmedicin. Dyrbara pengar har också lagts ned för att kartlägga de förhållanden och värderingar som råder inom vissa mansdomierade arbetsplatser t. ex. Försvarsmakten som beställde ett uppmärksammat projekt om värderingar för 100 miljoner från Bi Puranens företag Bikupan.

Frågan kvarstår dock: vad görs för att göra de kvinnodominerade arbetsplatserna mer jämställda? Mig veterligen, ingenting.

 

Under värnplikten tillbringade jag några månader inom en extremt mansdominerad miljö, bland annat på jägarregementet K3 i Karlsborg. Jag minns hur vi kvinnor blev uttittade i matsalen bland alla män inom fallskärmsjägarna och inom den särskilda insatsstyrkan. Frånsett detta blev vi inte särbehandlade på något sätt. Alla värnpliktiga behandlades sämre än grisar med endast undermålig mat, kollektiv bestraffning och konstanta utskällningar. Detta var dock samma för både män och kvinnor.

 

Inom många kvinnodomierade miljöer råder dock en mycket unken attityd mot manliga kollegor. Under studidetidens placering på förlossningen noterade jag att alla barnmorskor och undersköterskor var kvinnor. När jag frågade om det gjordes några försök att locka manlig personal svarade en anställd att hon inte förstod vad de skulle med män till. Ingen man hade sökt jobb där, Undrar varför då? Har även träffat kvinnliga BVC-sköterskor och sjuksköterskor inom kvinnosjukvård som inte önskat att få manliga kollegor. Inom ROKS, organisationen för kvinnojourer får män gärna ge bidrag till verksamheten, men inte delta aktivt i arbetet. När jag frågar om hur man resonerar inom ovanstående verksamheter har svaret blivit att de inte har något emot män i allmänhet, men att just de inte skulle kunna ha manliga kollegor för att deras verksamhet är “så speciell”. Dessa kvinnor hävdar att de värnar om de utsatta kvinnorna. De anser att det inte skulle fungera med en man i telefonen hos kvinnojouren eller en manlig skolsköterska för att kvinnorna eller flickorna inte skulle våga vända sig till kvinnojouren, förlossningen eller skolsköterskan om det var en man. Det är lika vettigt resonerat som när kvinnor inte tilläts bli provinsialläkare i början av 1900-talet då man värnade om det manliga patienterna som aldrig skulle kunna tänka sig att gå till en kvinnlig läkare!! (källa: sidan 80 ur boken" Staten var en man...?",  av professor Ann-Sofie Ohlander, finns på Utvecklingsrådets hemsida). Varför skulle just barnmorskor eller BVC-sjuksköterskor inte vara män? Är kvinnor inom dessa yrken rädda för manlig konkurrens? Likaväl som att män utan problem kan uppsöka en kvinnlig urolog, lika självklart är det för kvinnor att bli opererade av en manlig bröstcancerkirurg. Varför påstår många sjuksköterskor att det går bra med män som gynekologer eller barnläkare, men inte som BVC-sjuksöterskor eller skolsköterskor?


Kompetens måste gå före kön. Alla borde vi vara angelägna om att rekrytera så kompetenta kollegor som möjligt. till våra arbetsplatser. Om man bara vill ha kollegor av ett visst kön är man sannolikt rädd för konkurrens. Så till alla kvinnor som inte vill ha manliga kollegor, sluta med detta! Jag tror er inte när ni säger att ni bara vill ha kvinnliga kollegor för att värna era patienter eller klienter. Däremot tror jag att ni resonerar så för att värna era revir, era kvinnliga kollegor och era privilegier. Detta är bara för att gynna er själva!

Pa resande fot

Hej alla lasare!

Beklagar om jag inte kunnat gora lika tata inlagg de senaste dagarna. Ar pa forskningskonferens i Belgien och har endast begransad tillgang till internet. Skriver nu pa internationellt tangentbord, det ar darfor det saknas prickar over a och o.

Haller dock pa att skriva flera inlagg, bland annat om sjukvardshygien och privata sjukforsakringar. Sa hall ut. Ar tillbaka i Sverige nu pa lordag den 11 juli och fran och med da kommer jag att gora lika manga inlagg som vanligt.

Under tiden far ni garna lasa gamla inlagg och kommentera.

Halsningar till er alla fran Julia Cromvik.

Individanpassa på Arbetsförmedlingen.

I tidigare inlägg har jag skrivit angående den rekordhöga arbetslösheten bland unga vuxna. Alliansregeringen har infört den så kallade ungdomsgarantin för unga vuxna 18-24 år. Nyligen har det uppmärtksammats att unga fått vänta tre månader på att få ta del av den jobbcoachning som ungdomsgarantin omfattar. Därefter har de fått vänta ytterligare tre månander för att ta del av aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Se bland annat i denna DN-artikel: http://www.pastan.nu/cm/2.145/ekonomi/jobb-till-unga-skyndas-pa-1.902890 Självklart är det viktigt med så tidiga insatser om möjligt. Däremot individanpassa på Arbetsförmedlingen! Unga vuxna 18-24 år är en heterogen grupp. Se och behandla alla som de individer de är. 

Något som få uppmärksammat är att Arbetsförmedlingen bara riktar sig till ett fåtal. För många yrken har Arbetsförmedlingen helt spelat ut sin roll. Jag har bara en bekant som fått sitt arbete via Arbetsförmedlingen. Har hört desto fler historer om molekylärbiologer som sökt arbeten och först varit tvungna att förklara vad deras yrke innebär för arbetsförmedlaren då den personen inte haft någon aning. Läste också om en undersköterska som uppmanades att söka arbete som narkossköterska på sjukhuset. Den arbetsförmedlaren kan inte ha haft kännedom om att det krävs ett års högskolestudier efter sjuksköterskeexamen för att bli narkossköterska. 

Under hösten 2005, sista terminen på läkarutbildningen skulle jag söka AT-tjänst. Efter 11 terminer på läkarutbildningen är det dags för allmäntjänstgöring, AT för att få läkarlegitimation.Jag behövde skicka in ansökningshandlingar till olika landsting. Tyvärr fungerade varken datorn eller bredbandet hemma. Då jag hade nära till arbetsförmedlingen (vid Järntorget i Göteborg) begav jag mig dit för att använda datorn i jobbsökarsyfte. Där fanns många lediga datorer, de var gratis att använda. Det var bara att sätta sig ner. Datorerna kunde dock bara användas till att göra intressetest om vilket yrke man skull ha eller för att söka i Platsbanken. Det fanns varken ordbehandlingsprogram eller internet. Helt värdelöst. Personalen hade heller inte tid för att vidimera mina betygskopior, det kunde dock göra på Arbetsfömedligen Mölndal. Den arbetsförmedlare som hjälpte mig där erkände dock att han inte riktigt visste vad AT-tjänst som läkare innebar. 

Arbetslösheten är ett svårlöst problem.  Nu när arbetslösheten är i stigande vore det en bra början om arbetsförmedlarna (eller jobbcoacher eller vad de kallas) läste på om olika yrken.Varken statsvetaren eller molekylärbiologen skall behöva förklara vad deras yrke innebär. Öppna datorerna för internet och inse att alla lediga arbeten inte kan återfinnas på Platsbanken. Behandla varje person som en individ. 

Vägra vara hushållsmartyr!

Under vår- och jultid brukar stressen öka. Då är det inte arbetet utan hushållsysslorna, som är pressande. Detta märks tydligt på de kvinnodominerade arbetsplatser jag arbetat på. Det är möjligt att även männen är stressade, men jag har inte varit på någon mansdominerad arbetsplats sedan värnplikten så jag kan inte jämföra. Vid jultid handlar stressen om barnens julfester, avslutning med fotbollen/tennien/simningen, julklappsinköp, julstädning, pyssel och julbak. Under våren återkommer detta, men då är det avslutning med fotbollen igen, skolavslutning, student och konfirmation. Då många verkar må dåligt av stressen tror jag det behövs flera sätt att komma undan detta:

* dela upp sysslorna jämställt inom familjen. Involvera alla, inklusive barnen i städade och bakande. 

* tänk igenom ambitionsnivån. Behöver allt vara hemlagat? Oftast är det så mycket mat på julbordet att ingen orkar äta upp allt ändå. 

Ofta känns högtider som jul och midsommar som en riktigt jämställdhetsfälla. Kvinnorna lagar maten och männen hugger gran. I och med att matlagningen tar längre tid än granhuggningen, så blir kvinnorna fast vid spisen en stor del av helgen. 

Det är lätt att drabbas av additionsstress, när man ser att någon annan familj alltid kokar och griljerar skinkan själv, någon annan lutar fisk själv eller bakar allt bröd själv osv. Sedan skapar man sig en idealbild där idealet är att fixa allt detta. Självklart är det omöjligt. Istället för att motverka detta så är det ofta som vi medmänniskor stressar upp varandra. 

I vintras hörde jag på en diskussion mellan några kvinnor i 40-50-årsåldern. Alla hade 2-3 barn, högt kvalificerade arbeten, män som arbetade mycket och stora villor. Diskussionen gick omkring hur jobbigt det var med jul och alla julförbrelseder. Villan måste städas, julklappar inhandlas osv. Då sa en av kvinnorna att hon inte alls kände någon julstress. Städningen gjorde städfirman den 22 december. Julmaten hade de rationaliserat bort, istället kom cateringfirman med skaldjursbuffée och champagne på julafton. De tre barnen fick pengar som julklapp och sedan fick de själva handla vad de ville på mellandagsrean.

Vilken kreativ lösning tycker jag! Tyvärr instämde inte de andra. Det var visst jobbigt att städa villan själv, hemhjälp ville de inte ha, även om de hade råd, julklappar måste inhandlas osv. Julen var visst jättejobbig och stressig. De här kvinnorna bevakade verkligen sina roller som hushållsmartyrer.

Här tror jag att det gäller att välja sida. Antingen fortsätter vi att hetsa varandra till mer och mer konsumtion och stress vid jul och skolavslutning och sedan fortsätta att klaga över hur jobbigt det är. Eller så tänker vi över och sänker ambitionsnivån. Mycket av stressen och förväntningarna kommer  inifrån oss själva. Minskad julstress med catering- och städfirma lät som ett kreatvt förslag. Jag önskar fler sådana kreativa förslag för sänkt stress. Kan vi inte sluta att hetsa varandra och sluta att se ner på dem som väljer att fira högtider med en lägre ambitionnivå. Fram för att peppa varandra till minskad stress och en mera rimlig ambitionsnivå!

"Ungdomar" och åldersgränser- när räknas man som vuxen?

Läste i dagens NSD en artikel som gjorde mig upprörd. NSD, även kallat Norrbottniska SocialDemokraten är lokaltidningen i Norrbotten. Se artikeln här: http://www.nsd.se/NYHETER/ARTIKEL.ASPX?ArticleID=4725303#fank4725624. Där står om Madelene Dalebrand ,24 år från Överkalix som planerat att åka till Luleå för att delta i  Luleåkalaset. Nu blir det inget Luleåkalas då varken hon eller sambon får boka hotellrum då flera hotell infört 30 årsgräns under Luleåkalashelgen! Motiveringen är att de inte vill ha ungdomar som stökar ner och festar på rummet!

När ska man kunna räknas som vuxen i Sverige? När mina mor- och farföräldrar (född 1917-1931) var unga räknade föräldrarna med att de flyttade hemifrån och blev självförsörjande efter realskolan, ca 13 år gamla. När grundskolan sedan blev nioåring räknades man som vuxen efter konfirmationen. Nu kan man fortfarande åka på ungdomsbiljett på SJ fram till 26 års ålder. Studentrabatt kan jag förstå, som student är man fattig. Däremot en 25-åring kan vara en tvåbarnsförälder som arbetat sedan sex år tillbaka. Räknas man inte som vuxen då? Med 30 år som åldersgräns skulle inte Christoffer och jag kunna övernatta på hotell med Emelie. 

Nu vill  folk upp mot 40-årsåldern räknas som ungomar och det kan stå 70-årig kille söker jämnårig tjej i kontaktannonserna. Jag tror vi blir vad som förväntas av oss. Om en 25-åring räknas som en "ungdom" utan ansvarskänsla så kommer personen att bete sig så. När ska vi äntligen förvänta oss och behandla 18-åringar som vuxna ansvarstagande individer. 




Dags att reformera LAS!

Nu har sommarens inrikespolitiska happening börjat: Almedalsveckan. Tyvärr har jag ingen möjlighet att besöka Visby. Var dock där 1991 och såg Ian Wachtmeister och Bert Karlsson stapla läskebackar och sjunga "Drag under galoscherna", ett något komiskt framförande. 

I dag talade Maud Olofsson i Almedalen  och nämnde att hon önskar en diskussion kring lagen om anställningsskydd, LAS. Jag håller med, det är på tiden. LAS har blivit  heligt. Centerpartiet verkar vara det enda parti som vågar diskutera turordningreglerna "sist in, först ut" inom LAS. 

* Turordningsreglerna minskar rörligheten på arbetsmarknaden. Under min tid som AT-läkare på vårdcentral träffade jag åtskilliga medelålders kvinnor och män som sedan länge tröttnat på sin arbetsplats. Många var sjukskrivna på grund av nedstämdhet och ännu oftare på grund av smärta och värk i axlar, knän och ryggar. De klarade ofta av hushållssysslorna i hemmet och hade arbetsförmåga inom många arbeten, dock inte sitt eget. Ändå stannade de kvar. Ett exempel, om du är 45 år, bor i en glesbygdskommun och inte klarar  av att fortsätta med arbetet som montör av bildelar på grund av axelsmärta. Vad gör du?Söker nytt arbete eller stannar kvar som sjukskriven?  Många av de människor jag träffade valde att stanna kvar som långtidssjukskrivna, trots omplaceringar och arbetsträning in absurdum. Många 45-åringar som jag träffade hade arbetat tjugo år och var "in-lasade" och vågade inte byta arbetsplats.. 

* Ungdomar och invandrare släpps inte in på arbetsmarknaden. När 45-åringen i ovanstående exempel stannar kvar som långtidssjukskriven hindrar de någon ny från att komma in. Den nya personen får i bästa fall ett kortvarigt vikariat. 

Många fackförbund värnar i första hand de tillsvidareanställda. I samband med uppsägningarna inom bilindustrin nämns antalet varslade. Då brukar det vara antalet tillsvidareanställda som får gå. Det som sällan nämns är alla projektanställda, konsulter, vikarier och visstidsantällda som redan fått lämna. Vilket politiskt parti eller fackförbund värnar om dem?

Arbetslösheten bland 15-24 åringar i Sverige är skrämmande, 25% bland männen och 24% av kvinnorna, källa:http://www.scb.se/Pages/PressRelease____273382.aspx. I Danmark var den under 2008 8%, i Sverige under samma tid 20%, källa:http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Arbetsmarknad/Arbetsloshet/ungdomsarbetsloshet/. 

I Danmark finns inte turordningsregler och tryggheten består i  att det är lätt att hitta ett nytt arbete. Läs mer i DN:sartikel: http://www.dn.se/nyheter/politik/unga-svenskar-far-jobb-i-kopenhamn-1.645243. 

Nu när arbetslösheten bland unga vuxna når rekordnivåer krävs nya tag. Vilket ska bli nästa parti att diskutera LAS?

RSS 2.0