Sjukvården i glesbygden är bara en illusion!
Förut har jag varit stolt över den svenska sjukvården. Utomlands har jag skrutit om den jämlika skattefinansierade och solidariska sjukvården. Men nu inser jag att den jämlika sjukvården inte existerar. Bor du i glesbygden är den bara en illusion och det får mig att skämmas.
Hösten 2005 tillbringade jag några veckor på Renjisjukhuset i Shanghai. Ett av de finaste universitetsjukhusen i Kinas rikaste stad. På det nybyggda barnsjuhuset var det marmorgolv och på transplantations-IVA kunde patientrna kommunicera med de anhöriga via platt-TV. Det var lätt att bländas av all high-tech, tills jag upptäckte de A4-ark som hängde ovanför varje patients säng. Där fanns ett rött eller blått streck, som indikerade huruvida patienten hade sjukvårdsförsäkring. Om det var blått fick patienten behövlig sjukvård, var det ett rött streck fick de betala för alla åtgärder och när pengarna var slut åkte patienten hem, oavsett om utredningen var klar. För att inte oroa patienterna var det de anhöriga som fick all information. Fasaden skulle hållas uppe. Allt för att minska oron hos den sjuke.
Den kinesiska sjukvården är långtifrån jämlik. Frågan är bara om den svenska sjukvården är bättre? Den svenska sjukvården brukar anses vara i världsklass. Varför vågar då ingen ta upp de brister som råder inom jämlikhet? Redan under min AT-tid på en glesbygdsvårdcentral blev detta uppenbart. När jag hade diabetes- eller hypertonikontroller lade jag märkte till att ungefär hälften av patienterna var välinformerade och välinställda. Det var de som hade en fast läkarkontakt hos någon av de fasta distriksläkarspecialisterna. De övriga patienterna hade inte någon fast läkare utan hade fått gå hos olika hyrläkare. Bristande läkarkontinuitet och påfallande ofta verkade tidigare läkarbesök hos hyrläkarna ha varit korta och utredningarna var ibland bristfälliga. Jag tröstade mig med att detta kanske var ett undantag i svensk sjukvård.
Förrförra veckan såg jag ett till exempel på glesbygdssjukvård. En nära anhörig till mig fick kraftig bröstsmärta på morgonen och befarade själv en hjärtinfarkt. Det krävdes att han övertalade SOS-operatören för att för att få dit prio- 1-bil och ambulans, då SOS-operatören tyckte att det inte var så farligt då han kunde sitta upp! Därefter 35 minuters väntans på ambulans och 7,5 mil till närmaste sjukhus i Sollefteå. Där konstaterade hyrläkaren på sjukhuset begynnade ST-höjningsinfarkt och det blev trombolys (blodförtunnande) kl 16.30. Då det inte gav någon större effekt var det nödvändigt med PCI (ballongsprängning). Då Västernorrlands läns landsting saknade ambulanshelikopter så blev det 23 mil med en vägambulans till Umeå och akut PCI där kl 22. Väl på sjukhuset upptäcktes att den läkemedelsbehandling som hyrläkaren på vårdcentralen satt in inte var optimal.
För människorna i glesbygden är detta vardag. När det bara finns hyrläkare på vårdcentralen blir vården sämre. Lång väntan på ambulans, ett länsdelssjukhus med begränsade resurser och ingen tillgång till ambulanshelikopter. I Västra Götalandsregionen åker patienter med ST-höjningsinfarkt ambulanshelikopter från Trollhättan eller Göteborgs skärgård till Sahlgrenska för PCI. I Västernorrland får de åka med en gammal vägambulans (som gått 65 000 mil!) längs nattsvarta vägar.
Sjukvården i glesbygden framstår för mig som bara en kuliss! För att inte oroa befolkningen skriver SKL i sina rapporter om den fina sjukvården i Sverige och på min AT-vårdcentral talades det inte högt om alla de patienterna som inte fick en listad läkare. Samtidigt är dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar som högst i glesbygdskommunerna i norra Sveriges inland. Varför vågar ingen tala om detta? Om du bor på fel plats i Sverige får du sämre sjukvård på samma sätt som om du saknar pengar till en sjukvårdsförsäkring i Kina. Eller som min bror, som är läkarstudent uttryckte det: man behöver inte åka till Somalia för att göra en insats som läkare, det räcker att åka till en vårdcentral i Västernorrland.
Spännande att vara på infektionskliniken.
Som ST-läkare, det vill säga under specialistutbildning är man sjukvårdens nomad. Min "hemmaklinik" är hematologen, område Sahlgrenska, men för att få en bred kunskapsbas är jag placerad några månader på olika kliniker. Nu gör jag en valfri placering, så kallad "randning" på infektionskliniken, så under tre månader är det infektionssjukdomar som gäller. Spännande och intressant att få lära sig mer om behandling vid TBC och malaria. Patienternas ålder och diagnoser varierar dessutom enormt. På min avdelning finns två patienter som föddes i går och en som firande sin 90:e födelsedag i dag!
Nästan varje vecka är det nya läkarstudenter från termin 5 som ska göra sin första kliniska tjänstgöring. Det påminner mig om när jag själv gjorde min första kliniska tjänstgöring på just en infektionsavdelning under termin 6. Det är först nu när jag svarar på läkarstudenternas frågor som jag inser hur svårt det kan vara för patienter och anhöriga att förstå oss inom sjukvården när det ofta tas för givet att alla vet vad Apodos eller e-dos betyder. Mycket av det språkbruk som används till vardags inom sjukvården är dessutom svårt att förstå eller slå upp i ordböcker som att mediciner "kryssas" eller "nollas" och att patienter ska "l-petas" eller åka på TEE. I Göteborg används dessutom det lokala uttrycket att en patient är "sjåstig" om han eller hon har andningsbesvär.
Snart kommer ett inlägg om den ojämlika vården.
Som ni märker har jag inte skrivit på några dagar. Förutom långa arbetsdagar är en av orsakerna att en nära anhörig till mig blev svårt sjuk i fredags. Har därför inte varit i form för bloggande. Sedan tidigare har jag blivit upprörd över olika fenomen och företeelser i vården, men det är ingenting mot den ilska och upprördhet jag nu känner när jag har en anhörig som utsatts för den svenska sjukvården. Just nu håller jag på och finslipar på ett inlägg om detta. Återkommer strax.
Akademikerproletariatet hösten 2009. Del 1.
När arbetslösheten stiger och ungdomarbetslösheten är rekordhög är det fel att satsa på fler utbildningsplatser på högskolan. Ju fler utbildningsplatser på högskolan ju fler i akademikerproletariatet. Vi lever i ett samhälle där akademisk utbildning värderas allt lägre. Tiden då en fil.kand per automatik innebar arbete är för länge sedan förbi. I min vän- och bekantskapskrets känner jag just nu till:
- en arbetssökande sjukgymnast
- en arbetssökande gymnasielärare
- en arbetssökande pol.mag
-två arbetssökande biomedicinska analytiker, varav den erbjöds en forskarutbilning om hon finansierade den själv med studielån!
Det är flera saker som oroar mig här:
1. Den egentliga arbetslösheten är högre än vad statistiken visar. Genom att ta extra lång föräldraledighet eller genom att studera kurser på universitet eller genom ströjobb går det att "gömma" undan att man är arbetssökande. Jag känner till flera exempel till exemplel en civilingenjör som körde truck, en annan som var personlig assistent och en disputerad kemist som vikarierade på en gymnasieskola.
2. Flexibilitet hjälper inte alltid. Ofta framställs det som att jobben finns bara de arbetssökande visar framfötterna och är beredda att flytta till jobben. Det stämmer inte. En vän till mig med fyraårig pol.mag-examen sökte jobb på alla fronter. Han läste kurser på universitet, arbetade på äldreboende och för universitetets studentuthyrningsfirma för att få refereser. Förutom att svara på annonser kontaktade han alla möjliga tänkbara arbetsgivare i fyra världsdelar!, alltifrån Förskringskassan i Sundsvall, Afrikagrupperna i Namibia, arbete i Afganistan och FN i New York. Tala om maximal flexibilitet! Resultatet blev kortare praktikplatser utomlands. Trevligt, men svårt att fortsätta om lönen är så låg att det inte går att betala boendekostnaderna.
Häromveckan träffade jag en ny praktikant på forskningslabbet. Hon hade ordnat några månaders där praktik själv via Arbetsförmedlingen. Det visade sig att hon hade en forskarutbildning i molekylärbiologi (licenciatexamen), det vill säga sju års högskoleutbildning och trots detta arbetslöshet.
Et ökat antal akademiker innebär inte att akademikerjobben ökar i samhället. Istället innebär det både ökad akademikerarbetslöshet och en utbildningsinflation. Förut räckte det med tvåårig ekonimisk linje på gymnasiet för at sitta i bankkassan, nu måste du vara civilekonom för att ha en chans att få arbete på banken. Däremot har kassaarbetet knappast blivit så avancerat att det krävs akademisk utbilning på flera år för att klara av det. Inte ens en forskarutbildning är någon garanti för att komma in på arbetsmarknaden.
Akademikerproletariatet växer och jag kommer att skriva mer om det i en serie av artiklar.
Vad polisen borde lära av sjukvården.
Den senaste veckan har det blivit uppenbart att sjukvården och polisen utgör helt olika världar. Vid misstanke om fel inom sjukvården kan patienterna eller deras anhöriga vända sig till patientombudsmän eller HSAN. För sjukvårdsanställda finns avvikelserapporter, Lex Maria och Lex Sarah. Även juristernas makt över sjukvården har ökat, särskilt tydligt märks det i det uppmärksammade fallet med barnanestesiologen på Astrid Lindgrens- sjukhus.
Däremot är det underligt att polisen utreder sig själva. Nackdelarna med det märks speciellt i fallet med den 24-årige Johan Liljeqvist som hamnade i koma och senare avled efter ett polisingripande 2008. Polisens internutredare hade strukit över de delar av det rättsmedicinska protokollet som visade att Johan Liljeqvist fått blödningar i kroppen och thoraxskador efter batongslag. Läs mer på: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.220118-polisutredare-morkade-skador.
Det händer ofta under mina nattjourer på medicinakuten att ambulansen kommer med poliseskort då ambulanspersonalen varit oroliga för att patienten skulle bete sig våldsamt. Vid ett tillfälle kände polismännen igen den medvetslösa patienten och benämnde honom som en "gobbare". Vid ett annat tillfälle var den unga mannen lätt medvetandesänkt. Polisen hade en misstanke om att han kört drograttfull och ville ha ett urinprov. Jag sa att jag trodde att patienten sannolikt snart skulle vakna till och kunna lämna ett urinprov då. "Nej, han lämnar nu", sa polismannen och sa åt sjuksköterskorna att sätta in en kateter för få ett urinprov. Så det blev en kateter, trots lite tveksam medicinsk indikation. Det känns fortfarande inte rätt att polisen klampade in på akutrummet och bestämde hur vi skulle behandla patienten.
Självklart förstår jag att polisen måste värna om allmänheten och sin egen säkerhet, men ingår det inte att göra ett ingripande med respekt om den de griper? Jag har sett för många poliser som kallar patienterna för nedsättande ord och jag ser hur de behandlar patienterna med våldsamma rörelser och hårda förmaningar. Kontrasten blir enorm när jag ser hur vi sjukvårdanställda behandlar samma patient. Vi använder försiktiga rörelser och förklarar allt vi gör även om patienten är medvetandesänkt, "nu kopplar vi ett EKG, nu tar vi ett blodtryck" och så vidare.
Inom både sjukvård och polisen möter vi människor med sociala problem, hemlösa, våldsamma och psykiskt sjuka. Inom sjukvården gör vi det med en respekt för individen. En respekt som polisen i många fall verkar sakna. Borde inte poliserna lära sig att bemöta människor med samma respekt som sjukvårdspersonal? I så fall kanske vi slipper fler tragiska händelser som vid gripande av Johan Liljeqvist.
Nattis räddat, men kampen går vidare!
Under veckan har förskoleverksamheten i Göteborg uppmärksammats i riksmedia. I Göteborgs kommun finns endast två förskolor som är öppna nattetid, den ena är fristående och den andra är kommunal och finns på Höstvädersgatan i Biskopsgården. Stadsdelen Biskopsgården behöver spara och nattförskolan har varit nedläggningshotad, men nu efter stora protester har den fått vara kvar.
Förskolan fyller flera behov, både att erbjuda barnpassning när föräldrarna arbetar samt att låta barnen utvecklas i linje med förskolans läroplan. I Göteborgs kommun får barn till föräldralediga vara på förskolan 15 timmar per vecka, i Stockholm gäller 30 timmar. I den bästa av världar är det trevligt att låta barn till föräldralediga få tillbringa några timmar per dag på förskolan, men förskolan är en dyr verksamhet som till 90% finansieras via skattesedeln. I Göteborg råder en lång kö till förskolan och på många ställen råder endast "terminsintagning", det vill säga att det går nästan enbart att börja förskolan i augusti när sexåringarna börjar skolan. Detta är helt i strid med skollagen.
När kommunbudgeten är ansträngd gäller det att prioritera. Mitt förslag är att låta arbetslinjen gälla: låt endast barn till yrkesarbetande och arbetssökande få plats i förskolan. För övriga finns öppna förskolor. Bygg ut med fler nattförskolor för att underlätta yrkesarbete för föräldrar med obekväma arbetstider.
Våga prioritera i förskoleverksamheten, men prioritera rätt så att arbetslinjen kan upprätthållas!
Äntligen en byggnadsnämnd som reagerar!
I Sverige råder renoveringshets. Allt ska göras om, renoveras och byggas ut. Ofta rivs fina platsbyggda kök från 1950-talet till förmån för färdigbyggda moduler från IKEA. Att de nya består av spån- och masonitskivor av sämre kvalitet än originalköket är det få som tänker på.
När det gäller bilar är alla noga med varsam restauration och veteranbilar är en raritet. Hur ont om pengar man än har finns det ingen som skulle komma på tanken att ersätta en trasig bildörr i en Volvo med en dörr från Fiat. När det gäller byggnader är det det alltför många som bara bygger till, tilläggsisolerar eller på andra sätt gör en total home-makeover utan tanke på husets originalkaraktär.
Därför är dagens glädjeämne att byggnadsnämnden i Göteborg reagerat när Bostadsbolaget velat renovera sönder de fina trevåningstegelhusen av riksintresse i Kyrkbyn. Jag har ofta gått promenader kring det fina 50-talsområdet vid Kyrbytorget, bara två spårvagnshållplatser härifrån. Läs artikeln i GP. Det måste finnas andra sätt att mera varsamt restaurera fasaderna. Tidigare i veckan upptäckte jag Boastasbolagets fasadändring av de höghusen i gult och rött tegel på södra Guldheden. Ett skräckexempel! Den nya fasaden har helt ändrat husens karaktär och gjort att de ser nybyggda ut istället för att vara byggda på 1950-taket. Varför kan inte Bostadsbolaget putsa fasaderna istället? Det passar mycket bättre in i 50-talsmiljön. Poseidon har gjort en enormt fin restaurering av deras bostadsområde i Jättesten mittemot Kyrkbyn. Där är eternitfasaderba utbytta mot putsade 50-talsfafader, vilket passar utmärkt in i området.
Äntligen byggnadsnämnden! Kan ni inte visa er och reagera lite oftare!
