Har det blivit fel på beställningen?
I ett tidigare inlägg har jag skrivit om bristen på vårdplatser. Frågan är nu högaktuell. I många landsting kämpar sjukhusdirektörer och verksamhetschefer med budgetar som inte går ihop. När både anställningsstopp och minsking av dyra läkemedel införts, är det neddragning av vårdplatser som framstår som lösningen på alla problem.
Det är här jag undrar om något blivit fel. Sverige har redan lägst antal vårdplatser per capita av 15 EU-länder samt Norge och USA. Är det rimligt att tro att det är där vi kan minska? Nu gäller principen att en klinik inte kan hålla fler vårdplaster öppna än vad det finns pengar för.
Det är inte lätt att vara chef och det är svårt att få budgeten att gå ihop. Självklart skall vi vara varsamma med skattebetalarnas pengar, men vet politikerna i beställarnämnderna om hur det kan se ut på medicinakuten en fredagnatt när alla vårdplaster är upptagna redan klockan 21? Vet de om hur länge patienterna får vänta på en vårdplats ofta utan korrekt övervakning eller behandling? Vet de om att platsbristen är så skriande att patienten med andningsbesvär på grund av hjärtsvikt riskerar att utlokaliseras till hudkliniken?
Under den senaste veckan har en ST-läkarkollega till mig och jag skrivit ihop ett brev till hälso- och sjukvårdspolitikerna i västragötalandsregionen. Vi hoppas att hoppet inte är ute för våra patienter och för MAVA-avdelningen ännu. Om nu politikerna får information om hur det står till kan de då ändra beställningen? Går det att införa en gräns för hur få vårdplatser vi kan ha? Eller om budgeten fortsätter att gå med minus ska vi lägga ner alla vårdplatser då?
Det blir lugnare att vara tillbaka på jobbet.
Efter denna vecka som jourkompledig är det dags att återgå till arbetet under nästa vecka. Det är bara att konstatera att det ibland kan kännas lugnare att vara på arbetet än att vara hemma. Min man Christoffer disputerade i fredags och både hans och min vecka har därför varit full av planering och förberedelse både av försvarandet av avhandlingen och planering för festen. Otaliga samtal har ringts till cateringfirman, lokaluthyrning, uthyrning av bestick och porslin med mera. Som tur var gick framläggandet av avhandlingen bra och festen blev mycket lyckad.
När många yrkesarbetande upplever stress lanseras ofta förslaget att gå ner i arbetstid och arbeta deltid som lösningen på alla problem speciellt när det gäller arbetande småbarnsföräldrar. Det finns dock studier som visar att stressnivån för kvinnor är som högst när de just kommit hem från arbetet. Stressnivån är alltså lägre på arbetet. Efter denna vecka av planering och ordnande känns det lugnt att vara tillbaka på arbetet imorgon. När stressen ibland kan vara som högst i hemmet är lösningen på småbarnsföräldrars stress knappast att bli hemmaförälder eller deltidsarbetande. Den mest stressen är ju i hemmet.
Visst är det ett heltidsjobb att vara hemmafru.
"Jag är hemmafru. Det är ett heltidsjobb, tro mig" säger en av huvudpersonerna i den uppmärksammade TV-dokumentären "Svenska Hollywoodfruar" i TV3. Det är inte Anna Anka som gör uttalandet utan Maria Montazemi, kvinnan från Västerås med fyra barn. Hon är gift med en framgångsrik fastighetsmäklare som försörjer henne.
Jag kan bara hålla med citatet. Hemmafruarna i TV3:s satsning verkar se sitt liv hemma som ett arbete. Hela dagarna uppfylls av att passa upp makarna, eller som Anna Anka se till att schampoflaskorna står rätt i badrummet eller som Maria Montazami skjutsa hunden till hundfrisören och puffa upp kuddarna till sängen i gästrummet. Det gäller att träna varje dag som Anna Anka eftersom man annars riskerar att bli övergiven av maken, det gäller att se representabel ut bredvid sin man, rekrytera rätt trädgårdsmästare, avskeda dem när man inte är nöjd och hela tiden inspektera deras arbete.
Uppenbart tar detta lika mycket tid som ett heltidsarbete. Jag motsätter mig inte det, men varför skulle detta anses vara glamoröst? Det som vi som heltidsarbetar lätt ordnar snabbt som att fylla en tvättmaskin, sortera ut urvuxna kläder från garderoben, vattna blommorna eller städa badrummet, detta tar hela dagarna för dessa hemmafruar. Även om någon annan städer så går de och inspektera in att allt in i minsta detalj.
Anna Anka beskriver sig själv som perfektionist ut i fingerspetsarna. Hemmafrulivet både som glamorös Hollowoodhemmafru och som hemmafru i Svwrige verkar formas av perfektionistiska krav. Många kvinnor uppger att de vill vara hemmafruar för att få mer tid till barnen, men ofta verkar det handla om mer tid till hushållet. Ju mer tid de har desto noggrannare skall allt skötas. Det ska kokas, syltas, städas, knypplas och så vidare.
I stället för en avstressad tillvaro verkar den fyllas av stress. Jag har själv märkt av detta när jag övergick från ett fattigt studentliv till att yrkesarbeta. Som student var det helt acceptabelt att leva spartanskt utan större tanke på inredning. Antingen kunde man ha de 30 år gamla möblerna eller så var det okey att fynda en soffa på Myrorna. Ju billigare desto bättre. Sm yrkesarbetande anses det inte lika acceptabelt med samma låga levnadsstandard. "Nu när du har mer pengar kan du väl engagera dig i inredning, soffa, krukväxter och så vidare" Argumentet att man saknar pengar biter inte lika mycket. Nu med inkomst tar allt längre tid. Ju mer man har råd med, ju större är valfriheten och då måste man välja, vilket tar tid och tankekraft. Hollowoodhemmafruarna har oändligt med pengar och brist på annan sysselsättning. Därför väljer de att gräva ner sig i dessa inredningsdetaljer.
Målet för mitt liv är att göra nytta både för min familj och samhället. Nu har jag ett arbete som går ut på att ta hand om sjuka. Andra undervisar, städar skolor eller tillverkar bilar. Vi som arbetar får inkomst, betalar skatt och bidrar till samhället. Via våra yrken träffar vi nya människor och utvecklas. Saker som är enormt mycket mer berikande än att fundera över schampoflaskornas placering eller hur kuddarna ska puffas upp.
Hemmafrulivet som heltidsarbete, javisst, men tråkigare och meningslösare "arbete" kan jag inte tänka mig.
Jämställdhet à la carte.
Under min tid som föräldraledig har det varit flera som reagerat på att jag "bara" varit hemma på heltid med mitt barn i sex månader. Nu när jag är tillbaka på arbetet är det flera som höjer på ögonrbrynen varje dag och tycker att jag "redan" är tillbaka. En del kvinnor med barn som är 8-10 månader är tillbaka vissa dagar, men de kvinnorna arbetar inte så mycket säger de. Någon arbetar 2-3 dagar per vecka, andra varannan vecka. "Vi delar på föräldraledigheten min man och jag" säger de. Först har kvinnan varit föräldraledig på hetid i åttta månader och nu arbetar hon tre dagar i veckan. "Jaha", säger jag. "Så ni byter sedan så att din man är ledig på heltid" "Nej," har jag fått till svar. "Han kan inte slita sig från arbetet så mycket, nej han är arbetslös, han studerar eller han är egenföretagare."
Andra kvinnor berättar gladeligen att de har bestämt att de ska vara hemma i första året eller två år. Sedan tar mannen en-två månader under sommaren i anslutning till semestern. Då kan ju hela familjen vara hemma alihopa."Ja, i och för sig är ju jämställdhet bra, men inte när det gäller föräldraledighet. Den vill jag bestämma över", säger många kvinnor jag talat med.
För mig är jämställdhet inget smörgåsbord eller en matsedel där man plockar de bitar som passar en. Det går inte att kämpa för jämställda löner, ett jämställt arbetsliv och sedan säga att man är emot jämställdhet inom familjen eller tycka att bara män ska tvingas till värnplikt. Ett tänkande där man plockar de jämställdhetsdelar man vill från menyn: en jämställdhet à la carte. Överallt ser jag kampanjer för att locka fler kvinnor till tekniska utbilningar eller för att locka män till föräldraledighet. Det är sällan det betonas att halva föräldraledigheten är avsedd för fadern eller att många kvinnor verkar motarbeta jämställdhet genom att kräva att få faderns föräldraledighetsdagar.
Så länge många kvinnor fortsätter att betrakta hemmet som sitt maktrevir fortsätter jämställdheten att vara långt borta.
Befria alla från värnplikten!
I dagens pappersuplaga av Dagens Nyheter på sidan 50 skriver två äldre herrar Tore Scherstén och Carl-Gustaf Ståhl om värnplikten. Rubriken är "Lumpen ger en bra start". Inlägget fortsätter med: Kan det finnas ett samband mellan minskad värnplikt och ökas ungdomskriminalitet? Hjärnan är färdigutvecklad först i 25-årsåldern och lumpen kan innebära ett viktikgt stöd för unga". Skribenterna påstår att åldern 18-25 år är oerhört viktig och riskfylld. Bristen på intern kontroll kräver extern kontroll. Värnplikten kan tjäna som en extern kontroll. De föreslår även att om värnplikten förvinner så bör forskarna finns ersättning för den iform av samhällsinriktade aktiviteter för unga.
Jag håller med skribeneterna på en punkt. Värnplikten har en fostrande roll. Orsaken till att den har omfattat 18-19 åringar är att människor i den åldern är myndiga, men fortfarande formbara och kan fås att lyda. Människor äldre än 20 år hade aldrig ställt upp för 30 kronor per dag. De hade kallat på facket, begärt traktamenet, ob-tillägg och krävt att få åka hem på kvällarna för att hämta sina barn på förskolan eler hjälpa sina åldriga släktingar.
Sommaren 2000 ryckte jag in som värnpliktig och blev livhusar Puranen på jägarregementet K3 i Karlsborg. Det var en enormt fostrande miljö. Till det positiva kan nämnas att jag lärde mig att hålla humöret uppe även efter tre dygn utan mat, förbättrade mina färigheter i att städa klockan sex på morgonen, komma i tid, och framförallt lärde jag mig att vara rädd om min utrustning och vårda den. Väl ute i fält är ett par nyputsade kängor oändligt mycket mer värda än ett pat oputsade och om ens AK-5a är ens livföräkring så gäller det att hålla rätt på alla dess muttrar.
Dessutom försökte officerarna fostra oss till andra värderingar. Vi skulle brytas ner genom konstanta utskällningar och kollektiva bestraffningar. Alla order skulle lydas. Vi uppmanades att skjuta på alla vi såg i skogen. Fienderna hade alltid ryska namn som Ivan. Under slutövningen skulle vi få ha "roligt" vilket innebar att skjuta sönder bilar och handla på systemet utan att ha fyllt 20 år. Under den avslutande plutonsfesten uppmanades alla skåla ur ammunitionshylsor. Mer alkoholrik fest har jag aldrig skådat. Som en av få nyktra fick jag lägga folk i framstupa sidoläge och bära folk tillbaka till logementet. Två värnpliktiga fick hjärnskakning efter att ha bråkat på skoj med oficerarna. Dagen efter tog det två personer en halv dag att sanera festområdet och kaptenen hoppades att det varit en traditionsenlig plutonsfest "där alla supit skallen av sig, för hade man inte gjort det då hade man inte skött sig". Priset som bästa soldat gick till en extremt vapenfixerad man som även tillhörde hemvärnet. Jag är övertygad om att han aldrig skulle kunnat ordervägra, utan att han skulle ha skjutit ner småbarn om han fått order om det.
Ja, värnplikten har en fostrande roll, men inte på det sätt jag vill att 19-åringar ska fostras. Befria alla från värnplikten och för allt i världen inrätta inte någon ny form av "civiltjänst" till slavlön. Det finns redan 12-åring nästintill obligatorisk skolgång. Låt de unga få börja på högskolan eller i arbetslivet istället.
Jag håller med skribeneterna på en punkt. Värnplikten har en fostrande roll. Orsaken till att den har omfattat 18-19 åringar är att människor i den åldern är myndiga, men fortfarande formbara och kan fås att lyda. Människor äldre än 20 år hade aldrig ställt upp för 30 kronor per dag. De hade kallat på facket, begärt traktamenet, ob-tillägg och krävt att få åka hem på kvällarna för att hämta sina barn på förskolan eler hjälpa sina åldriga släktingar.
Sommaren 2000 ryckte jag in som värnpliktig och blev livhusar Puranen på jägarregementet K3 i Karlsborg. Det var en enormt fostrande miljö. Till det positiva kan nämnas att jag lärde mig att hålla humöret uppe även efter tre dygn utan mat, förbättrade mina färigheter i att städa klockan sex på morgonen, komma i tid, och framförallt lärde jag mig att vara rädd om min utrustning och vårda den. Väl ute i fält är ett par nyputsade kängor oändligt mycket mer värda än ett pat oputsade och om ens AK-5a är ens livföräkring så gäller det att hålla rätt på alla dess muttrar.
Dessutom försökte officerarna fostra oss till andra värderingar. Vi skulle brytas ner genom konstanta utskällningar och kollektiva bestraffningar. Alla order skulle lydas. Vi uppmanades att skjuta på alla vi såg i skogen. Fienderna hade alltid ryska namn som Ivan. Under slutövningen skulle vi få ha "roligt" vilket innebar att skjuta sönder bilar och handla på systemet utan att ha fyllt 20 år. Under den avslutande plutonsfesten uppmanades alla skåla ur ammunitionshylsor. Mer alkoholrik fest har jag aldrig skådat. Som en av få nyktra fick jag lägga folk i framstupa sidoläge och bära folk tillbaka till logementet. Två värnpliktiga fick hjärnskakning efter att ha bråkat på skoj med oficerarna. Dagen efter tog det två personer en halv dag att sanera festområdet och kaptenen hoppades att det varit en traditionsenlig plutonsfest "där alla supit skallen av sig, för hade man inte gjort det då hade man inte skött sig". Priset som bästa soldat gick till en extremt vapenfixerad man som även tillhörde hemvärnet. Jag är övertygad om att han aldrig skulle kunnat ordervägra, utan att han skulle ha skjutit ner småbarn om han fått order om det.
Ja, värnplikten har en fostrande roll, men inte på det sätt jag vill att 19-åringar ska fostras. Befria alla från värnplikten och för allt i världen inrätta inte någon ny form av "civiltjänst" till slavlön. Det finns redan 12-åring nästintill obligatorisk skolgång. Låt de unga få börja på högskolan eller i arbetslivet istället.
cromvik.blogg.se uppmärksammas i Veckans affärer
En kul sak som inträffat den här veckan är att min blogg uppmärksammats av Camilla Wagner på Veckans Affärer. Vad kul att hon gillar min blogg. Läs hennes inlägg på denna sida: http://www.va.se/asikter/bloggar/kvinnormakt/2009/09/03/ingen-cred-som-familjefors/
I ett av mina första inlägg på bloggen så skrev jag om boken "Skriet från kärnfamiljen". Författarna till boken bedriver även en blogg som handlar om jämställdhetsfrågor. Läs på den här sidan: http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com/2009/08/har-upptackt-en-riktigt-bra-blogg.html
I ett av mina första inlägg på bloggen så skrev jag om boken "Skriet från kärnfamiljen". Författarna till boken bedriver även en blogg som handlar om jämställdhetsfrågor. Läs på den här sidan: http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com/2009/08/har-upptackt-en-riktigt-bra-blogg.html
Varför uppmärksammas bara herridrotten?
Idag kom min man hem med ett gratisnummer av Aftonbladet. Där ingick även Aftonbladets bilaga, Sportbladet med underrubriken Sveriges största sporttidning. Jag bläddrade igenom numret. På framsidan en helsida om Maradona. Rubriken är "Här tar polisens hans örhängen". Artikeln handlar om hans skatteproblem. Därefter sidorna 2-3 om hockeyallsvenskan och att Oliver Ekman-Larsson har svårt att gå upp i vikt. Sedan elitserien i hockey, NHL och La liga med Zlatan. Om varför Sverige bör anordna fotbolls-EM. Därefter fotboll: Premier league, Allavenskan, och sist trav, dagens dubbel och spel.
Reportagen handlar om Maradona, Andreas Jämtin, Theoren Fleury, Andreas Vinciguerra, Alex Ferguson, och Riehard Henriksson. Det är män och män. Alla krönikor är skrivna av Tomas Ros, Mats Wennerholm och Peter Wennman.
Min fråga till Aftonbladet med fler tidingar. Varför skildrar ni enbart herridrott? Jag får söka länge innan jag hittar kvinnorna i tidningen. På sidan nio är överrubriken" Hon är för det första jävligt snygg. Sedan spelar hon otroligt bra också" och bredvid är en bild på 20-åriga Isabella Gulldén, handbollsspelare i Sävehof. Citat kommer från assisterande förbundskaptenen Magnus Johansson. På sidan 8 står att reportaget om Zlatan är skrivet av Johanna Frändén på plats i Barcelona. PÅ sidan 16-17 finns "Annas motor" där hon skriver om krascher inom formel-1 . Det handlar enbart om män. Hittills har det inte handlat om någon idrottsprestation av någon kvinna. Men på näst sista sidan sidan 23 hittar jag en liten bild högst upp på Pia Hansen. Det är årsdagen sedan hennes OS-guld i dubbeltrapp 2000.
Längre ner på sidan hittar jag den enda platsen där kvinnor är i majoritet. Det är annonserna: "Prata privat dygnet runt! Unga fräscha flickor", "Dygnet runt för vuxna! Grymma tjejer rockar loss", "Heta tjejer" och "Prata med mysiga flickor dygnet runt".
Inom sportjournalistiken verkar kvinnor ha en lika framträdande roll som i Saudiarabien.
Skickar vi för många patienter till röntgen?
I dagens nätupplaga av Dagens Medicin står om en ny Lancetartikel. Där har forskarna kommit fram till ett antal validerade prognostiska kriterier för att identifiera de barn med skallskada där risken att de fått en kliniskt relevant hjärnskada var så liten att man kunde avstå från en datortomografiundersökning (DT).
Den senaste tiden har jag börjat fundera över om vi läkare inte överutreder. Under läkarutbildningen lärde jag mig om alla diagnostiska undersökningar. Nu när jag arbetar som ST-läkare och frågar läkarstudenter om diagnostik kan de föreslå hur många laboratorieprover och undersökningar som helst för att utreda en patient.
Allt ska gå så snabbt. Istället för att lägga tid på en ordentlig lungauskultation och perkussion blir det en lungröntgen. I det snabba tempot på akuten och avdelningarna är det svårt att hinna ge ordentlig återkoppling till läkarstudenterna. När man som AT- eller ST-läkare har frågor om handläggning är det sällan specialistläkarna har tid att kontrollera om status utan istället ombeds man skriva en remiss på DT-hjärna för yrselpatienten, för säkerhets skull.
Min teori är att ju större tillgänglighet det är till röntgen, labb och klinfys ju fler undersökningar görs. Om vårdplatserna sedan är få och tempot ska vara snabbt så blir det lätt många röntgenundersökningar. Istället för att lägga in patienten för observation görs det DT-hjärnaundersökning mitt i natten för att därefter skicka hem patienten.
Kanske är det en oro för patientens hälsa och en rädsla för att bli anmäld till HSAN som gör att det ordineras så många prover och undersöknigar. Det väller remisser över klin fys och röntgen och patienter åker förbi på otaliga undersökningar som ger strålning, tar tid och kostar pengar. Trots att det görs fler UCG än någonsin förr, så blir väntetiderna allt längre och ofta upp till ett år för en planerad undersökning.
Självklart kan vi behöva röntgen, labb och UCG, men utan en ordentlig anamnes och statusundersökning är vi vilse i diagnostiken. Det svåra är inte att skriva en röntgenremiss, det svåra är att våga lita på sin kliniska förmåga och veta när man kan avstå.
Bränn inte upp min förskola!
Sverige brinner och det är i förortsområdena det brinner. Som vanligt är det Göteborg som är värst. Sedan mitten av august har det brunnit 90 bilar i Göteborg. Det som började i Backa och Biskopsgården på Hisingen och har sedan dess sprittt sig till Bergsjön, Kortedala och Tynnered.
Enligt GP rapporteras om tre bilbränder i Biskopsgården och att brandkåren larmats till en förmodad anlagd brand i ett cykelskjul några meter från en förskolebyggnad vid Vårväderstorget. Som tur var hann brandkåren släcka innan förskolan brann upp. Dessutom har det brunnit bilar i natt i Gårdsten, Tynnered, Lövgärdet och Högsbohöjd. Ytterområden med hög andel sociala problem och många hyresrätter.
Nu blir jag mer och mer arg över detta idiotiska bilbrännande. Förskolan som riskerade att brinna ner i Biskopsgården är den öppna förskola som Emelie och jag flitigt har besökt under min föräldraledighet. Nu får det vara nog! Låt barnens förskola vara i fred.
Hösten 2004 tillbringade jag i franska Saint Etienne, en stad i centralmassivet med hög arbetslöshet och en nedlagd gruva. Då bevittnade jag en bilbrand. Hösten efter i september 2005 eskalade bilbränderna i Frankrike och över 500 bilar brändes i förorterna till bland annat Paris, Lyon och Saint Etienne. Vad är det bilbrännarna är så arga över i Sverige? De svenska miljonprogramsområdena är till utseendet extremt mycket trevligare än de franska. Under min förtortssightseeing i området La Métare i Saint Etienne såg jag enorma huskolosser och smutsiga trappuppgångar där det luktade urin. Bostadsområdet Montreynaud utanför Saint Etienne bestos av en isloerad kulle med bristande kollektivtrafik och ett öde vattentorn. Om jag hittar några foton så ska jag lägga ut på bloggen.
Slutsatsen är att bostadsstandarden är enormt mycket bättre i Sverige och den yttre miljön i förortsområdena också. Överallt står om frustration och utanförskap, vad det nu är? jag tror inte att det kan förklara allt. Är det de kriminella gängen som uppmanar yngre att bränna bilar för att få tillhöra kriminella gäng? Eller är det folk som tänder eld på sin egen bil för att pressa försäkringsbolagen på pengar?
Det eventuela utanförskapet och sysslolösheten an knappast förklara alla kravaller. Vilka det än är som står bakom detta s uppmanar jag dem att låta min förskola få vara ifred!
Det är för billigt att åka bil.
När det gäller trafikfronten känns det som om flera trender är på väg.
Den första nygamla trenden är att vi ska bygga bort köproblemen i trafiken, eller ta bort flaskhalsarna som det brukar kallas. Förbifart Stockholm är en sådan satsning. Genom enorma motorvägar i tunnlar ska vi slippa trafikköer, luftföroreningar och nästan alla nackdelar med trafik.
Den andra trenden hör ihop med en ökad miljömedvetenhet. Vi är många kosumenter som har dåligt samvete över att vi kör bil. Bilindustrin utnyttjar detta genom att ge oss möjligheten att köpa de så kallade "miljöbilarna". Genom att köpa en ny bil som går på etanol eler biogas ska vi få lättare mijösamvete. Genom ett bidrag på 10 000 kr till alla som köpte en ny miljöbil ville regeringen få oss att tro att de blivit miljökämpar. Nu när den svenska bilindustrin går allt sämre höjs rösterna för en skrotningspremie. Nu ska vi alltså tillämpa slit och släng för miljöns skull. Att det går åt flera ton koldioxid att tillverka en ny bil, är det få som påpekar.
Genom att gömma biltrafiken under jord och införa miljöbilspremien ska vi känna oss som bättre bilkonsumenter anser billobbyn. Miljöbilen har blivit vår tids variant på den katolska kyrkans avlatsbrev. Köp ett avlatsbrev av kyrkan och dins synder blir förlåtna.
Jag anser att det är flera synpunkter som glömts bort i debatten:
- ett flertal studier har visat att nya motorvägar bara ökar trafiken och ibland även trängseln när en nybyggd väg gör att allt fler tar bilen.
- privatbilismen och miljö hör inte ihop. Även en miljöbil ger mycket större miljlpåverkan och koldioxidutsläpp än att åka kollektivt.
I dagens artikel i GP står att bilökandet från 1960-talet fram till 2008 ökat med 350%. Det ökade bilåkandet gör att utsläppen är kvar på en hög nivå, trots krav på renare avgaser. I artikel står en förhoppning på en ökning av kollektivtrafikutnyttjandet fram till 2025. Planen är att nå detta genom en utbyggd kollektivtrafik.
Det är helt otillräckligt! I decennium har det talats om att minska bikåkandet. De flestaå tgärder handlar om morot istället för piska eller att ingen vågar tala om bilismens kostnader i form av trafikoffer, motorvägsbyggen mitt i stan, kostnader för vägbyggen, all yta som utgörs av parkeringsplatser i centrum, bilköer, koldioxidutsläpp och de hundratals dödsfall i hjärt- och lungsjukdomar som orsakas av de partiklar som kommer från bilarna. Det är helt enkelt för billigt att åka bil, då bilisterna inte betalar den miljöpåverkan bilismen medför.
Så fram för fler modiga förslag som vågar ifrågasätta allt onödigt bilåkande. Förutom att bygga ut kollektivtrafiken kan samhället satsa på:
- trängselavgifter, där avgifterna går till kollektivtrafiken. Ett effektivt sätt att minska trafiken och köerna.
- höjd bensinskatt.
- fler bilfria zoner i stadskärnor. Självklart kan undantag göras för funktionshindrade med fler.
- bort med parkeringsnormen som anger hur många parkeringsplatser som ska anläggas vid nybyggen. Färre parkeringar ger mindre biltrafik.
- bygg tätare bostadsområden. Det möjliggör förbättrad kollektivtrafik och minskar behovet av bil.
Det är först när politikerna slutar att stryka bilisterna medhårs som de kan fatta ovanstående beslut. Vi kan hjälpa dem genom att driva opinon mot den ökande bilismen.
Varför heter det effektivisering och inte besparing?
När finanskrisen är ett faktum och lågkonjunkturen breder in går min klinik med minus. Hela sjukhuset går med minus och jag känner inte till något landsting eller region som håller budget. Anställningsstopp verkar råda överallt. Som lösningen på alla problem ska det sägas upp folk och dras ner på vårdplatser. På min klinik, medicinkliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset, område Sahlgrenska planeras en vårdplatsneddragning av elva MAVA-platser och i dagens nätupplaga av Dagens Medicin står att 450-500 anställda skall sägas upp från Länssjukhuset Sundsvall-Härnösand.
Det som ideligen förvånar mig är alla uttalanden från representanter från Sveriges Kommuner och Landsting, sjukhusdirektörer och verksamhetschefer att det inte finns anledning till oro. Trots enoma planerade vårdplatsneddragningar och hundratals eller tusentals uppsagda så kommer allt att lösa sig. Ingen patient kommer att drabbas. Genom ökat processtänkande och nya samarbetsformer skall vi klara oss med färre vårdplatser och färre anställda.
Jag är övertygad om att vi är många sjukvårdsanställda som känner stor oro inför vårdplatsneddragningarna. Varför talas det aldrig om konsekvenserna av det minskade antalet vårdplatser? För att nämna exemplet med Länssjukhuset Sundsvall-Härnösand är det ju orimligt att tro att de 500 som skall sägas upp inte uträttat något på sitt arbete. Neddragningar medför konsekvenser för patienter och anställda. Däremot verkar det vara svårt för sjukhusledningar att erkänna detta.
Lugna gatan, nej tack!
I kväll klockan nio satt jag bänkad framför TV:n. SVT visade dokumentären "Älskade hatade förort" som skulle handla om ungdomar i Lövgärdet, en förort till Göteborg. Jag som är intresserad av livet i förtorten, livet för unga och Lövgärdet i synnerhet bänkade mig ner.
Idén att filma livet för unga i en stadsdel som sällan skildras är bra. Ämnet är dessutom högaktuellt med tanke på den senaste tidens kravaller i Göteborgs förorter. I tidigare inlägg har jag också nämnt den medieskugga som råder över storstädernas förorter. Lövgärdet skildras sällan i media och när den väll gör det brukar det vara i negativa sammanhang, som vid de fem bränderna under en sensommarkväll 2005. SVT:s dokumentär visade sig dock inte handla om livet för unga utan kändes som ett beställningsarbete för att skapa positiv stämning kring Fryshusets satsning "Lugna gatan". Lugna gatan är en satsning med pengar från Allmänna arvsfonden, Västtrafik och Bostadsbolag för att skapa trygghet i utsatta föroter. Genom att använda värdar som kommer från "utanförskap", utan utbildning och ofta med grava sociala problem, kriminalitet och drogmissbruk skall de patrullera på skolor och bostadsområden. De ska i sin tur värva juniorer som skriver kontrakt på att de ska sköta sig och vara föredömen för andra.
Sedan tidigare har jag varit oerhört skeptisk till "Lugna gatans" idé. Några synpunkter:
- varför använda personal utan formell utbildning när det finns fritidspedagoger, fältasssisteneter och socialarbetare med formell utbildning och erfarenhet?
- enligt den artikelserie som GP haft om Lugna gatan i Göteborg framkommer att många av deras värdar fortfarande har kopplingar till kriminella gäng och en del har begått våldsbrott under sin tid i Lugna gatan.
- Lugna gatan riskerar sannolikt att förstärka segretationen genom att det används som en speciallösning i förorter och inte i andra stadsdelar.
Efter att ha sett kvällens dokumentär växer obehaget. Lugna gatans värdar talar om sitt tidigare drogmissbruk, kommer i verbal konflikt med en väktare och använder svärord i varannan mening. I TV-dokumentären förekommer endast män och pojkar, förutom en kvinnlig värd. Ur den utvärdering som Allmänna arvsfonden gjort om Lugna gatan i Lövgärdet framkommer att en av skolvärdarna tillbringat två år i fängelse och att arbetsledaren haft aggressionsproblem , begått misshandel och dömts till skyddstillsyn samt genomgått kriminalvårdens särskilda program för aggressionshantering. I både dokumentären och Allmänna arvsfondens utvärdering och GP:s artikelserie säger värdarna och Lugna gatas förespråkare att alla förtjänar en andra chans. De verkar syfta på att de med sin ofta kriminella och våldsamma bakgrund förtjänar en ny chans. Alla förtjänar en ny chans, men jag tror man samhället gör dem en björntjänst om inte värdarna utsätts för de krav på utbildning som finns i samhälllet. Om de vill arbeta med skolelevers fritid, att förebygga brottslighet eller socialt arbete så bör de bryta upp från det kriminella och studera till polis, socionom eller fritidspedagog.
Varför skall kriminella eller före detta kriminella utan utbildning anses vara lämpade att ta hand om barn och unga? I många förortsområden är utbildningsnivån låg och få elever går vidare till högskolestudier. Det finns redan nog med kriminella gäng. De unga behöver inte fler kriminella att se upp till, däremot behöver de förebilder som kan vägleda dem gällande studier och locka dem till högskolan. På frågan: "Skulle du vilja att Lugna gatans värdar vägleder ditt barn?" svarar jag som Dan Gaversjö, projektledare för Ung ocg Trygg i Göteborg. "Nej, jag vill inte att Lugna gatan ska vägleda mitt barn". Lugna gatan nej tack! Lägg ner verksamheten nu.
Veckans hjälte på Hisingen.
De senaste veckorna har nyhetsrapporteringen om Hisingen (och Göteborg) handlat om bildbränder och upplopp. Totalt har 45 bilar satts i brand de senaste två veckorna och nu i natt eploderade en anlagd bomb i Biskopsgården.
Då är det extra viktigt att fokusera på de positiva händelser som väl inträffar. Något som berört mig extra mycket under veckan är den sexårige pojke som föll ut från ett fönster på sjätte våningen vid Brunnsbotorget, Backa, Hisingen. Flera människor på torget såg hur pojken hängde i armarna ut från fönstret. Polisen larmades och hann åka upp och ta sig in i lägenheten, men hann inte komma till pojkens rum innan hann ramlat. Under de minuter som pojken väl hängde ut från förnstret hann 37-årige Hossein Afshin uppmärksamma det hela och springa upp på ett entrétak och med fara för sitt eget liv ta emot pojken som fallit 17 meter. Pojken ligger inne en vecka för observation på barnsjukhuset, men verkar ha undkommit med en bruten arm och en bula på huvudet.
I GP:s artikel om Hossein Afshin framkommer att han är arbetslös. Om jag hade ett företag och behövde nyanställa hade försökt att headhunta honom direkt. Afshins insats visar på enorm reaktionsförmåga, uppfinningsrikedom och mod.
Då är det extra viktigt att fokusera på de positiva händelser som väl inträffar. Något som berört mig extra mycket under veckan är den sexårige pojke som föll ut från ett fönster på sjätte våningen vid Brunnsbotorget, Backa, Hisingen. Flera människor på torget såg hur pojken hängde i armarna ut från fönstret. Polisen larmades och hann åka upp och ta sig in i lägenheten, men hann inte komma till pojkens rum innan hann ramlat. Under de minuter som pojken väl hängde ut från förnstret hann 37-årige Hossein Afshin uppmärksamma det hela och springa upp på ett entrétak och med fara för sitt eget liv ta emot pojken som fallit 17 meter. Pojken ligger inne en vecka för observation på barnsjukhuset, men verkar ha undkommit med en bruten arm och en bula på huvudet.
I GP:s artikel om Hossein Afshin framkommer att han är arbetslös. Om jag hade ett företag och behövde nyanställa hade försökt att headhunta honom direkt. Afshins insats visar på enorm reaktionsförmåga, uppfinningsrikedom och mod.
Farorna finns överallt.
Överallt finns det risker. Förutom den nya influensan blir jag lätt oroad över kemikalier eller joniserande strålning. I går morse då kokade bröstmjölkspumpen för att rengöra den funderade jag över om kemikalien bisfenol A kunde läcka ut från plasten i bröstpumpen. Bisfenol A är enligt vissa studier förknippat med inlärningssvårigheter hos barn och har förbjudits i ett flertal länder. På arbetet visade den strålskyddsansvarige säkerhetsrutiner vid laboratoriearbete med radioaktiva isotoper. I fikarummet på jobbet hänger en lapp över kranen att vattnet innehåller mögelsvamp. När jag väl kom hem från arbetet igår trodde jag att jag skulle känna mig trygg. Då säger Christoffer, min man, att hyresvärden ringt och sagt att det finns radon i huset och att det ligger nära gränsvärdet. Nya mätningar skall göras.
Hur mycket ska man som medborgare oroa sig över kemikalier och gifter? Nyligen lärde jag mig att alla kläder bör tvättas en gång innan användning så att gifterna skall tvättas bort. Det finns asbets på jobbet, radon i mitt hem, gifter i nappflaskan och otäcka kemikalier i kläderna. Finns det ingen trygg zon någonstans?
Igår kväll bestämde jag mig för att cykla iväg och träna för att komma bort från oron över radonet. Träning känns nyttigt, riskfritt och hälsosamt. Jag tar ur cykeln från cykelförrådet ställer den utanför och går i i förrådet för att hämta extralåset. Jag hör hur den tunga dörren går igen. När jag vrider om låset med handen inifrån hör jag hur det knäpper till och låset slutar att fungera. Jag är instängd i ett cykelförråd bakom en tung massiv dörr. Ett förråd som sällan används. Jag hinner skrika hjälp några gånger och kalkylera hur länge jag kan tänka överleva utan vatten.
Min räddning är mobiltelefonen i ryggsäcken. Jag som aldrig brukar ha den med. Min lycka är att den nu är laddad och medtagen. För de sista kronorna på kontantkortet, precis innan laddningen tar slut, lyckas jag ringa till Christoffer som kommer och öppnar.
Ibland finns farorna där vi minst anar det. jag vågar inte ens spekulera hur det gått för mig om jag bott ensam och blivit fast i det öde cykelförrådet utan mobiltelefon.
Vård utan vårdplatser.
Detta är första veckan tillbaka efter min föräldraledighet. Det är nollning på Chalmers och på många av företagen är det kickoff. Det är uppladdning inför hösten. Snart börjar massvaccineringen och den nya influensan. I sjukvården laddar vi med att dra ner på vårdplatser.
När jag började på läkarutbildningen år 2000 förväntade jag mig att lära mig att rädda liv och behandla sjuka. Jag trodde att de patienter som var i behov av slutenvård lätt kunde läggas in på en vårdplats. Nu ser jag en sjukkvård där vårdplatserna blir allt sällsyntare.
Enligt rapporten "Utvecklingen i svensk hälso- och sjukvård" som utgavs av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) i juni i år hade Sverige under 1960-talet mer än 120 000 vårdplatser på svenska sjukhus. Efter Ädelreformen 1992 återstod 50 000 vårdplatser och nu finns endast 25 000 platser. Med 2,2 vårdplatser per 1000 invånare 2007 hade Sverige lägst antal vårdplatser av samtliga EU-länder även inkluderat Norge och USA. (se sidan 9 i rapporten).
I samband med platsneddragningar används ord som processinriktat tänkade, minskade ledtider och en strävan efter kontinuerliga patientflöden. I en optimal värld kan vi säkert snabba på patientflödet och vårdtiderna ännu lite grann. Patienter med stroke som går direkt till vårdavdelning från ambulansen, medicinskt färdigvårdade patienter som tas omhand av kommunen direkt och utskrivning av patienter nattetid. Vi kan säkert finslipa lite, men i det stora hela ser jag en sjukvård i kris. Vårdplatserna räcker inte till. Jag är omgiven av kompetenta kollegor och andra kunniga personalgrupper som alla kämpar för patienternas hälsa, men vi arbetar i motvind. Patienter från akuten får vänta i timtal på en plats på vårdavdelning, 40-talister med pågående hjärtinfarkt som bli kvar liggande i korridoren utan ischemiövervakning. Gravt hjärtsviktande patienter som efter timmar av väntan till sist får en vårdplats, utlokaliserade till hudkliniken! Bakjouren letar platser, vi skickar runt patienter, placerar dem i korridoren och gör om akutmottagningen till en intagningsavdelning. Under dagtid tar det timmar för den rondande läkaren att hitta alla utlokaliserade patienter. Allt för att ta vara på de få vårdplatser som finns.
Är det någon som tror att det kan fungera med ännu färre vårdplatser? Är det rimligt att tro att svenska patienter behöver så mycket färre vårdplatser än människor i andra västländer?
Nu innan svininfluensan bryter har vi två val. Alternativ ett är att vi vårdanställda skriver avvikelserapporter och talar ut om vilka konsekvenser bristen på vårdplatser medför. Det är av högsta vikt att högre chefer, sjukhusdirektörer, politiker och allmänheten känner till vårdplatsbristen inom slutenvården. Problemet måste vara känt för att kunna åtgärdas. Eller så agerar vi efter alternativ 2 och likt SKL inbillar oss att det fungerar att bedriva slutenvård utan vårdplatser. I rapporten från SKL påtalas inga nackdelar med minskat antal vårdplatser.Istället står att antalet vårdtilfällen per 1000 invånare gått ner och att risken för medborgaren att hamna på sjukhus därmed har minskat! (sidan 18). I så fall kan vi lägga ner alla sjukhus, då är risken att hamna på sjukhus 0%!
Om vårdplatserna på svenska sjukhus ska sjunka ännu mer förväntar jag mig tydliga prioriteringar från politikerna om vilka patienter jag ska skicka hem från medicinakuten. Ska jag sluta att behandla patienter med hjärtinfarkt? ketoacidos eller GHB-intoxikation?
Till både SKL och politiker så hälsar jag er alla välkomna ut till sjukhusen i vårdplatskrisens Sverige.
