Jämställdhetsbonus- en meningslös kompromiss.
Då damp det slutligen ner ett papper i brevlådan. Försäkringskassan (FK) hör av sig och meddelar att min man kan ansöka om jämställdhetsbonus för den tid som jag varit föräldraledig. Tydligen kan vi söka bonus för maj och juni månad 2009, oklart varför det inte går för mars och april då jag också var föräldraledig. Oklart varför jag inte kan ansöka om bonus för den tid som min man varit föräldraledig. För att kunna ansöka om bonusen skall min man styrka att han haft inkomst under tiden jag var föräldraledig, det går inte att studera eller vara arbetslös den tiden.
På Försäkringskassan hemsida står att bonusen som mest kan utgå med 13 500 kr om vårdnadshavarna tar 135 dagar föräldraledighet vardera. Om vi skulle få bonus så skall Försäkringskassan kontakta Skatteverket och pengarna delas därefter ut av dem. Deadline för ansökningsblanketten är nu på måndag 1 mars.
Finns det någon som förstår alla dessa regler? Detta framstår för mig som en extremt krånglig reform. Alliansregeringen anger att syftet skall vara att underlätta för föräldrarna att dela jämställt. Men hur skall denna krångelreform kunna underlätta i föräldrarna i deras föräldraledgihetsplanering? Förra hösten när jag var gravid ringde jag Försäkringskassan för att höra vad jämställdhetsbonusen skulle innebära. Handläggaren var brutalt ärlig och sa att hon inte hade förstått själv och hänvisade till deras hemsida. I fjol var det bara 40 föräldrar som kunde ansöka om jämställdhetsbonus, av dem var det bara 19 som skickade in blanketten.
Ineffektivare reform får man söka efter. Det är den här typen av åtgärder alliansregeringen drar till med när de fått kritik för att de gör för lite för jämställdheten. Det är då ministrarna kan säga att de vill ge morötter istället för piskor och satsa på en jämställdhetsbonus istället för att individualisera föräldrapenningen.
Om man som regering vill främja jämställdheten så skapar man inga ineffektiva byråkratiska krångelreformer som ingen förälder (eller handläggare) förstår. I så fall delar man ut de nuvarande 480 föräldradagarna till vardera förälder. Ingen extra kostnad, ingen extra administration, och ingen byråkrati.
En följetong om förskolan. Del 1: I en förskolekö som inte finns.
För nästan exakt ett år sedan gick stadsdelscheferna i Göteborgs drygt 20 stadsdelar ut i ett gemensam uttalande i Göteborgsposten. Dessa tjänstemän skrev att den påstådda kön till förskolan i Göteborg inte fanns. De drygt 700 barn då som var registrerade i kön och inte hade fått en förskoleplats inom Skollagens krav på fyra månader köade inte på riktigt. Av dessa drygt 700 var det bara 14 barn i hela Göteborg som kunde tänka sig en förskoleplats i hela stadsdelen. Övriga hade blivit erbjudna en plats inom stadsdelen, men tackat nej då de inte fått sitt förstahandsval.
Glada över denna nyhet lugnades vår förskoleoro och den 19 februari 2009 blev vi föräldrar till vårt dotter. Om vi bara kunde tänka oss att söka förskoleplats i hela stadsdelen så fanns inte kön. Under hösten 2009 registrerade vi således vårt barn i kön, i 1:a hans Röda Stråkets förskola vid Sahlgrenska, 2: hand en förskola i Guldheden när våra arbeten och därefter i 3:e handsval alla förskolor och dagbarnvårdare i Linnéstaden, därefter i Centrum och i 5:e hand i Lundby. Blanketten registrerades den 19 oktober, så tidigt som det gick och vi önskade plats den 19 februari, så tidigt som möjligt.
Därefter en lång väntan. I och med att man som arbetstagare är skyldig att meddela önskad föräldraledighet två månader innan hörde vi av oss till kösamordnare för att få besked innan jul, två månader innan önskad förskolestart. Ingen plats fanns och ingen plats finns nu. Ingen i Linnéstaden, ingen i Centrum och ingen i Lundby. 50 barn var före vårt i vardera stadsdel. Inget besked gick att få. Sedan dess befinner vi oss i en kö som inte finns.
Fortsättning följer snart.
Dags att dra ner på sjukresorna.
I DN 100217 finns ett stort reportage med bild på framsidan. En mor står med sin dotter utanför Södersjukhusets akutmottagning med sin treåriga dotter. Huvudrubriken är" Sjuka missar vård när resor dras in". Där under står: "Färre får åka taxi till sjukhus: kroniskt sjuka som måste ha behandling flera gånger i veckan får betala mer än tidigare- och alla har inte råd". I reportaget står att samtliga landsting försöker att få ner kostnaderna för sjukresor genom att patienter får samåka, särskilda vårdbusslinjer införs till de stora sjuhusen och att ersättningen för resa med kollektivtrafiken tas bort. I Stockholms läns landsting råder inte längre fria sjukresor för kroniskt sjuka utan det finns ett högkostnadsskydd på 1800 kr per år.
Angående besparingar och högkostnadsskydd för sjukresor så säger jag bara äntligen. Självklart skall det finnas ett skattefinansierat system som möjliggör för människor att resa till och från sjukhus. Det bästa är om patienterna kan åka med kollektivtrafiken eller bli inskjutsade av anhöriga, men för alla är det inte möjligt. Patienter med akut leukemi eller nytransplanterade patienter är för infektionskänsliga för att kunna samåka eller åka med buss. Andra som patentier under bloddialys kan ha mycket långa avstånd eller vara för trötta för att orka åka kollektivt.
För att verkligen värna de patienter som behöver sjukresorna så behövs det en åtstramning. Landstinget i Dalarna har Sveriges högsta sjukresekostnad i Sverige med 322 kr per invånare och år, lägst kostnader har region Skåne med 122 kr per individ. (källa DN, 100217, sid 6-7). Med nuvarande system finns få incitament för vårdgivarna att minska på på sjukreseutgifterna. Under mina medicinjourpass frågar många patienterna först över röntgen- eller provsvar och sedan kommer frågan: "och hur ska jag ta mig hem då? Jag vill ha en sjukresa". Trots att vi befinner oss i centrala Göteborg med ypperlig kollektivtrafik utanför dörren så förväntar sig alltför många en taxiresa hem. Då det oftast är rikligt med patienter och ont om rum finns det en press på personalen att utfärda ett sjukreseintyg så att patienten snabbt kan lämna sjukhuset.
Ofta tror jag många patienter som är uppvuxna med skattefinansierad sjukvård glömmer att tacka för den sjukvård de fått och istället vill maximera sina förmåner. Varför betala för resan hem om det kanske går att förhandla sig till en sjukresa?
Om vi levde i den bästa av världar så skulle det fnnas pengar och resurser till allt, men nu är skattepengarna begränsade. Vårdplatsbristen är så extrem att jag tvingas lägga in hjärtinfarktspatienter utlokaliserade till kärlkirurgen, och många nyinsjuknande cancerpatienter får inte de senaste cancermedicinerna på grund av besparingar och alltför många gånger får personalen på vanliga vårdavdelnigar ta hand om patienter med intensivvårdsbehov eftersom det är överfullt på IVA. När sjukhusen får för lite resurser för att bedriva optimal sjukvård vore det absurt att inte dra ner på sjukresekostnaderna. Det är inte en dag för tidigt.
Vad gör Sverige i Afghanistan?
Så har ytterligare två svenskar stupat i Afghanistan. Ännu två yngre män förutom de två soldater som dog 2005. På dagens nyhetssändning fanns bilder från när Herkulesplanet landade med två vita kistor med svensk flagga och reportern sa att överbefälhavaren postumt tilldelat soldaterna en utmärkelse för internationella insatser.
Med all respekt för de soldater som åker dit. Jag tror att de allra flesta anser sig vara där i ett gott syfte och göra en internationell insats, men jag har ännu inte förstått vad Sverige ska göra i Afghanistan.
- varför ska Sverige samarbeta med NATO-trupper, Sverige är ju inte med i NATO?
- talibanerna förtrycker kvinnor och barn i Afghanistan, men förtryck förekommer även i andra länder utan att Sverige eller NATO går in med väpnade insatser?
- hur skall väpnade trupper kunna ge fred?
- och sist men inte minst. Är det någon regim som någon gång kunnat behålla makten över Afgghanistan? På vilket sätt skulle dessa NATO-ledda trupper kunna kontrollera Afghanistan nu och senare?
Jag har aldrig förstått vad Sverige eller de andra länderna skall dit och göra. Det är bättre att satsa resurser på uppdrag där det finns en chans att lyckas. Istället för truppförstärkning röstar jag för att de svenska soldaterna åker hem innan jag får se fler bilder på kistor med döda soldater av min ålder.
Grattis Birgitta Ohlsson!
I dag blev Birgitta Ohlsson utsedd till EU-minister i regeringen. Äntligen Birgitta Ohlsson i regeringen. Ändå sedan alliansen tillträdde har jag undrat hur hon kan ha blivit utestängd från regeringen. Äntligen en jämställdhetsförespråkare i regeringen. Ohlsson är mot vårdnadsbidraget och förespråkar delad föräldrapenning. Dessutom har hon varit ordförande i Republikanska föreningen och är en tydlig motståndare till monarkin. Ohlsson är gravid och väntar sitt första barn i juli. Innan utnämningen uppmärksammades detta och det hördes kritiska röster om hon skulle kunna utnämnas på grund av detta. Självklart skall en gravid kvinna kunna utses till statsråd. Varför förutsätt det så ofta att gravida kvinnor bara fokuserar på sin graviditet och varför förutsätts det att nyblivna mödrar enbart skall ägna sig åt sitt barn det närmaste året/åren? Har aldrig hört om att blivande fäder eller nyblivna pappor behandlats på samma sätt.
Än en gång ett stort grattis till Birgitta Ohlsson till utnämningen!
