Livet som ST-läkare innebär en ständig brist på kontinuitet.
Redan på läkarutbildningen börjar inskolningen till den bristande kontinuiteten. Efter att ha längtat till att träffa patienter och få följa arbetet på mottagningar och sjukhusavdelningar så kommer studenterna ut i ett evigt kringflackande liv. Tack vare läkarutbildningen har jag fått se vara på en vårdcentral i Motala, en i Vadstena, sjukshuset i Örebro, en termin i Frankrike, en månad i Shanghai, Vrinnevisjukhuset i Norrköping, Ryhov i Jönköping med mera med mera...
När sedan läkarutbildningen och eventuella vikariat så väntar allmäntjänstgöring (AT). Då är karusellen igång igen, några månader på kirurgens alla avdelningar, sedan ortopedi, anestesi, medicinklinikens alla delar, psykiatri, valfri placering, vårcentral med mera med mera...
Efter legitmation och eventuella vikariat är det ST-tjänst och den bristande kontinuiteten fortsätter. Jag hade själv förväntat mig att ST-utbildningen skulle innebära längre placeringar och mera kontinuitet. Istället är det nya ställen allt som oftast. I bästa fall några veckor på samma ställe, annars en vecka här och en vecka där. Om man mot förmodan är några veckor på samma ställe så är ingen av ens läkarkollegor det, så det är ändå olika människor varje vecka. I allt detta är det forskning, forskarkurser, ledarskapskurser, SK-kurser, akuten nattetid, akuten dagtid och alla nya kurser som den nya målbeskrivningen kräver som nu senast kurs i förbättringskunskap.
Själva innehållet i läkarutbildningen, AT och ST är utmärkt. Jag kan inte tänka mig någon annan yrkesgrupp inom sjukvården som får möjlighet att se så många avdelningar och specialiteter, men det negativa är den stora bristen på kontinuitet. När mina akademikervänner inom industrin och kommunen berättar om sina ledarskapsuppdrag, projektledarupdrag och andra längre uppdrag så känner mina ST-läkarkollegor och jag inte igen oss. Vi har fullt upp med att läsa schemat och få i hop vår tillvaro och se var vi skall vara nästa vecka.
Finns det någon annan yrkesgrupp som har ett så uppsplittrat arbetsliv som underläkaren?
Del 2 i artikelserie om Göteborg. Hur påverkas vi?
Det första inlägget var skrivet med mycket ironi, men det var också ett försök att beskriva hur svårt det är att diskutera kriminaliteten i Göteborg. Många infödda Göteborgare och många andra är stolta över sin stad. Det finns mycket att vara stolt över i Göteborg, men frågan 1 är om vi kan acceptera att leva i en stad med den våldskriminalitet som finns i Göteborg? Fråga 2 är om/hur vi ska åtgärda det.
Nu är det säkert många som påstår att de inte accepterar våldet. Det är det få som gör, men jag anser det vara en dold acceptans när det tystas ner. Det verkar finnas någon överenskommelse om att inte nämna de våldsdåd som sker. Vi står alla tysta vid busshållplatsen där anhöriga klistrat upp lappar där de söker en älskad familjemedlem. Bredvid står rubriken i Metro att den efterlystas kropp hittats nedgrävd. Marcus Birro skriver idag på Newsmill: "Nu gräver förövaren en grav åt henne intill en spårvagnshållplats och det är som om Göteborg inte ens skäms. Vad har hänt med staden jag älskade en gång?" En kvinna i min ålder som åkte min spårvagnslinje och blir mördad och nedgrävd nära grundskolan Sjumilaskolan, där Emelie och jag gick på öppna förskolan ifjol. Ingen verkar vilja diskutera eller uppröras. Både på busshållplatsen och på arbetsplatsen råder tystnad.
Är det kanske vi som är utifrån som reagerar mest? Efter två år i hyresrätt på centrala Hisingen hann vi uppleva: skadegörelse på vår bil, bilinbrott i vår bil, källarinbrott, biljakt med påk utanför, upphittade kanyler i gräset, medvetslösa alkoholister i behov av sjukhusvård, inbrott i hyreshuset och hot mot grannar, slagsmål i samband med fotbollsderby, skarp bilbomb vid närmaste grundskola, två pistolrån i närbutiken, skottlossning på spårvagnen två hållplatser bort, skottlossning på närliggande restaurang, bankrån vid närliggande bank och så vidare.
När jag väl berättat om berättat om detta så får jag höra att orsaken är att jag bor på HISINGEN. Det är ju så "ute på ön, devil's island" berättar de fastlandsboende Göteborgarna. Så även om det är högst brottsfrekvens i stadesdelen centrum så är det de andra stadsdelarna, "förorterna" som får sämst rykte. Om man bor där och störs av kriminaliteten så verkar det vara ens eget fel att man blir upprörd.
För mig är det oacceptabelt med den kriminalitet som finns i Göteborg. Steg ett för att minska den är att se Göteborg som en stad. Vi måste bry oss om kommunens alla invånare. Ju mer kriminaliteten tystas ner, ju värre lär det bli. Hur väl mår barnen och de vuxna i Länsmansgården om de hela tiden får höra att de ska flytta ifall de inte trivs och att området egentligen är lugnt. Ska inte alla kunna känna sig trygga i sitt bostadsområde?
Överallt verkar det viktigaste vara att hålla budget. Money talks. Så för att höja kriminalitetsbekämpningen på dagordningen bör vi börja räkna på kriminalitetens kostnader. Hur mycket psykisk och fysisk ohälsa ger det att bo i ett bostadsområde där det skett två mord vid ens spårvagnshållplats det senaste året? Hur mår de barn som inte får gå ut och leka av rädsla för att bli överfallna? Vad innebär det för Göteborg som stad om företag och privatpersoner inte vågar flytta hit på grund av kriminaliteten?
Alla vi i Göteborg måste bry oss mer, om brottsoffer och deras anhöriga och om de som känner otrygghet och rädsla i sitt bostadsområde. Jag önskar att kommunpolitikerna fokuserar mindre på evenemang och pariserhjul och mer på människornas trygghet. Det första steget dit är att kriminaliteten diskuteras och inte tystas ner.
