Landstingsval-men vem bryr sig om vårdplatserna?
Tre veckor till valet. Var är valdebatten om region- och landstingsvalen? Efter en hel del sökande på hemsidor och besök i valstugor har jag fått svar på mina frågor om vad partierna anser om vårdvalet i primärvården, hur mycket det skall kosta att åka kollektivt i västra Götalandsregionen och hur mycket personer under 25 år skall betala för tandvård. Det är inga problem att få svar på frågor kring kollektivtrafik eller infrastruktursatsningar. Ett flertal partier har även angett exakta siffror för hur lång maxväntetiden skall vara på akuten.
Den stora frågan kvarstår dock. Vad anser partierna om slutenvården? Vilka partier vill satsa på fler vårdplatser?
De flesta förlag jag läser verkar handla om att underlätta för oss som är rätt så friska. Förslag om att läkare skall göra hembesök hos akut sjuka, "kostnadsfria" hälsokontroller för alla 60-åringar, billigare kollektivtrafik och sjukvårdsupplysning på persiska. Jag ser dokument om ambitioner för kulturpolitiken och planer för upprustning av slussarna i Västra Götaland och diskussioner angående i vilken regi närsjukhusen skall bedrivas.
Intressanta frågor i sig, men vem bryr sig om de som väl är sjuka och behöver en vårdplats? Varje dag jag är i klinisk tjänst diskuterar vi platstillgång. Var ska patienterna läggas in, var finns det plats? Hur ska vi ordna detta? Var kan vi överbelägga eller utlokalisera? Jag ser överbelagda medicinavdelningar och träffar vårdplatskoordinatorer som sliter för att hitta platser.
Vilka regionpolitiker vill diskutera vårdplatsbristen? Var går det att få tydliga svar? Om mindre än tre veckor är det regionval och valet har inte varit mera angeläget än nu. Var finns de engagerade politikerna som vill diskutera vårdplatser?
Jag får uppfattningen att det är lättare att lova reformer till många som billigare kollektivtrafik eller "kostnadsfri tandvård" än att satsa på reformer till de som är i störst behov, som fler vårdplatser för akut sjuka.
Här tycker jag att vi sjukvårdsanställda har ett ansvar att kämpa för våra patienter skull. För om vi sjukvårdsanställda, patienter och anhöriga inte kämpar för fler vårdplatser så riskerar debatten om de sjuka att tystna och istället får vi höra mer om hur vi friska ska gynnas ännu mer med billigare kollektivtrafik, tandvård och gratis biljetter till kulturarrangemang.
Gåvor, mutor och hovet.
Nu har överåklagaren tänkt färdigt, se DN. Av de åtta anmälningarna till åklagaren om personer som tipsat om att kronprinsessan och prins Daniels bröllopsresa är en muta så blev inget. I och med att kronprinsessan är statschefens ställföreträdare är hon omutbar.
För mig visar detta ännu på ett sätt på monarkins orimlighet. Vilka brott kan kungafamiljen begå utan att straffas? I det här fallet är gåvan från företagaren och miljardären Bertil Hult på miljontals kronor. Enligt Hovet är detta en gåva från en privat vän. Det hela kompliceras dock av att Hovet delat ut utmärkelser till denne "privata vän" samt även hjälper honom med att dela ut ett av hans priser.
Även om det nu är en gåva från en "privat vän" bör den betraktas som olämplig. I Dagens Industris tidigare månadstidning DiEgo fanns en serie under namn "Protokoll". Där gick skribenten igenom de oskrivna regler som gäller i det moderna samhället. I en av avsnitten gick han igenom gåvor och vad som gäller. Om man blir bjuden på en kaffe av en arbetskamrat förväntas man någon gång bjuda igen, samma sak om man blivit bjuden på middag. I "Protokoll" nämns inget om mutor däremot skriver skribenten att om man får osedvanligt dyra gåvor bör man tänka igenom vilka motprestationer givaren förväntar sig. Den som mottar dyra resor eller bilar bör ana oråd eftersom mottagaren då förväntas göra enorma motprestationer som att ligga med givaren eller att gräva ner lik. En insikt som Hovet inte verkar ha förstått.
Förskolan del 4: Bor vi i samma kommun?
Socialdemokraternas ledare i Göteborg Anneli Hultén bloggar på GP I inlägget Nästa steg i utvecklingen av förskolan skriver hon hur socialdemokraterna i Göteborg vill utveckla förskolan om de får behålla makten. Det intressantaste bland hennes förslag är inte vad de vill göra utan hur hon beskriver verkligheten:
"Under innevarande mandatperiod så har vi byggt bort förskolekön så att vi har full behovstäckning. Göteborg svarar nu upp mot de nationella köreglerna."
"Under innevarande mandatperiod så har vi byggt bort förskolekön så att vi har full behovstäckning. Göteborg svarar nu upp mot de nationella köreglerna."
Hmm. Enligt skollagen är kommunen skyldig att erbjuda en förskoleplats inom fyra månader, i vårt fall skulle vår dotter alltså kunnat börja förskolan vid 12 månaders ålder den 19 februari i år. Trots en kötid på fyra månader och att vi köade till tre hela stadsdelar så fanns ingen plats för henne och heller ingen prognos för när hon skulle kunna få en plats. Kösamordnarna berättade att det var många fler som stod i kö före oss, "Ni är inte ensamma", sa de och uppmanade oss att söka till kooperativ och fristående förskolor. Ingen av våra bekanta som önskat att deras barn skulle börja förskolan denna vår har fått plats förrän i höst. Några vänner ställde sig i kö i oktober, önskade plats i i april och fick först plats på sitt fjärdehandsval i augusti!
"Vad som dessutom känns bra är att vi står oss väl i de nationella jämförelserna. I Göteborg har vi 5,2 barn per personal i förskolan. Rikssnittet är 5,4 barn per personal."
Så sent som i våras beskrev ledande socialdemokrater att kötiden till förskolan skulle kortas genom ökade barngrupper och lägre personaltäthet.
"I fjol så var jag på föräldrakooperativet Sjöelefanten i Majorna. Där kan barn få vistas under hela dygnet beroende på föräldrarnas arbetstider. En fantastisk verksamhet som faktiskt svarar upp mot det behov som tjugofyratimmars samhället skapar. Detta måste kunna erbjudas till flera. Föräldrar jobbar inte längre bara mellan 8-16."
Trots att Göteborg är Sveriges näst största kommun finns bara två förskolor med heldygnsverksamhet. Den ena är föräldrakooperativet Sjöelefanten ovan, det andra är kommunala Höstvädersgatans förskola på Biskopsgården. Den kommunala förskolan räddades under 2009 från nedläggning efter stora föräldraprotester. Stadsdelspolitikerna ville dock lägga ner eftersom de ansåg att verksamheten var för dyr. Läs mer om detta i mitt blogginlägg från ifjol 2009-10-14.
På socialdemokraternas sida "Tio vallöften samsas med åtta ambitioner" skriver Leif Pagrotsky : – Om det blir en rödgrön regering, vill vi socialdemokrater att alla barn - också barn till föräldralediga och arbetslösa - ska få tillgång till förskola 30 timmar i veckan, i stället för 15 timmar som idag."
Varför ska kommunerna erbjuda förskolplatser på heltid (pris 100 000-200 000 kr/år) till barn vars föräldrar är lediga? Detta samtidigt som Göteborgs kommun genom förskoleköerna hindrar föräldrar från att arbeta?
När jag läser socialdemokraternas beskrivning av förskolesituationen i Göteborg undrar jag om vi bor i samma kommun?
Det är lördagkväll på akuten.
Utanför är det alldeles lagomt varm och lite soligt. Det är högsommar och mitt i det som förr kallades för industrisemestern. I centrala Göteborg är det mest turister och enstaka bofasta som är kvar och arbetar. Övriga är någon annanstans, i skärgården eller utomlands.
Det fina vädret och högsommaren gör att det bara är de allra sjukaste som kommer till akuten. Akutläkaren som rapporterar till mig berättar att han nästan lagt in alla patienter. För mig visar det sig att det blir samma sak. bara de sjukaste söker en fin lördagkväll. Det som gör mig nedstämd är inte alla sjukdomar i sig. Det är inte första gången jag ser patienter med gulsot och feberfrossa, äldre med svår bröstsmärta eller unga människor som under en svår depression slänger i sig så höga doser av sömnmediciner att de förlorar medvetandet framför mina ögon och hamnar på intensiven. Det är inte det som berör mig mest utan att alla sökande är så ensamma. Ingen anhörig har tid att stanna med de sjuka, utan de är fullt upptagna med livet någon annanstans. En medelålders man berättar mellan frossattackerna att resten av familjen är på dopfest, en maka till en patient som hamnat på intensiven berättar att hon inte går att nå på hemnumret utan kommer att resa bort på utflykt under kvällen.
Sällan har jag känt mig så matt efter ett kvällspass som efter arbete på lördagkvällar eller storhelger. När kvällen blir till natt slutar jag till sist. Ute i centrala Göteborg är det liv och rörelse. Nyblivna studenter firar, det är lördagkväll och festandet har bara börjat. Unga och äldre vuxna är ute och roar sig.
Då kommer en kvinna fram till mig, Hon är i min egen ålder och räcker fram en hand" Jag behöver en krona. Pengar. Babyn svälter, babyn behöver mat". Hon är helt ensam och jag ser ingen baby. Ovillig att ge pengar till tiggare så ber jag henne på måndag att söka på socialkonoret och är det akut och hon har ett spädbarn som svälter så får hon söka med barnet på barnakuten säger jag. Hon lommar iväg långsamt. Överallt ensamhet och utsatthet. Och när allt annat är stängt så är det akuten som är den sista utposten.
Det fina vädret och högsommaren gör att det bara är de allra sjukaste som kommer till akuten. Akutläkaren som rapporterar till mig berättar att han nästan lagt in alla patienter. För mig visar det sig att det blir samma sak. bara de sjukaste söker en fin lördagkväll. Det som gör mig nedstämd är inte alla sjukdomar i sig. Det är inte första gången jag ser patienter med gulsot och feberfrossa, äldre med svår bröstsmärta eller unga människor som under en svår depression slänger i sig så höga doser av sömnmediciner att de förlorar medvetandet framför mina ögon och hamnar på intensiven. Det är inte det som berör mig mest utan att alla sökande är så ensamma. Ingen anhörig har tid att stanna med de sjuka, utan de är fullt upptagna med livet någon annanstans. En medelålders man berättar mellan frossattackerna att resten av familjen är på dopfest, en maka till en patient som hamnat på intensiven berättar att hon inte går att nå på hemnumret utan kommer att resa bort på utflykt under kvällen.
Istället för att känna uppgivenhet över alla obotbara sjukdomar, och över att vissa patienter lever i fullständig misär så försöker jag att vara tacksam för det som väl kan göras. Det går att ge antibiotika mot feberfrossa, nitroglycerinspray vid bröstsmärta och ventrikelsköljning mot förgiftning. Mannen med spridda lungmetastaser och bortom all bot blir i alla fall lite mindre andfådd av syrgas. Efter en del letande lyckas jag till sista hitta plats till alla, antingen som utlokaliserade eller överbeläggningsplatser.
Sällan har jag känt mig så matt efter ett kvällspass som efter arbete på lördagkvällar eller storhelger. När kvällen blir till natt slutar jag till sist. Ute i centrala Göteborg är det liv och rörelse. Nyblivna studenter firar, det är lördagkväll och festandet har bara börjat. Unga och äldre vuxna är ute och roar sig.
Då kommer en kvinna fram till mig, Hon är i min egen ålder och räcker fram en hand" Jag behöver en krona. Pengar. Babyn svälter, babyn behöver mat". Hon är helt ensam och jag ser ingen baby. Ovillig att ge pengar till tiggare så ber jag henne på måndag att söka på socialkonoret och är det akut och hon har ett spädbarn som svälter så får hon söka med barnet på barnakuten säger jag. Hon lommar iväg långsamt. Överallt ensamhet och utsatthet. Och när allt annat är stängt så är det akuten som är den sista utposten.
