cromvik

Samtidigt går många sjukvårdskliniker minus. Detta verkar innebära att allt fler verksamhetschefer förväntas lösa sjukhusklinikens ekonomiska underskott med utremittering av olika patientkategorier som hädanefter skall skötas i primärvården. För vissa patienter kan detta säkert fungera och innebära att de får en bättre helhetsbedömning, men utremitteringarna går ofta så snabbt så jag undrar om någon tänkt över konsekvenserna och om primärvården hinner med. Jag har stor respekt för det arbete som utförs på vårdcentraler och den breda kompetens som en erfaren disktrikstläkare har, men ibland undrar jag om vårdcentralerna själva hinner ta emot alla utremitterade patienter. Finns det någon som frågat vad primärvården själv förväntas hinna med?

Om det enbart var vissa kliniker som funderar på utremittering, men nu hör jag talas om utremittering från alla kliniker. Från medicinklinikeerna sker utremittering av patienter med diabetes, hjärtsvikt och högt blodtryck med flera. Förutom alla patienter som ska kontrolleras efter hjärtinfarkter och stroke på vårdcentralen. Hörde något om att nästan alla BUP-mottagningspatienter skulle ut till primärvården och att stora delar av psykiatrins patientgrupper förutom de med psykossjukdom eller bipolär sjukdom. Förslaget om BUP gick tydligen inte igenom, men å andra sidan funderar nerurokirurgerna på vad de kan utremittera.

Utremitteringen verka alltså inte ha någon gräns. För oss ST-läkare inom sjukhusspecialiteter innebär det mindre av lärorik mottagning. Vad innebär det för er läsare som arbetar inom primärvården? och finns det någon gräns för vilka patienter som kan utremitteras? Diabeteskontroller för patienter med typ 1-diabetes och peritonealdialys? Utredning av patienter med misstänkta neuropsykiatriska besvär? Hypertonikontroller hos patient med obehandlad njurartärstenos?

Det får mig att tänka på hur tacksamma vi får vara inom sjukvården för allt basalt hälsoarbete som andra andra verksamheter sköter. Miljö- och hälsoskyddsinspektörer som förebygger epidemier, alla frivilliga som går HLR-kurser och vattenreningsverken.

Häromdagen kände jag också stor tacksamhet för förskolepersonalens sjukvårdskunnande. När jag hämtade min dotter Emelie på fredagseftermiddag visade det sig att hon ätit korv för snabbt och satt den i luftstrupen. Tack vare att barnskötaren bredvid snabbt såg vad som hände och dunkade Emelie på ryggen så att att matbiten kom upp så förhindrades en katastrof.

I den boken jag läste handlade det en hel del om kvinnor och hur kvinnor upplever det att leda olika verksamheter. En av Valgren-Halls ståndpunkter som återkommer i båda böckerna är att hon tycker att kvinnor bör frigöra sig från rollen dom "flicka" och bli kvinnor för att kunna utvecklas som ledare. Risken enligt Valgren-Hall är annars att dessa kvinnor fastnar i en roll som "duktig flicka" och inte tar sitt ansvar fullt ut som kvinna.

Självklart kan man ha olika synpunkter på detta resonemang, men det har verkligen fått mig att fundera över hur vi benämner olika anställda inom olika verksamheter. När jag arbetade som sjukvårdsbiträde inom äldreomsorgen benämndes alla kvinnliga sommarvikarier som "flickor" eller "sommarflickor". Ibland med epitetet "duktig" om någon var extra kunnig eller intresserad. Har också hört "flickor" användas om kvinnor i underordnade positioner inom sjukhus och barnomsorgen. Talade med en rektor häromdagen och rektorn beskrev att de skulle anställa två "flickor" till personalen. Varför kalla vuxna anställda för flickor? Lika underligt låter det när patienter (oftast äldre) benämner undersköterskorna som flickor? Vilken syn på yrkeskompetens finns hos de arbetsgivare och vårdtagare som benämner de anställa vuxna, myndiga personerna som flickor? Har aldrig hört manliga anställda 35-åringar bli kallade för "pojkar eller "smågossar".