Vem bryr sig om att staden är en krigszon nattetid?
De senaste tio dagarna har det varit oroligare än vanligt i Göteborg. Efter ett polisinfripande i stadsdelen Backa på Hisingen är det många yngre som blivit uppretade på polisen. Sedan dess har det varit upplopp. Först brinnande bilar i Backa röd (ett hyresrättsområde i Backa), i Biskopsgården och i Lundby. Nu har det även spritt sig till västra Göteborg, i Tynnered samt till nordösytra Göteborg med upplopp i Bergsjön och Hjällbo. Extra allvarligt är attckerna på utryckningsforson, i förrgår stenkastning från bro av en 5,7 kg tung sten på en brandbil under utryckning. Natten emellan lördag och söndag har av polisen betecknats som "relativt lugn". Med Göteborgsmått innebär det stenkastning mot en vuxenvandrargrupp i Gårdtsten, våldsam bilbrand i Bergsjön, stenkastning mot spårvagn i Majorna, krossade rutor vid Kortedala torg, stenkastning från viadukt vid Stigs center (Hisingen), mindre rökbomb mot föreningslokal vid Backa röd och rökbomb i trappuppgång i Hjällbo. Nu på söndagsmorgonen har polisen och brandkåren haft fullt upp med en misstänkt anlagd brand i ett landshövdingehus i Kvillebäcken.
Den anlagda branden (mordbrand?) sker i samma kvarter där videobutiken utsatts för molotovcoctails vid två tillfällen senaste året.
Det är visserligen skolstartstid, en period då ungdomsupploppen brukar bli värre, men ovanstående dåd är helt oacceptabla. Malmöstadsdelen Rosengård har sedan tidigare problem med upplopp och för att lugna ner stämningen har polisledningen uppgraderat det till "en särskild händelse", vilket innebär att poliser från hela Skåne dygnet runt är utstationerade där. Skillnaden mot Göteborg är att det inte går att vara säker någonstans i Göteborg. Upploppen är överallt.
Vad gör då samhället? Polisen tar in fler i tjänst. Brandkåren är redo. Men var är politikerna? Här brinner det bilar, skolor, föreningslokaler och fritidsgårdar. Spårvagnen stängs av nattetid av säkerhetsskäl och i vissa områden går utryckningsfordon inte in utan poliseskort. De ungdomar som syns och är talesmän i media hänvisar till polisbrutalitet, arbetslöshet, utanförskap och att de vill synas som motivering till sitt våldsamma agerande. Det finns ingen logik i deras agerande, men dialog är alltid bättre än våld. Kan inte kommunalråden eller andra högre Göteborgspolitiker åka ut till Backa röd, Biskopsgården och Tynnered för att möta lokalbefolkningen både ungdomar och andra. Det är en signal på att de lyssnar och finns tillgängliga.
Eller ska politikerna låtsas som ingenting? Om det här får fortgå kanske det är vår bil som brinner i natt.
Jag blev varnad för att min dotter riskerar att bli en dum blondin.
Efter helgen är min föräldraledighet slut och det är back to work. I mitt första inlägg och i fler inlägg har jag lovordat den svenska öppna förskolan. Efter att ha varit flitig besökare på öppna förskolan i Lundby samt de i södra och norra Biskopsgården har Emelie och jag fått träffa förskollärare, barnskötare, föräldrar och barn. Genom att besöka olika förskolor i olika stadsdelar har vi mött ett enormt spektrum av människor. Allt från föräldrar och barn som bor i tremiljonerslägenheter i Eriksberg till 25-åringar med fyra barn och fembarnsfamiljen från Somalia som bor i en liten trea. Jag har blivit bjuden på libanesiska piroger, arabiska kakor, diskuterat flygförbindelerna mellan Mogadishu och Dubai samt fått tips om hur man överlever på existensminimum. Få verksamheter känns så öppna för alla som den öppna förskolan. Då är det synd att de pedagoger som arbetar kan visa upp en sådan trångsynt attitud. Några exempel har jag redan skrivit om i mitt inlägg "Vem tänker på genus i förskolan". Under den här veckan på öppna förskolan har jag från pedagogerna fått höra att pojkar inte kan göra två saker samtidigt. Nä, det kan de verkligen inte uttalades flera gånger.
I onsdags eftermiddag satt vi några föräldar och barn vid matbordet. "Vad långt hår, Emelie har fått", säger en av förskollärarna. Ja, svarar ja och säger att hon håller på att långt hår och bli blond. Min man är ljushårig, säger jag. Hon har fått både den blå ögonfärgen och den ljusa hårfärgen efter honom. Hoppas att hon har ärvt skickligheten i matte från honom också säger jag". Till svar får jag höra: "Ja. du får ju se upp så att hon inte blir en dum blondin". Jag blir så paff, så jag blir tyst. Den enda som säger något är barnskötaren bredvid som skämtsamt säger" Passa dig", till förskolläraren. Det hon syftar på då är att hon själv är ljushårig.
På Göteborgs kommuns hemsida står om öppen förskola: "du kan få stöd i ditt föräldraskap av personalen". Jag trodde tanken med öppna förskolor var just att minska oron hos föräldrarna. Istället säger de åt mig att oroa mig för att min dotter ska bli en dum blondin.
Är det bara forskare som tänker på etiken?
Just nu pågår rättegången kring Anna Odell, studenten som i sitt examensarbete spelade psykiskt sjuk och efter polistransport tillbringade en natt på psykakuten vid Sankt Görans sjukhus.
Debatten under våren har varit intensiv. Odells försvarare hävdar att hon belyst psykiatrin på ett unikt sätt, vilket skulle rättfärdiga allt och kritikerna talar om resursslöseri och vårdpersonal som blivit lurade.
Något som däremot diskuterats för lite är de etiska aspekterna. Får en blivande kostnär bete sig hur som helst? Kan en student få göra vilket examensarbete som helst så länge han/hon har sin handledares godkännande och de har talat med en jurist? Har en konstnär rätt att utföra kontroversiella eller utmanande verk för att uppmärksamma något?
Jag är ingen konstkritiker, så jag kan inte bedöma de eventuella konstnärliga aspekterna i Odells verk. Däremot blir jag förvånad över vilka olika villkor som gäller inom den medicinska och den konstnärliga fakulteten. Som doktorand har jag nyligen skrivit en ansökan om etikprövning till den regionala etiska kommittéen. En tjock lunta med papper där min handledare och jag skall redogöra för hur vi gör urvalet av försökspersoner, vilken information vi ger dem, hur vi inhämtar samtycke och så vidare i 16 sidor med bilagor. Sedan tidigare har vi fått godkänt för att ta blodprov från friska frivilliga försökspersoner.
Allt detta arbete med etikprövningar inom medicinsk forskning är utmärkt. Jag hade inte velat leva i ett land där det bedrevs forskning utan etisk prövning. Frågan är bara varför det bara är inom forskningen tanken på etik gäller? Hur kunde Odell få genomföra sitt examensarbete utan etisk prövning innan? Varför diskuterades inte de etiska konsekvenserna av att hon upptog en vårdplats från någon som behövde den? Hur kunde polis och vårdpersonal ofrivilligt involveras i ett examensarbete utan att veta om det?
Den konstnärliga fakulteten har mycket att lära av den medicinska när det gäller etik.
Bärplockning igen.
Lokaltidningen i Norrbotten, NSD (Norrbottniska Socialdemokraten) har skrivit flera välskrivna artiklar om bärplockningen. Dels en krönika om att bären borde rättvisemärkas. En bra idé, däremot säljs de flesta bären inte till syltproducenter utan för tillverkning av antioxidanter, vilket görs i Asien. Dessa antioxidanter används sedan av läkemedelsindustrin bland annat.
Den otäckaste artikeln är en intervju med en av dessa bäruppköpare. Där framkommer att många av de thailändska bärplockarna har tvingats att lämna ifrån sig sina pass som säkerhet när de fått låna bilar för bärplockning. I artikeln framkommer att priset för blåbär i år är 14 kr/liter och i fjol var 20 kr/l. Detta trots mycket dålig skörd i år och god skörd i fjol.Enligt den bäruppköpare som intervjuas beror det på att den ekonomiska krisen gjort att fler går ut i skogen och plockat bär. Dessutom säger uppköparen att han tagit sitt ansvar för bärplockarna genom att betala 14 kr/liter, vilket är ca tre kronor mer än världsmarknadspriset. Det är ett resonemang som jag inte förstår ett dugg av.
Läs intervjun här: http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4816371
Om slavarbete ska vara tillåtet i Sverige så skäms jag över att vara svensk.
Tidigare har jag lite naivt trott att slavarbete inte varit tillåtet i Sverige. På TV har jag sett reportage om utländska gäststudenter i Sverige som utan arbetstillstånd städar McDonalds vid Backaplan i Göteborg. De städar som svart arbetskraft för slavlön i skydd av mörkret nattetid. Andra TV- och tidningsreportage har handlat om människohandel och trafficking. Det har visat på vedervärdiga arbetsförhållanden, med slavlön där någon hallick eller städfirma tagit hem all vinst. Det har varit obehagligt, men jag har kunnat trösta mig med att det i alla fall inte varit lagligt.
Annat är det med bärplockandet. Uppvuxen i det skogsrika Norrbotten har jag alltid undrat hur det kan löna sig för polacker och nu på senare år även thailändare att resa halva jordklotet för att plocka lingon, blåbär och hjortron. Om det hade varit så extremt luckrativt hade det knappast funnits några arbetslösa svenskar under bärsäsongen. Det har känts som det varit något lurt med det hela.
I år då bärtillgången på hjortron är den sämsta i mannaminne framstår bärplockandet i sin rätta dager. De thailändska bärplockare som tagit en årslön i lån för att åka till Sverige och plocka bär känner sig lurade. Trots bärplockande med start tre på morgonen har de inte pengar tlll hemresa och de har fått en skuld, trots allt arbetande. De känner sig lurade av de bemanningsföretag som lockat dem till Sverige och av de bärentreprenörer som låter dem bo på campingar och sedan bara betalar dem 14 kronor per liter blåbär, trots rekordlite bär i skogarna.
I ett TV-reportage från Luleå i kväll talade en bärentreprenör ut och klagade på att thailändarna inte befann i bärskogen och plockade bär som inte fanns. Trots att de inte hade pengar till hemresa, så rådde det ingen krissituation enligt honom. Han verkade ha tagit till sig Bert Karlssons råd om hur man blir en lyckad entreprenör: "Blanda inte ihop känslor och affärer", från boken "Mind your business".
Några frågor som ännu inte fått svar:
- kan det någon gång vara lönsamt för en bärplockare att åka från Thailand till Sverige för att plocka bär?
- var finns LO och de andra fackförbunden? Har inte LO (som tappar medlemmar) ett intresse att värva och företräda dessa bärplockare som är här lagligt med arbetstillstånd?
- varför ger inte bärentreprenörerna mer än 14 kr/liter blåbär, trots ett rekorddåligt bärår. Har de bildat en kartell för att sänka priserna?
- varför kan inte bärplockarna få en rimlig timlön?
- hur kan regeringen och riksdagen låta detta slavarbete få fortsätta under lagliga former varje år? Är der verkligen tänkt att markägare skall upplåta sin mark för kommersiell bärplockning under slavliknande förhållanden?
Länk till artikel i DN: http://www.dn.se/nyheter/sverige/uppror-bland-thailandska-barplockare-i-norrland-1.938300
Tack för alla kommentarer!
Jag har själv skrivit en kommentar till kommentarerna, så läs under varje inlägg så ser ni svar på kommentarerna. Min plan är att skriva fler inlägg om jämställdhet. I väntan på det återpublicerar jag ett inlägg som heter "Läkarrocken och hamburgerrestaurangen", nu något omskrivet då det känna extra aktuellt. Det inlägget kommer också att publiceras på min blogg på Dagens Medicin.
Nu bär det av till öppna förskolan för Emelie och mig. Det blir ett nytt inlägg till i kväll.
Läkarrocken och hamburgerrestaurangen.
Nu när rötmånaden just slutat och vi laddar inför den nya influensan blir hygienfrågan högaktuell. Under sommaren har flera tidningar haft reportage om matställen som tillfälligt fått stänga på grund av bristande hygien och vi har sett reportage om restauranger som fått anmärkningar för att de inte haft rutiner för hur ofta de skall byta disktrasa. Vid matlagning i hemmet är de flesta noga med att diska skärbrädan efter att ha skurit kyckling. Allt för att minska risken för en campylobacterinfektion.
Detta kan synas som självklarheter. Alltså borde det vara det även inom sjukvården. Det var ju läkaren Semmelveis som i 1800-talets Wien införde handtvätt med klorerad kalk för att läkarna inte skulle gå direkt från obduktion till förlossning. Efter handtvätten minskade dödligheten i barnsängsfeber enormt. Tyvärr är hygienrutinerna inte alls självklara inom vården. Dagens Medicin har haft fler artiklar om läkare som strider för sin rätt att använda läkarrock. Den kortärmade klädsel som rekommenderas vid patientkontakt har kallats allt från "pyjamas" till "smurfdräkt".
Det ligger säkert mycket nostalgi i rocken för mina äldre kollegor. När jag läste infektionskursen på läkarutbildningen 2003, sa infektionsprofessorn att det var av största vikt att vi läkarstudenter bar rocken för det hörde till läkarrollen. Under tiden som vårdbiträde sommaren 2001 fanns ingen handsprit på det kommunala äldreboendet. Vi fick inga arbetskläder av arbetsgivaren och ingen introduktion i hygienrutiner. Mycket av detta håller dock på att ändras. Sedan 2007 står i Hälso- och sjukvårdslagen att vårdgivaren skall bedriva vård med god hygienisk standard, se Socialstyrelsens riktlinjer Där nämns bland annat att vårdgivarna skall använda kortärmad arbetsdräkt. Detta har många inom sjukvården svårt att acceptera. Jag håller med om att läkarrocken är praktisk med alla fickor och att den gjort det lättare att identifiera läkaren. Men det är ohållbart att bära den för att riskera våra patienters hälsa.
För några år sedan besöte jag Max hamburgerrestaurang i Trollhättan. Ett plakat hängde på dörren till kassadisken där stod att för att gå in till kassa- eller köksområdet krävdes hel och ren kortärmad arbetsdräkt, nytvättande och avspritade händer. Vad jag kunde se följdes detta av de anställda. På de vårdcentraler och sjukhus jag arbetat på är det dock få som följer ovanstående regler. Det är få som byter arbetskläder varje dag, ringar och klockor bärs ofta och läkarrocken används vid patientkontakt. När Läkartidningen besökte sjukhus hittade de ingen läkare som klädde sig korrekt. När det varit information från vårdhygienläkaren har jag sett folk vända i dörren, då de inte vill ha information. När vi under hygieninformationen fick vi reda på att Sverige har mindre problem med spridning av antibiotikaresistens än t. ex. Storbritannien där läkarna använder slips och skjorta under läkarrocken satt folk och ifrågasatte. "Om vi inte får ha långärmat, varför får vi då ha namnbricka? Namnbrickan hänger ju ner som en slips och kan nudda i patienten? Vilka vetenskapliga bevis finns för att vi ska ha kortärmad arbetsdräkt? Jag vägrar att klä på mig kortärmad pyjamasdress då jag inte tycker att det finns tillräckliga bevis ännu" osv. ..
Det är vuxna som argumenterar enligt ovan. Läs på om evidens från Socialstyrelsen, se sidan12-15. Socialstyrelsen har redan beslutat om kortärmad klädsel. Jag skäms varje gång jag ser sjukhuspersonal som inte följer dessa regler. Sjukvården är en enormt kunskapsintensiv bransch med många högutbildade. Alla läkare och många andra inom sjukvården har läst kurser om bakterier och mikrobiologi, antibiotikaresistens och multiresistenta bakterier. Vi arbetar med många livshotande sjuka. När ska alla inom sjukvården lära sig att följa de mest basala hygienreglerna. Hur svårt kan det vara? När ska vi börja kunna hålla samma hygienrutiner som hamburgerrestaurangen? Om sjukhuset varit en hamburgerrestaurang hade miljö- och hälskoskyddskontoret fått oss att stänga för länge sedan.
Vem tänker på genus i förskolan?
I min stadsdel Lundby på Hisingen har stadsdelsnämnden bestämt att samtliga förskolor skall ha genusprofil. Det verkar inte ha nått den öppna förskolan ännu. Under min föräldraledighet har jag hunnit besöka tre olika öppna förskolor, varav en i Lundby och två i Biskopsgården. Överallt blir mitt barn bedömt efter sin könstillhörighet. "Är det en pojke eller flicka? Jaha, är det en tjej (och ser frågande ut då hon har gröna kläder?)" En kvinna med tre döttrar får höra av förskolläraren att "Ja, om man har tre döttrar då kommer man att ha fullt upp när de är tonåringar. Då blir det jobbigt." En annan kvinna har två barn, en dotter på tre år och en son på tre månader. Förskolläraren frågar kvinnan om barnen ser lika ut. "Ja, oh ja. Lillebrodern är som en kopia av storasystern när hon var liten och de ser jättelika ut nu också", säger modern. Efter en liten stund kommer den treåriga dottern. "Visst är de lika?", säger modern. "Jag har svårt att se det, men det är ju så mycket pojke över lillebrodern", säger förskolläraren.
När ska barn behandlas som barn? Varför får inte småpojkar leka med prinsesstält? Hur kan en tremånadersbaby (med kläder på) se ut som en pojke?
Genustänkande i förskolan verkar vara en pappersprodukt som inte nått ut till förskollärarna.
Myten om det jämställda Sverige lurar oss.
Nästa måndag den 31 augusti slutar min föräldraledighet och jag återgår till mitt heltidsarbete. Under dessa sex månader har jag varit förbi på arbetet kanske ett 10-15-tal gånger, läst arbetsmail, skrivit på en etisk ansökan och besökt en vetenskaplig konferens i Belgien. Trots mina ansträngningar att hålla kontakten med arbetet, känner jag hur jag avlägsnas. På jobbmailen får jag e-post om att jag måste förnya min webmailfunktion ifrån intranätet, annars kan jag inte fortsätta att läsa min e-post hemifrån. När jag besöker arbetet hittar jag knappt. Hela min avdelnig har flyttat till en helt nybyggd byggnad. När jag får låna en dator kommer jag inte in. "Ditt konto är spärrat" står det och en kanslist får hjälpa mig att komma in på intranätet. När jag säger att jag kommer att vara tillbaka om några veckor stirrrar några kvinnliga sjuksköterskor på mig som om jag vore från en annan planet. "Ska du vara tillbaka när ditt barn bara är sex månader? Tar de in så små barn på dagis? Ska du verkligen arbeta heltid?"
Av alla mödrar jag känner till är jag den som ska vara föräldraledig kortast. De flesta ska vara hemma lääänge som de säger, ofta 8-9 månader, en del 15 månader och någon enstaka säger kanske tre-fyra år. En del har ingen aning om när de kommer tillbaka till arbetsplatsen. En kvinna verkar nästan ha glömt bort att hon har ett arbete. Hon är 28 år med fyra barn och har arbetat totalt cirka ett år sedan hon var 21 år. Troligtvis är hon tillbaka 2011, eller vi får se säger hon. Hon vill ju ha ett femte barn också.
Det är säkert kul att vara föräldraledig länge, men är det ingen som tänker på arbetslivet, karriären, pensionen och arbetsgivaren? Barnafödandet stiger i Sverige och vi svenskar får barnen allt tätare. Blir kvinnan gravid inom 18 månader från första barnet så behåller hon sin sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Det gör att föräldrapenningen blir lika hög som innan, även om hon varit föräldraledig eller deltidsarbetat. Väl medvetna om detta får många barn tätt. Det blir lååånga föräldraledigheter och många kvinnor är gravida när de kommer tillbaka för att arbeta. Jag har frågat en del av de här kvinnorna hur de behandlas på sitt arbete när de nästan aldrig är där. Alla säger att de har en jättebra chef och behandlas väl.
Tror de ja. Som föräldraledig eller förälder har du enorma rättigheter i Sverige. Världens generösaste föräldrapenning, lagstiftad rätt till deltidsarbete fram till barnet fylller åtta år, du ska inte kunna bli uppsagd eller lönediskrimineras på grund av graviditet eller föräldraskap. Dessa lagar och rättigheter är i grunden bra, men de invaggar oss i en falsk säkerhet. I tron på alla dessa lagar är många kvinnor föräldralediga extra långe och statistiskt sett fyra gånger längre tid än männen. Folk glömmer att marknadens lagar är starkare. Arbetsgivarna vill ha folk som är närvarande på arbetet. Det vore underligt om en person som bara arbetat ett år sedan 2001 fick samma lön som en som arbetat alla år.
Om vi bara ser oss omkring på arbetsplatserna så ser och hör vi marknadslagarna. Under en arbetsintervju på en sjukhusklinik, hörde sig studierektorn för noga om mina familjeförhållanden. Hon ondgjorde sig över att de hade så många föräldralediga underläkare och spände därefter hon ögonen i mig och sa att "du är väl ingen sådan där deltidsjobbare". På en annan arbetsplats hörde jag två medelålders män, varav den ena i chefsposition. De talade om att kvinnor i fertil ålder blev helt mysko och bara ville ha barn och vara föräldralediga hela tiden. Sedan radade de upp olika kvnnliga kolegor som varit borta länge. "Jaha, ska hon ha ett tredje barn. Va nu igen? Och hon ja, jag anställde henne för fyra år sedan och trodde att hon skulle arbeta på, men sedan fann jag henne sittande i fikarummet, där hon diskuterade babykläder med undersköterskorna. Sedan dess har hon varit föräldraledig så länge att jag knappt sett henne. "
Antingen väljer vi att se och uppmärksamma marknadslagarna och då gör vi något åt det. Det viktigaste av allt: att män och kvinnor delar lika på föräldraledigheten och vård- av-sjukt-barndagar. Eller så blundar för problemet och tvärtemot alla statisttik hävdar att kvinnor och män har samma löner och karriärmöjligheter, I tron på att de inte kan diskirimineras tar många kvinnor ut extra lång föräldraledighet och går hemma. Under tiden går snacket om dem på deras arbetsplatser och deras manliga kollegor gör karriär. Myten om det jämställda Sverige gör oss alltmer omjämställda.
Gästbloggare på Dagens Medicin
Från och med i förrgår är jag gästbloggare på Dagens Medicin, www.dagensmedicin.se. Mitt föregående inlägg om svininfluensan finns att läsa även på Dagens Medicin. Självklart kommer jag även att fortsätta att blogga här. Alla inlägg publiceras först här på bloggen och därefter kommer utvalda inlägg med sjukvårdanknytning upp på Dagens Medicin.
Svininfluensan gör mig rädd.
Svininfluensan gör mig rädd. Inte av rädsla för att själv insjukna utan för hur det ska bli på sjukhusen.
Nästa måndag återgår jag till arbetet efter sex månaders föräldraledighet. Allt som oftast uppskattar jag mitt arbete, men jag är allvarligt oroad för patienternas hälsa och att arbetet för oss alla vårdsanställda kommer att vara så mycket tyngre under hösten och vintern. Under sommaren har tidningen Dagens Nyheter haft en artikelserie om den vårdplatsbrist som råder på sjukhusen i Sverige. Man har bland annat belyst risken för spridning av multiresistenta bakterier. Sverige har lägst antal vårdplatser per invånare av samtliga OECD-länder. Tack vare all kunnig personal lyckas vi inom sjukvården på något sätt hanka oss fram. Snabbare utskrivningar, färre patienter i enkelrum, uppskjutna operationer och längre väntan på akutmottagningen
När jag började läkarutbildningen i januari 2000 förväntade jag mig att lära mig att ta hand om svårt sjuka och rädda liv. Att arbetet på en akutmottagning skulle vara fullt av patientkontakt. Att när man hade bedömt att en patient skulle läggas in så blev patienten inlagd. När jag kom ut på de kliniska terminerna gick det upp för mig att jourarbetet till stor del handlade om att ringa runt och ordna vårdplatser. Många telefonsamtal, nähä där var det fullt. Ringa bakjouren för att höra om platser. Under tiden växer kön av patienter som väntar på läkarbedömning. Under senare år har jag märkt att när patienten väl blivit läkarbedömd så kommer en ny väntan. Väntan på vårdplats. Patienter som blir läkarbedömda under natten får vänta till efter morgonronderna för att komma till en avdelning. Har de tur kommer medicinpatienterna till en medicinavdelning och kirurgpatienterna till en kirurgavdelning, har de otur blir de utlokaliserade till någon helt annan avdelning som hud eller öronnäsahals.
Det är självklart att sjukvården inte kan ha beredskap för alla typer av scenarier. Under stora påfrestningar som t. ex. Backabranden i Göteborg uppkommer en katastrofsituation där det stora antalet skadade överstiger resurerna. Det läskiga är när resurserna är så små att vårdplatsbrist även kan uppkomma dagtid i november, en vanlig vardag med full bemanning, innan vare sig influensan eller vinterkräksjukan brutit ut. Om det även i sådana fall kan ligga patienter med snabbt förmaksflimmer på 150/min eller puls på 35 eller bröstsmärta och TNI-läckage i akutkorridoren för att vänta på vårdplats, då är det inte underligt att jag blir rädd över hur vi ska klara platssituationen under influensapandemin.
Rädda oss från ett havererat betygssystem.
I dag öppnar Sveriges i särklass största arbetsplats alla kategorier. Den svenska skolan är arbetsplats för både lärare och elever. Dagens DN debatt är skriven av två forskare med anknytning till Stockholms universitet och svensk näringlivsforskning. De skriver angående betygsinflationen i den svenska gymnasieskolan och att gymnasiebetygen därmed inte blir rättsvisa i antagningen till den svenska högskolan.
De har helt rätt i att betygssystemet havererat. Från 1997 till 2007 har andelen elever med MVG i alla ämnen ökat 27 gånger. Främst är det på friskolorna många elever får maxbetyg. På Procivitas privata i Helsingborg går 11.9% av eleverna ut med MVG i alla ämnen.
Jag ser flera orsaker till det havererade betygssystemet:
- kommunaliseringen av gymnasieskolan gjorde gav kommunerna en stor frihet. Översynen blev allt svagare.
- privata skolor och kommunala skolor konkurrerar om samma elever. Att ange att många av eleverna får toppbetyg anges som konkurrensmedel.
- möjligheten för skolorna att skapa lokala kurser där lärarna sjäv skapar betygskriterier. Minns från min gymnasietid att det på Hermelinsskolan som individuelt val fanns kursen "Personlighetsutveckling", mycket uppskattad av både elever och lärare. Kursdeltagarna gick på färganalys under skoltid. I Uddevalla erbjöds en festfixarkurs där eleverna lärde sig att blanda drinkar. Det vill säga många elever valde hellre dessa hobbykurser där det var lätt att få höga betyg, än att läsa språk till exempel.
- avsaknaden av nationella betygskriterier för MVG. På varje skola får lärarana själva sätta kriterier för MVG, ett helt onödigt arbetskrävande moment, när det redan finns betygskriterier för övriga betyg. Det mest absurda i detta under min gymnasietid var att betygsgränserna för de olika betygen på nationella prov fick sättas av skolorna själva. Hur nationellt är ett nationellt prov om skolan själv sätter betygsgränser?
Rättvisa gymnsiebetyg är ett utmärkt urvalsredskap för antagning till högskolan. Därför är det dags att strama upp betygssättningen. Till skolministern:
- låt samma regler gälla på friskolor och kommunala skolor. Har själv träffat elever från Lundsberg och Enskilda gymnasiet som berättat att det fått tenta upp betygen under pågående kurs, något som inte ska vara tillåtet.
- inför nationella betygskriterier för samtliga betyg.
. inför fler betygssteg.
- låt endast behöriga lärare sätta betyg.
- bort med lokala kurser.
- ta bort möjligheten att räkna bort kursbetyg från slutbetygen, till exemplel möjligheten att räkna bort idrottsbetyget.
- slopa möjligheten till reducerat gymnasieprogram, där eleven väler bort kurser. När jag gick gymnasiet var det många som hellre hoppade av spanskkursen helt än riskerade att få "bara" ett godkänt i betyg.
- inför studentexamen med externa granskare. Något som finns på IB-gymnasierna.
Bort med betygskorruptionen! Betygssättning är myndighetsutövning som kan få livsavgörande konsekvenser för elevens framtidsval. Ta betygsfrågan på allvar! Det förtjänar både vara gymnasister och den svenska högskolan!
De har helt rätt i att betygssystemet havererat. Från 1997 till 2007 har andelen elever med MVG i alla ämnen ökat 27 gånger. Främst är det på friskolorna många elever får maxbetyg. På Procivitas privata i Helsingborg går 11.9% av eleverna ut med MVG i alla ämnen.
Jag ser flera orsaker till det havererade betygssystemet:
- kommunaliseringen av gymnasieskolan gjorde gav kommunerna en stor frihet. Översynen blev allt svagare.
- privata skolor och kommunala skolor konkurrerar om samma elever. Att ange att många av eleverna får toppbetyg anges som konkurrensmedel.
- möjligheten för skolorna att skapa lokala kurser där lärarna sjäv skapar betygskriterier. Minns från min gymnasietid att det på Hermelinsskolan som individuelt val fanns kursen "Personlighetsutveckling", mycket uppskattad av både elever och lärare. Kursdeltagarna gick på färganalys under skoltid. I Uddevalla erbjöds en festfixarkurs där eleverna lärde sig att blanda drinkar. Det vill säga många elever valde hellre dessa hobbykurser där det var lätt att få höga betyg, än att läsa språk till exempel.
- avsaknaden av nationella betygskriterier för MVG. På varje skola får lärarana själva sätta kriterier för MVG, ett helt onödigt arbetskrävande moment, när det redan finns betygskriterier för övriga betyg. Det mest absurda i detta under min gymnasietid var att betygsgränserna för de olika betygen på nationella prov fick sättas av skolorna själva. Hur nationellt är ett nationellt prov om skolan själv sätter betygsgränser?
Rättvisa gymnsiebetyg är ett utmärkt urvalsredskap för antagning till högskolan. Därför är det dags att strama upp betygssättningen. Till skolministern:
- låt samma regler gälla på friskolor och kommunala skolor. Har själv träffat elever från Lundsberg och Enskilda gymnasiet som berättat att det fått tenta upp betygen under pågående kurs, något som inte ska vara tillåtet.
- inför nationella betygskriterier för samtliga betyg.
. inför fler betygssteg.
- låt endast behöriga lärare sätta betyg.
- bort med lokala kurser.
- ta bort möjligheten att räkna bort kursbetyg från slutbetygen, till exemplel möjligheten att räkna bort idrottsbetyget.
- slopa möjligheten till reducerat gymnasieprogram, där eleven väler bort kurser. När jag gick gymnasiet var det många som hellre hoppade av spanskkursen helt än riskerade att få "bara" ett godkänt i betyg.
- inför studentexamen med externa granskare. Något som finns på IB-gymnasierna.
Bort med betygskorruptionen! Betygssättning är myndighetsutövning som kan få livsavgörande konsekvenser för elevens framtidsval. Ta betygsfrågan på allvar! Det förtjänar både vara gymnasister och den svenska högskolan!
Ett förtydligande om kommentarer.
Först ett stort tack för alla kommentarer! Fortsätt gärna att kommentera. Jag har som målsättning att svara på alla kommentarer. Mitt svar eller kommentar finns också i kommentarsfältet. Så gå gärna tillbaka till de inlägg där ni har skrivit kommentarer och läs mina svarskommentarer.
Några tankar om ekologisk odling.
Under försommaren och sommaren har det uppkommit en debatt om ekologisk mat. Debatten har delvis initierats av folkpartiets Marit Paulsen som påstod att ekologisk odling gav för små skördar för att fungera i framtiden då jordens befolkning ökat ännu mera. Ett flertal debattörer har sedan upprepat uppfattningen.
Marit Paulsen har en poäng i att bland det bästa vi kan göra för miljön är att inte slänga mat, utan äta upp det vi tagit för oss. Helt rätt. Vårt matintag utgör en av de största källorna till kldioxidutsläpp. Däremot håller jag inte alls med angående ekologiskt producerad mat, den som ofta går under benämningen KRAV-märkt. Låt mig först tanågra av fördelarna med den KRAV-märkta maten:
- den produceras utan bekämpningsmedel, vilket är bra för både konsument och producent.
- ingen konstgödsel används. (konstgödseln är en stor källa till kodioxod och övergödning, samt står för långa transporter då den inte produceras i Sverige. )
- den är fri från genmanipulerade substander, så kallade GMO:s.
- KRAV-märkt kött och ägg kommer från djur som fått vara utomhus mer, samt fått äta foder fritt från bekämpningsmedel och antibiotika.
- KRAV-märkt fisk kommer från bestånd som inte riskerar utfiskning. Fisken är också fångad med mindre miljöskaldliga metoder, t. ex. krokfångning vilket ger mindre bifångst och inte skadar botten på samma sätt som bottentrålning.
Däremot ger KRAV-odlad mat mindre skördar. Här har Marit Paulsen med fler deabttörer en poäng. Det är viktigt med mat för att försörja jordens växande befolkning. Men:
- den svält och undernäring som finns bland många av jordens fattiga kommer inte ifrån matbrist utan på grund av regimer som inte prioriterar sin egen befolkning. Maten finns i landet eller grannländerna, men kommer inte till de behövande på grund av krig eller korruption.
- inom EU-länderna har vi ingen matbrist. Varför skulle vi inte kunna odla ekologiskt här?
- den KRAV-märkta maten står för det långsiktiga och hållbara tänkandet. Det är inte långsiktgt effektivt att fiska ut våra fiskebestånd eller att bottentråla sönder fiskebottnar.
- självklart är det viktigt att det finns mat till jordens befolkning. Här finns det mycket vi kan göra för att använda våra resurser så effektivt som möjlig: Se över markanvändningen och sluta att bygga enormt utspridda bostads- och industriområden som breder ut sig över potentiell jordbruksmark, se över vad jordens jordbruksarealer används till. Hur mycket mark används inte till lyxprodukter i i-länder som kaffe, tobak, vindruvor till vin, potatis till sprittdrycker, kakao med mera. Om vi dessutom minskar vår enorma efterfrågan på animaliska produkter som kött och fisk och istället äta mer vegetabilier och använda bön- och baljväxter som proteinkällor så använder vi våra jordbruksområden mer effektivt.
Därför anser inte jag att KRAV-märkt matproduktion står emot begreppet effektiv matproduktion. Om vi värnar om mijön, långsiktg och giftfri odling, jordbruksarbetarnas hälsa, djurens hälsa och livet i havet så är KRAV-märkt och ekologiskt det vi skall köpa. Om vi på allvar vill hjälpa de som svälter eller är undernärda gör vi större nytta om vi minskar vår efterfrågan på kaffe, kött, tobak och andra energikrävande produkter, istället för att anmärka på den ekologiska odlingen.
Prinsessförlovningen illustrerar de kungligas enda uppgift.
Enligt de största dags- och kvällstidningarna är veckans stora nyhet den offentliggjorda förlovningen mellan prinsessan Madeleine och Jonas Bergström. Helt ofattbart för mig. Självklart är det alltid kul med förlovning och stundande giftemål så länge det sker mellan myndiga individer som ingår förlovning av egen fri vilja. Frågan är varför detta ska anses vara av större nyhetsvärde. Ännu mera absurt är det att prinsar och prinsessors förlovningar skall godkännas av kungen och regeringen innan. Har inte regeringen viktigare och mer angelägna frågor att behandla?
Som republikan ser jag dock en positiv aspekt med årets båda prinsessförlovningar. I och med all uppmärksamhet och miljonbelopp av skattepengar som går till bröllopen så kommer monarkin till diskussion. Jag tycker mig märka en trend som går mot ökat antal repubikaner bland yngre människor. Det känns mycket mera accepterat att vara republikan nu än för bara några år sedan. Ett exempel är t. ex. de Facebookgrupper som skapats för att förhindra att skattepengar går till att finansiera Victoria och Daniels bröllop 2010.
De enda förlovningar som uppmärksammas så stort i Sverige är prinsessornas förlovnigar. Det är mycket underligt. Det borde vara av större vikt vem statsministern gifter sig med än med vem en prinsessa gifter sig. För mig illustrerar den här uppmärksamheten allt tydligare den främsta roll som kungabarnen har i svenska monarkin: att genomgå en lyckad befruktning och leverera en ny tronarvinge.
Om man är ateist och inte tror på Gud går det att lämna den Svenska kyrkan och därmed sluta att betala kyrkoskatt. Jag och många fler tror inte på sagor om kungar, drottningar, blått blod, adelstitlar, prinsar och prinsessor. Hur gör jag för att gå ur den svenska monarkin? Eller ännu hellre: lägg ned denna dokusåpa, den dyraste av dem alla!
Därför bör barn börja på förskola tidigt.
I mina tidigare inlägg har jag tagit upp att trenden bland många småbarnsföräldrar verkar vara att skjuta på förskolestarten. I de flesta kommuner i Sverige kan barn börja från 12 månaders ålder, men många föräldrar väljer att dra ut på föräldraledigheten och låta barnen börja först vid 18- 24 månaders ålder eller ännu senare. Motiveringen brukar vara att det skulle vara bättre för barnen och att ettåringar inte mår bra på förskolan. Inom politiken märks en liknande trend, .t ex. med det kommunala vårdnadsbidraget som skall underlätta för föräldrarna att stanna hemma efter föräldraledigheten tagit slut. I många diskussioner både på debattforum på nätet och bland föräldrar känner många föräldrar skuld (oftast mödrar) och oro för att barnen skulle börja för tidigt på förskolan eller gå för långa dagar. Överallt lanseras att det bästa vore om föräldrarna skulle stanna hemma med barnet länge. Ibland är debatten oerhört hetsig. Läste häromdagen en debatt på sajten: www.familjeliv. se där en kvinna frågade efter vilka möjligheter till barnomsorg det finns för ett barn på tre månader. Hon och barnets far hade separerat och han var våldsam och hon ville därför inte att han skulle var med barnet. Kvinnan var i akut behov av barnomsorg i två månader innan hon kunde ta ut hel föräldraledighet. Som svar på detta var det flera (främst kvinnor) som förfasade sig över att hon inte skulle vara heltid med sitt barn. Några tyckte att det var bättre att hon i så fall adoperade bort barnet!
Äntligen har det nu i dagarna kommit en ny forskningsrapport om hur barn mår av att vara i förskola. Sedan tidigare finns studier som visat att förskolan är gynnsamm för större barnens utveckling, men det har varit oklart gällande de yngre. Nu har Statens Folkhälsoinstitut publicerat forskningsgenomgången "Child day care center or home care for children 12-40 months of age- what is best for the child?" Slutsatsen är att barn mellan 12 och 40 månader får en bättre kognitiv utveckling än barn som enbart vistas i hemmet. Förskolebarnen ligger före när det gäller språkförståelse, rumsuppfattning, taluppfattning och problemlösningsförmåga. Förskolan underlättar också yrkesarbete för båda föräldrarna, vilket gynnar jämställdhet och minskar barnfattigdomen och därmed ger förbättrad barnhälsa. Detta var extra signifikant för sårbara barn.
För oss föräldrar är detta jättebra. Förskola för små barn är bra! Nu behöver ingen känna "skuld" över att lämna in sitt barn på förskolan. Till politikerna: se till att bibehålla den goda personaltätheten och pedagogiken inom svensk barnomsorg och det viktigaste av allt: bort med vårdnadsbidraget. Vårdnadsbidrag missgynnar jämställdhet, är mot arbetslinjen och riskerar att öka barnfattigdomen. De kommuner som infört vårdnadsbidrag bör lägga de pengarna på den kommunala barnomsorgen istället.
Läs hela rapporten på: www.fhi.se
Angående tidig förskolestart läs även mitt tidigare inlägg: Förskolan, hemmamamman och mammaskulden, med de kommentarer som finns under inlägget.
Bortom allfartsvägen är renoveringshetsen mindre.
Under fredags åkte min man, jag och vårt barn med flyg från Luleå till Göteborg. Under lång väntetid hann jag detaljstudera bostadsannonsbilagan i DN. I stora glassiga annonser visar de olika mäklarformorna stora foton på noga homestylade lägenheter innan för tullarna. Bland annonserna fanns ett foto av köket i en lägenhet i Vasastan. Förtuom fin planlösning och välbevarade sekelskiftesdetaljer stod även "genomgående renoveringsbehov" och sedan var det en bild på köket med inredning från 50-talet vad jag kunde se. I alla de andra lägenhetsannoserna stod om toppmoderna kök, helt nyrenoverade lägenheter och köksfotona visade nästan identiska kök med likadana köksfläktar i metall. I en lägenhetsannons nämndes att hela lägenheten var topprenoverad och kök och badrum var helt oanvända!
Dessa lägenhetsannonser ser jag som en del av den renoveringshysteri som råder. Som en del av konsumtionsamhället förväntas vi att byta ut vår köksutrustning och all annan inredning allt snabbare. Jag känner till flera fall där folk flyttat in i hus för att riva bort allt, slå ut väggar och riva hela badrum och kök. Inte för att de var i dåligt skick utan för att utrustningen inte hade den stil som de nyinflyttade önskade. I inredningsprogrammen hetsas det fram. Folk ska renovera grannens hus på någon dag, det ska gå snabbt. En klocka tickar ner, folk springer och det finns ingen tid att bevara eller tänka igenom. De enda som kan vinna på detta måste vara byggföretagen, hantverkarna och bankerna som lånar ut pengar.
Överallt ser jag hus där ägaran saknar respekt för den ursprungliga artkitekturen och stilen. Jag bor i ett flerfamiljshus från sent 40-tal där den putsade fasaden ersatts av korrigerad plåt, fönsterna har förminskat, all ursprunglig kök- och badrumsutrustning försvann i stamrenoveringen under 1980-talet. Golven består av plastmattor som mer doftar 80-tal än 40-tal. Ingen skulle komma på tanken att vid bilservicen sätta in en bildörr från en Toyotabil i sin Volvo, men när det gäller hus och byggander sker det hela tiden.
Hus bör respekteras. Låt den putsade fasaden vara kvar, sätt inte på plåtfasad. Om man vill bo i ett hus med plåtfasad får man köpa ett hus från 70-talet som byggdes med plåtfasad alternativt bygga ett nytt. Minns själv med fasa när min högstadieskola renoverades under 90-talet. Den tidstypiska 70-talsstämningen försvann helt och ersattes av det som var inne under tidigt 90-tal nämligen pastellfärger. Målarna "svampade" rosa och grått mot gul bakgrund.
När den hysteriska renoveringstrenden som drabbat 90- och 00-talet ebbat ut kommer vi att uppskatta de ursprungliga miljöerna bättre. Låt husen genomgå en varsam restaurering istället för dessa "turn- around" renoveringar. I väntan på den tiden så visar jag här några bilder från min semster i Vormträsk. Vormträsk är en liten by i utkanten av Lycksele kommun i Västerbotten och södra Lappland. Det är min morfars barndomsby och där finns "storstuga" från 1890-talet. Hela huset är förvånandsvärt välbevarat, så till den grad att bara halva huset är inrett, resten har jordgolv. Ofta är det i sådana här områden bortom allfartsvägen som tiden går lite lågsammare och renoveringshysterin är lugnare. Tack och lov för en sådan oas.
Folie à deux på högstadiet.
I dag väcks åtal mot de två 16-åriga barn som misstänks ha dödat den 15-åriga Therese Johansson Rojo i Stureby den 6 juni i år i samband med en fest i Stureby. Enligt enhälliga uppgifter rör det sig om ett urspårat svartsjukedrama. Den 15-åriga flickan är åtalad för anstiftan till mord. MIsstanken är att hon genom sms uppmanat sin 16-årige pojkvän att mörda Therese Johansson Rojo. De sista avgörande sms:sen är skickade samtidigt som 15-åringen är på semester med sin familj i Paris.
Det här är ett unikt åtal. Ett ungt par som i veckor planerar mord på en jämnårig bekant. Extra anmärkningsvärt att de verkar ha varit skötsamma utan sociala problem och att mordet inte skett under drogpåverkan.
Jag har svårt att släppa tankarna på mordet. Speciellt på den sms-trafik som förekommit mellan de mordåtalade. Mitt i familjeidyllen på semester i Paris skickar den 15-åriga flickan sms till pojkvännen där hon uppmanar honom att mörda. Att uppmana någon att mörda låter mera hämtat ur en gangsterfilm än ur vardagen för en ung elev som snart går ut nian. Hur kan det ha gåt så snett? Ett drama med enbart förlorare.
En orsak kan självklart vara att den 16-åriga flickan led av en allvarlig psykisk störing. Däremot gjorde inte hennes pojkvän det. För mig framstår det som ett folie à deux, det vill säga att den 16-åriga flickan drar in pojkvännen i sin vanföreställning om att deras förhållande skulle bli bättre om Therese Johansson Rojo mördades. Enligt förhören skall den 16-åriga pojkvännen vid valborgsmässoafton pussat Therese. Hans flickvän krävde därefter att han mördade Therese för att hon skulle vinna tillbaka honom. Folie à deux eller inducerade psykoser som de också kallas uppkommer oftast i isolerade miljöer, där den ena personen är lättpåverkad, till exempel ett barn som påverkas av sin förälder. Frågan är då hur detta kunde uppkomma bland högstadiebarn. Högstadieelever är ju så omgivna av vuxna både i hemmet och på skolan. Min tanke är att dessa alla vuxna egentligen bara är en illusion. Mänskligheten kan skicka astronauter till månen, men vuxna kan inte förstå hur höstadiebarn tänker.
Aldrig är vi så rädda för att inte passa in som under högstadiet. Häromdagen på öppna förskolan diskuterade jag med en förskollärare i 50-års åldern som inte kunder förstå varför 14-åringar envisdes med att kräva märkeskläder, när det fanns billigare kläder. Det är ju solklart varför de vill ha märkeskläder tänkte jag. När jag minns min högstadietid minns jag långa mörka korridorer, snus på väggarna och mina klassföreståndare, men mest av allt minns jag den enorma hierarkin. De som hade makt och de som inte hade det. Ingen arbetsplats förutom högstadiet har inneburt att det anses helt normalt att andra elever pekar finger och skriker efter elever vilka fula kläder de har. "Hur kan du ha så ful tröja? Har dina föräldrar inte råd med andra eller?" " Har du nya jeans? Vad är det för märke? Jaha, är det Polarn och Pyret. Suck. Jag som trodde det var Levis, " De som har status kan ha vad som helst, arbetsoverall från Vägverket eller rosa hawaiiskjorta från Röda korset. De som är lägst ner på statustrappan kan också ha vad som helst. De har inget att förlora. Alla i mitten får stenhårt underkasta sig alla inofficiella kläd- och uppföranderegler. Annars är det kört.
En del som glömt hur det var sitter och skrattar lite förstrött åt detta. "Ja, se högstadiebarn. " En del elever få höra att allt ordnar sig, allt blir bättre när man är 25 eller 35 år. Märkeskläder är inte det viktigaste, var glad åt att du har kläder istället. Folk svälter i världen. Men om man är femton år är tio år en evighet. Det finns ingen tid annan än den som är här och nu. När det mentala avståndet till en annan högstadieskola är enormt är det ännu svårare att tänka på att barnen i Somalia struntar i märkeskläder. Allt är här och nu och allt är på blodigt allvar.
Det är nu 13 år sedan jag gick ut högstadiet till friheten på gymnasiet. Inget tyder på att mäkesklädeshetsen blivit mindre. men en sak har ändrats. Högstadieeleverna kan isolera sig som aldrig förr. Jag gick i en högstadievärld utan mobiltelefon, internet, msm, iphone, facebook, bilddagboken, skype och sms. Om man skulle ringa en kompis fick man ringa till någons hemtelefon. Då brukade det alltid vara någons förälder som svarade. Nu talar ingen förälder med sina barns kompisar på telefon mer. Nu är det sms, msm och mobiltelefon.
Statusjakt, svartsjuka och unga par med våldsamma idéer kommer alltid att finnas på högstadiet. Det är svårt att hindra, men det vi kan göra är att lyssna på tonåringarna. När det bara finns ett här och nu och ingen tanke på konsekvenser så kan det gå mycket mycket snett. Det är då det behövs ett samhälle där vuxna med erfarenhet kan möta de unga. Mötas in real life innebär inte sitta i samma rum där alla sitter bakom olika elektroniska skärmar bakom sms, dator och dvd. Om vi ska våga förstå det som försiggår på högstadiet måste vi våga lyssna utan att bagatellisera. Få tider i livet känns längre, jobbigare eller allvarsammare än högstadietiden.
Tillbaka från semestern.
Äntligen är jag tillbaka på bloggen. Hade planerat att blogga i måndags den 3 augusti då jag var tillbaka från Vormträsk i Västerbotten, men tiden därefter har tillbringats i en sommarstuga på en skärgårdsö utan internetuppkoppling. Tänkte nu meddela att jag är tillbaka till hemmadatorn i Göteborg.
Fler inlägg kommer under lördagen den 8:e augusti. Planerar även ett fotoreportage om det bortglömda Sverige. Håll utkik för det framöver.
