Ett nytt Tjernobyl
I ett tidigt stadium efter den japanska jordbävningen skrev jag om min oro för de japanska kärnkraftsverken. Enskilda experter som Frigyes Reich, skrev om att Fukushima-olyckan borde klassan som en allvarlig olycka, det vill säga en 7:a på den internationella INES-skalan över kärnkraftsolyckor. Nu får ha medhåll från en tysk expert och från tidskriften New Scientist som varit i kontakt med österrikisk forskare. Tjernobyl är hittills den enda olycka som klassats som en 7:a.
Frågan är bara: Var är den svenska opinionen och inrikespolitiska debatten? Hittills är det nästan enbart olika strålskydds- och kärnkraftsexperter som uttalat sig om reaktortyper, vad en mSv innebär och att den strålning som nått Sverige kan mätas, men inte uppnå hälsofarliga nivåerna. Nästan allt har handlat om enbart tekniska eller fysikaliska aspekter som reaktortyp. Upprepade gånger har ett flertal experter sagt att skillnaden i reaktortyp gör att detta inte kan bli en olycka i nivå med Tjernobyl, där olyckan inträffade när rektorn var i gång och reaktorn kunde accelerera på ett annat sätt.
Men, varför vägs inte övriga aspekter in? I Tjernobyl var endast en reaktor skada, i Fukushima är det ett flertal inklusive reaktor 4 där stora mängder nyligen använt kärnbränsle förvaras. Den mest skadade reaktorn, reaktor 3 använder MOX-bränsle,vilket innebär att det förutom uran även finns plutonium, en extremt giftig cancerframkallande tungmetall. Bränslet i Fukushima är också mera aktivt än det var i Tjernobyl och Fukushima är en av världens största kärnkraftverk med 10 gånger mera kärnbränsle på området än vad som fanns på Tjernobyl. Dessutom är läget fortfarande inte stabil, trots att det nu är 15:e dagen efter olyckan.
Om vi bortser från tekniska aspekter som reaktortyp, så är den stora skillnaden att Fukushima inte finns på den ukrainska landsbygden som Tjernobyl utan ligger i ett av världens mest tättbefolkade områden nära Tokyo-området. Redan nu svar konsekvenserna i Tokyo genom att nivån av radioaktivt jod i dricksvattnet är för högt för småbarn.
Än är inte Fukushima-olyckan under kontroll. Nivån av joniserande strålning i havsvattnet utanför Fukushima är tusentals gånger högre än gränsvärden och åtta gånger högre än förra veckan. De mänskliga och ekonomiska konsekvenserna är enorma. Hur många riskerar inte att då när nödhjälpen och räddningsarbetet hindras av att människor evakueras från området, Tokyo och Japan? eller när flygplan och båtar slutar att åka till Tokyo på grund av strålningen? Konsekvenserna av Fukushima-olyckan riskerar att bli ogreppbara.
Kärnkraftsolyckor händer inte i Sverige...
Läste alldeles nyss ett klockrent inlägg på KajsaLisas blogg.
Mörkar Japan kärnkraftsolyckan?
Nya rapporter kommer i Dagens Nyheter om problem med nedkylningen av reaktorer vid flera kärnkraftverk. Ett flertal frågor uppkommer. Varför placerades kärnkraftverken på den japanska östkusten där risken för jordbävningar är så mycket större än vid västkusten? Hur kunde kraftbolagen kalla kärnkraftverken för "jordbävningssäkra" när de inte tål en efterföljande tsunami? Hur kan denna olycka endast graderas till 4 av 7 på den internationella INES-skalan över kärnkraftsolyckor? En 4 innebär en "olycka utan betydande risk för omgivningen, för mer information se Strålsäkerhetsmyndigheten. http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Allmanhet/Om-stralning/INES-skalan/. Skalan innebär att ett steg på skalan är en tio gånger allvarligare än det föregående.
Angående Fukushima-olyckan framkommer att anläggningen sannolikt släppt ut radioaktiv gas och att amerikanska hangarfartyg 16 mil därifrån uppmätt förhöjda nivåer av strålning. Om två veckor kommer de radioaktiva utsläppen att kunna uppmätas i Sverige. Hur kan detta enbart räknas som en "olycka utan betydande risk för omgivningen"?
Sannolikt vill de japanska myndigheterna och kraftbolagen inte meddela oroande fakta till befolkningen. Japan är ett av världens mest kärnkraftsberoende länder och dessutom världens största exportör av kärnkraftsutrustning. Detta i kombination med att det är en kultur där auktoriteter styr och den politiska eliten består av 70-åriga män.
Det är sannolikt bara en tidsfråga innan omfattningen av kärnkraftsolyckorna kommer ut. Då blir både Japan och omvärlden än en gång påminda om kärnkraftenergins pris. De japanska kärnkraftsingenjörerna hade uppenbart inte kalkylerat för en tsunami. Vilka risker är förbisedda på de svenska kärnkraftsverken?
Nedan ses en bild av Fukushimas kärnkraftsverk efter explosionen.
Den japanska jordbävningen visar kärnkraftens faror.
Redan i går rapporterades att temperaturer i några av de japanska kärnkraftsreaktorerna var för hög och att de skulle göra kontrollerade utsläpp av radioaktiv ånga. Det fanns dock ingen anledning till oro, enligt rapporter från de japanska myndigheterna (enligt Aktuellt kl 21 igår). Trots det har nu 10 000-tals människor evakuerats från närområdet och situationen närmar sig en härdsmälta.
Detta trots att Japan tillsammans med Kalifornien är de regioner i världen som är bäst förberedda för jodbävningar. om inte ens detta land kan hantera sina kärnkraftverk på ett säkert sätt så kan inte andra länder göra det heller.
En stark påminnelse till alla kärnkraftsförespråkare som vill få oss att glömma kärnkraftens faror och det faktum att inget land ännu hittat någon säker lösning på avfallsproblemet.
Åter från ledarskapskursen.
Ett av mina senaste inlägg skrevs när jag var på väg till en kursvecka inom ledarskap (Utveckling av Grupp och Ledare). Det blev som väntat en intensiv kursvecka full av gruppuppgifter och grupparbete. En av de mest intressanta påståendena som kursledarna sa var att i en optimal arbetsgrupp så läggs lika stor del av tiden på att diskutera VAD som ska göras som HUR det ska göras. Dessutom bör stor vikt läggas vid utvecklande återkoppling (feedback), vilket innebär att de olika gruppmedlemmarna kan ge positiv och konstruktiv återkoppling till de andra medlemmarna.
Jag tycker att ovanstående resonemang låter vettigt, men det är svårt för mig som ST-läkare att omsätta det hela i praktiken. Även om jag har en tillsvidareanställning på min klinik, så innebär ständigt olika randningar och akutenpass att det blir svårt att kunna delta aktivt i utvecklingen av de olika verksamheterna. Det blir också en stor utmaning för arbetsgivaren att kunna få till ett forum för att fånga upp alla studenter, randande läkare och andra "gästarbetares" förbättringsförslag och synpunkter. Det är också svårt i en sjukvårdsorganisation, med skiftarbete och många människor i omlopp att hinna lära känna sina arbetskamrater tillräckligt bra för att kunna ge återkoppling.
Det hela är inte lätt, men det är värt ett försök med återkopplingen. Några andra ST-läkarkollegor och jag har bestämt oss för att ge återkoppling till varandra. Vad är vi bra på? Vad behöver vi förbättra? I ett av mina tidigare inlägg skrev jag: "När får ST-läkaren återkoppling?", och nu äntligen ser jag en början till mer återkoppling.
Vem har ansvar för patienten?
Nyligen lästa jag en artikel i Göteborgsposten (GP) om en knivskadad man som avlidit efter att ha inkommit som traumalarm. Händelseförloppet var nu analyserat och det hade framkommit att lagarbetet inte fungerat optimalt. Ambulansssköterskan hade uppfattat patienten som mycket cirkulatoriskt instabil, men vid rapportering till traumateamet hade den informationen inte uppfattats. Därefter hade det tydligen blivit oklart vem som hade ansvar för patienten på traumarummet bland narkosläkare, kirurgjour och ortopedjour. Ansvarig traumaledare (kirurgjouren) hade velat vänta på bedömning från thoraxkirurgen och det hela slutade med att patienten skickades till röntgen istället för operation och avled av en inre blödnning där.
Själv ska jag bli medicinläkare och kallas aldrig på traumalarm, men jag känner igen situationen ovan som att ju fler läkare inblandade ju svårare är det att veta, vem är det som har ansvar för patienten egentligen?
På min klinik har vi regelbunden genomgång av avancerad hjärt- och lungräddning för all personal. Det är utmärkt att få repetera att göra kompressioner på en docka, de nya riktlinjerna och så vidare. Det jag saknar däremot är mera teamträning. Vid medicinlarm hur skall jag som medicinjour samverka med andra jourlinjer och med de sjuksköterskor och undersköterskor som finns närvarande? Jag upplever att träningen både på läkarutbildningen och i yrkeslivet sker alldeles för mycket läkare för sig. Det känns som i en kör där stämmorna övar för sig. Det är i och för sig vettigt, men för att körsången ska fungera krävs att alla stämmor även övar ihop.
Så med mera teamträning av traumalarm, medicinlarm, hjärtstopp och annat patientarbete så är jag övertygad om att patientomhändertagandet kan optimeras och att det blir tydligare vem som har ansvar för patienten.
Själv ska jag bli medicinläkare och kallas aldrig på traumalarm, men jag känner igen situationen ovan som att ju fler läkare inblandade ju svårare är det att veta, vem är det som har ansvar för patienten egentligen?
På min klinik har vi regelbunden genomgång av avancerad hjärt- och lungräddning för all personal. Det är utmärkt att få repetera att göra kompressioner på en docka, de nya riktlinjerna och så vidare. Det jag saknar däremot är mera teamträning. Vid medicinlarm hur skall jag som medicinjour samverka med andra jourlinjer och med de sjuksköterskor och undersköterskor som finns närvarande? Jag upplever att träningen både på läkarutbildningen och i yrkeslivet sker alldeles för mycket läkare för sig. Det känns som i en kör där stämmorna övar för sig. Det är i och för sig vettigt, men för att körsången ska fungera krävs att alla stämmor även övar ihop.
Så med mera teamträning av traumalarm, medicinlarm, hjärtstopp och annat patientarbete så är jag övertygad om att patientomhändertagandet kan optimeras och att det blir tydligare vem som har ansvar för patienten.
