Visst är det ett heltidsjobb att vara hemmafru.

"Jag är hemmafru. Det är ett heltidsjobb, tro mig" säger en av huvudpersonerna i den uppmärksammade TV-dokumentären "Svenska Hollywoodfruar" i TV3. Det är inte Anna Anka som gör uttalandet utan Maria Montazemi, kvinnan från Västerås med fyra barn. Hon är gift med en framgångsrik fastighetsmäklare som försörjer henne.
Jag kan bara hålla med citatet. Hemmafruarna i TV3:s satsning verkar se sitt liv hemma som ett arbete. Hela dagarna uppfylls av att passa upp makarna, eller som Anna Anka se till att schampoflaskorna står rätt i badrummet eller som Maria Montazami skjutsa hunden till hundfrisören och puffa upp kuddarna till sängen i gästrummet. Det gäller att träna varje dag som Anna Anka eftersom man annars riskerar att bli övergiven av maken, det gäller att se representabel ut bredvid sin man, rekrytera rätt trädgårdsmästare, avskeda dem när man inte är nöjd och hela tiden inspektera deras arbete.
Uppenbart tar detta lika mycket tid som ett heltidsarbete. Jag motsätter mig inte det, men varför skulle detta anses vara glamoröst? Det som vi som heltidsarbetar lätt ordnar snabbt som att fylla en tvättmaskin, sortera ut urvuxna kläder från garderoben, vattna blommorna eller städa badrummet, detta tar hela dagarna för dessa hemmafruar. Även om någon annan städer så går de och inspektera in att allt in i minsta detalj.
Anna Anka beskriver sig själv som perfektionist ut i fingerspetsarna. Hemmafrulivet både som glamorös Hollowoodhemmafru och som hemmafru i Svwrige verkar formas av perfektionistiska krav. Många kvinnor uppger att de vill vara hemmafruar för att få mer tid till barnen, men ofta verkar det handla om mer tid till hushållet. Ju mer tid de har desto noggrannare skall allt skötas. Det ska kokas, syltas, städas, knypplas och så vidare.
I stället för en avstressad tillvaro verkar den fyllas av stress. Jag har själv märkt av detta när jag övergick från ett fattigt studentliv till att yrkesarbeta. Som student var det helt acceptabelt att leva spartanskt utan större tanke på inredning. Antingen kunde man ha de 30 år gamla möblerna eller så var det okey att fynda en soffa på Myrorna. Ju billigare desto bättre. Sm yrkesarbetande anses det inte lika acceptabelt med samma låga levnadsstandard. "Nu när du har mer pengar kan du väl engagera dig i inredning, soffa, krukväxter och så vidare" Argumentet att man saknar pengar biter inte lika mycket. Nu med inkomst tar allt längre tid. Ju mer man har råd med, ju större är valfriheten och då måste man välja, vilket tar tid och tankekraft. Hollowoodhemmafruarna har oändligt med pengar och brist på annan sysselsättning. Därför väljer de att gräva ner sig i dessa inredningsdetaljer.
Målet för mitt liv är att göra nytta både för min familj och samhället. Nu har jag ett arbete som går ut på att ta hand om sjuka. Andra undervisar, städar skolor eller tillverkar bilar. Vi som arbetar får inkomst, betalar skatt och bidrar till samhället. Via våra yrken träffar vi nya människor och utvecklas. Saker som är enormt mycket mer berikande än att fundera över schampoflaskornas placering eller hur kuddarna ska puffas upp.
Hemmafrulivet som heltidsarbete, javisst, men tråkigare och meningslösare "arbete" kan jag inte tänka mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0