I dag väcks åtal mot de två 16-åriga barn som misstänks ha dödat den 15-åriga Therese Johansson Rojo i Stureby den 6 juni i år i samband med en fest i Stureby. Enligt enhälliga uppgifter rör det sig om ett urspårat svartsjukedrama. Den 15-åriga flickan är åtalad för anstiftan till mord. MIsstanken är att hon genom sms uppmanat sin 16-årige pojkvän att mörda Therese Johansson Rojo. De sista avgörande sms:sen är skickade samtidigt som 15-åringen är på semester med sin familj i Paris.
Det här är ett unikt åtal. Ett ungt par som i veckor planerar mord på en jämnårig bekant. Extra anmärkningsvärt att de verkar ha varit skötsamma utan sociala problem och att mordet inte skett under drogpåverkan.
Jag har svårt att släppa tankarna på mordet. Speciellt på den sms-trafik som förekommit mellan de mordåtalade. Mitt i familjeidyllen på semester i Paris skickar den 15-åriga flickan sms till pojkvännen där hon uppmanar honom att mörda. Att uppmana någon att mörda låter mera hämtat ur en gangsterfilm än ur vardagen för en ung elev som snart går ut nian. Hur kan det ha gåt så snett? Ett drama med enbart förlorare.
En orsak kan självklart vara att den 16-åriga flickan led av en allvarlig psykisk störing. Däremot gjorde inte hennes pojkvän det. För mig framstår det som ett folie à deux, det vill säga att den 16-åriga flickan drar in pojkvännen i sin vanföreställning om att deras förhållande skulle bli bättre om Therese Johansson Rojo mördades. Enligt förhören skall den 16-åriga pojkvännen vid valborgsmässoafton pussat Therese. Hans flickvän krävde därefter att han mördade Therese för att hon skulle vinna tillbaka honom. Folie à deux eller inducerade psykoser som de också kallas uppkommer oftast i isolerade miljöer, där den ena personen är lättpåverkad, till exempel ett barn som påverkas av sin förälder. Frågan är då hur detta kunde uppkomma bland högstadiebarn. Högstadieelever är ju så omgivna av vuxna både i hemmet och på skolan. Min tanke är att dessa alla vuxna egentligen bara är en illusion. Mänskligheten kan skicka astronauter till månen, men vuxna kan inte förstå hur höstadiebarn tänker.
Aldrig är vi så rädda för att inte passa in som under högstadiet. Häromdagen på öppna förskolan diskuterade jag med en förskollärare i 50-års åldern som inte kunder förstå varför 14-åringar envisdes med att kräva märkeskläder, när det fanns billigare kläder. Det är ju solklart varför de vill ha märkeskläder tänkte jag. När jag minns min högstadietid minns jag långa mörka korridorer, snus på väggarna och mina klassföreståndare, men mest av allt minns jag den enorma hierarkin. De som hade makt och de som inte hade det. Ingen arbetsplats förutom högstadiet har inneburt att det anses helt normalt att andra elever pekar finger och skriker efter elever vilka fula kläder de har. "Hur kan du ha så ful tröja? Har dina föräldrar inte råd med andra eller?" " Har du nya jeans? Vad är det för märke? Jaha, är det Polarn och Pyret. Suck. Jag som trodde det var Levis, " De som har status kan ha vad som helst, arbetsoverall från Vägverket eller rosa hawaiiskjorta från Röda korset. De som är lägst ner på statustrappan kan också ha vad som helst. De har inget att förlora. Alla i mitten får stenhårt underkasta sig alla inofficiella kläd- och uppföranderegler. Annars är det kört.
En del som glömt hur det var sitter och skrattar lite förstrött åt detta. "Ja, se högstadiebarn. " En del elever få höra att allt ordnar sig, allt blir bättre när man är 25 eller 35 år. Märkeskläder är inte det viktigaste, var glad åt att du har kläder istället. Folk svälter i världen. Men om man är femton år är tio år en evighet. Det finns ingen tid annan än den som är här och nu. När det mentala avståndet till en annan högstadieskola är enormt är det ännu svårare att tänka på att barnen i Somalia struntar i märkeskläder. Allt är här och nu och allt är på blodigt allvar.
Det är nu 13 år sedan jag gick ut högstadiet till friheten på gymnasiet. Inget tyder på att mäkesklädeshetsen blivit mindre. men en sak har ändrats. Högstadieeleverna kan isolera sig som aldrig förr. Jag gick i en högstadievärld utan mobiltelefon, internet, msm, iphone, facebook, bilddagboken, skype och sms. Om man skulle ringa en kompis fick man ringa till någons hemtelefon. Då brukade det alltid vara någons förälder som svarade. Nu talar ingen förälder med sina barns kompisar på telefon mer. Nu är det sms, msm och mobiltelefon.
Statusjakt, svartsjuka och unga par med våldsamma idéer kommer alltid att finnas på högstadiet. Det är svårt att hindra, men det vi kan göra är att lyssna på tonåringarna. När det bara finns ett här och nu och ingen tanke på konsekvenser så kan det gå mycket mycket snett. Det är då det behövs ett samhälle där vuxna med erfarenhet kan möta de unga. Mötas in real life innebär inte sitta i samma rum där alla sitter bakom olika elektroniska skärmar bakom sms, dator och dvd. Om vi ska våga förstå det som försiggår på högstadiet måste vi våga lyssna utan att bagatellisera. Få tider i livet känns längre, jobbigare eller allvarsammare än högstadietiden.
