Haromdagen efter att jag skrivit mitt tidigare inlagg om den meningslosa jamstalldhetsbonusen kom sa Forsakringskassans (FK:s) egen utredning om vilka effekter bonusen har haft pa mannens uttag av foraldradagar. Slutsats: innan bonusen tog mannen ut 44,2 dagar, nu efter bonusen tar de ut 44,2 dagar. Effekt noll. Sjalva fick vi tillbaka papprena fran FK. Det rackte inte att min man skickade in arsbesked pa sin inkomst fran ifjol utan han maste skicka in lonespec for maj och juni innan den forsta april. Annars avslas ansokan direkt. Ett extremt byrakratiskt system.
Samtidigt som det gar att konstatera att jamstalldhetsbonusreformen ar meningslos gar det att konstatera att 44,2 uttagna foraldradagar per far under barnets forsta 18 manader ar en extremt lag siffra. Samtidigt ar det knappast en slump att papporna tar ut drygt tva manader. Det ar ju tva manader av foraldrapenningen som inte kan overforas melan foraldrarna. Losningen for att skapa ett mera jamstallt uttag av foraldrapenning ar alltsa att individualisera sa att den ena foraldern ( i 99,9% av fallen modern) inte kan fora over dagar till pappan.
Beklagar avsaknad av svenska bokstaver. Ar i Schweiz.
Nyligen fyllde min dotter ett år. Hon har vuxit upp från ett litet knyte på under 2,5 kg till ett stort barn som nu börjat inskolning på förskolan. Jag är så tacksam för den svenska mödravården och barnsjukvården. Speciellt när jag tänker på de sista nervösa dagarna i fjol av graviditeten. På sista kontrollen hos barnmorskan på MVC hade blodtrycket stigit oroväckande och jag blev inremitterad till sjukhuset. Där visade det sig att jag drabbats av havandeskapsförgiftning. Från att allt tidigare varit lugnt konstaterades tillväxthämning av barnet, onormalt CTG och dåligt flöde i navelsträngen. Det bedömdes som en riskförlossning och det blev inläggning på specialförlossningen med all tänkbar CTG- och STAN-övervakning. Tack vare all kunnig personal, övervakning, blodtryckssänkande och krampförebyggande dropp gick det bra tillsist. Både jag och min dotter klarade oss.
Nu läser jag tidningar och ser reportage om överfyllda sjukhuskorridorer på medicin- och akutkliniker på många ställen i Sverige. I brist på vårdplatser används olika metoder: patienter får vänta i akutenkorridoren, skrivas ut nattetid eller utlokaliseras till annan avdelning. Speciellt utlokaliseringarna upprör mig. Bland styrande och politiker verkar det finnas någon tanke om att utlokaliserade patienter får vård. Självklart får dessa patienter en säng och allmän omvårdnad, men hur blir det medicinska omhändertagandet om patienten med misstänkt instabil angina vårdas på en ÖNH-klinik där sjuksköterskorna är vana att att ta hand om patienter efter öronoperationer? Hur mår patienterna med hjärtsvikt som vårdas på en hudklinik där personalen har inriktning mot såromläggningar?
All personal försöker att göra det bästa för att klara sig på de få platser som finns. Risken blir då att vi tänjer våra gränser och accepterar horribla utlokaliseringar som ovan. Att patienter med angina i behov av ischemiövervak utlokaliseras till kärlkirurgen är för mig lika absurt som om jag med svår havandeskapsförgiftning hade utlokaliserats till urologen för förlossning. Även på urologen går det ju att få en säng, mat, allmän omvårdnad och säkerligen kommer en rondande obstetriker någon gång under morgondagen. Tyvärr finns inga barnmorskor, ingen STAN- eller CTG-övervakning, men man kan ju inte begära allt, eller?
Den som tror att utlokaliseringar ger säker sjukvård har inte förståelse för patienters behov och personalens särskilda kompetens. Patienter med stroke har lika stort behov av en strokeavdelning med strokekunnig personal som födande kvinnor har av förlossningsvård.
Efter att ha ringt de kommunala kösamordnarna multum med gånger fick vi samma tips flera gånger. Om ni är intresserade av en plats så hör med de fristående föräldrakooperativen och de fristående förskolorna. Efter ett antal sökningar på google, hitta.se, eniro.se och tips från vänner så började vi att kontakta alla förskolor vi kunde hitta inom centrala Göteborg, inom Linnéstaden, i Lundby, i Örgryte, Majorna och andra närliggande stadsdelar.
Vi läste hemsidor, mailade och ringde cirka 30 förskolor. Detta inkluderade förskolor med helt olika profil: franska språket, sverigefinsk profil, Ur och skur, engelsk profil, Reggio Emilia, Freinet, musikprofil, sångprofil, kristen profil och en förskola med muslimsk Motessoriprofil där barnen ber Koranenbön varje fredag och äter halalslaktat kött.
Det var fullt överallt. Återkom till hösten sa de på alla ställen utom tre. På tre ställen fick vi först ringa förskolan, därefter tala med de rekryteringsansvariga föräldrarna, sedan ringa förskolan igen för att bestämma tid för besök, sedan åka på studiebesök, därefter gå på intervju med rekryteringsgruppens föräldrar. Se det som en anställningsintervju sa föreståndaren på ett av förskolorna.
Plats: på ett föräldrakooperativ kl 17.00 vid förskolans matsalsbord. Närvarande: min man, vårt barn, föreståndaren och en rekryteringsförälder.
Rekryteringsföräldrern tittar på vårt barn och frågar:
- Kan hon gå?
- Nej, svarar jag. Hon hasar på rumpan och håller på att lära sig att stå.
- Jaha, säger hon och suckar. Här vill vi bara ha barn som är 1,5 år eller som kan gå.
- Hon lär ju sig att gå, sa jag.
- Kan de inte gå så passar de inte in, sa föräldern.
- Ja, nickar föreståndaren instämmande. Förskolan saknar innergård, så vi går till parken varje dag. Då måste barnen kunna gå. Vår pedagogik bygger på det.
- Vilka barn vill ni ha då, frågade jag?
- Helst vill vi ha en flicka född 05, sa rekryteringsföräldern.
Ridå.
Efter mötet hade jag mi bild klar. Det är inte som en anställningsintervju. Det är förnedring. Om man söker ett arbete i offentlig sektor finns en anställningsannons, det är offentligt vilka och hur många som söker. Här är du maktlös. Ingen kö finns, ingen annons finns, inga offentliga intagningskriterier finns och det går aldrig att få något besked från rekryteringsgruppen eller som en rekryteringsförälder sa på telefon: "Ja, jag hör att ni är mycket intresserade, jag har hört att ni varit på studiebesök och jag har läst ert personliga brev. Nu kan det hända att ni eventuellt kan få komma på en intervju. Rekryteringsprocessen pågår".
Vilka barn och föräldrar lyckas ta sig igenom dessa förnedrande rekryteringsprocedurer? Vårt barn fick inte godkänt för att hon inte kan gå vid ett års ålder. Vad händer med de barn som aldrig lär sig att gå, som har glutenintolerans eller andra särskila behov? Vilket föräldrakooperativ ger plats till dem? Eller med andra ord: Vad har man för kallad pedagogik på en förskola om inte alla barn passar in?
