Svininfluensan gör mig rädd. Inte av rädsla för att själv insjukna utan för hur det ska bli på sjukhusen.
Nästa måndag återgår jag till arbetet efter sex månaders föräldraledighet. Allt som oftast uppskattar jag mitt arbete, men jag är allvarligt oroad för patienternas hälsa och att arbetet för oss alla vårdsanställda kommer att vara så mycket tyngre under hösten och vintern. Under sommaren har tidningen Dagens Nyheter haft en artikelserie om den vårdplatsbrist som råder på sjukhusen i Sverige. Man har bland annat belyst risken för spridning av multiresistenta bakterier. Sverige har lägst antal vårdplatser per invånare av samtliga OECD-länder. Tack vare all kunnig personal lyckas vi inom sjukvården på något sätt hanka oss fram. Snabbare utskrivningar, färre patienter i enkelrum, uppskjutna operationer och längre väntan på akutmottagningen
När jag började läkarutbildningen i januari 2000 förväntade jag mig att lära mig att ta hand om svårt sjuka och rädda liv. Att arbetet på en akutmottagning skulle vara fullt av patientkontakt. Att när man hade bedömt att en patient skulle läggas in så blev patienten inlagd. När jag kom ut på de kliniska terminerna gick det upp för mig att jourarbetet till stor del handlade om att ringa runt och ordna vårdplatser. Många telefonsamtal, nähä där var det fullt. Ringa bakjouren för att höra om platser. Under tiden växer kön av patienter som väntar på läkarbedömning. Under senare år har jag märkt att när patienten väl blivit läkarbedömd så kommer en ny väntan. Väntan på vårdplats. Patienter som blir läkarbedömda under natten får vänta till efter morgonronderna för att komma till en avdelning. Har de tur kommer medicinpatienterna till en medicinavdelning och kirurgpatienterna till en kirurgavdelning, har de otur blir de utlokaliserade till någon helt annan avdelning som hud eller öronnäsahals.
Det är självklart att sjukvården inte kan ha beredskap för alla typer av scenarier. Under stora påfrestningar som t. ex. Backabranden i Göteborg uppkommer en katastrofsituation där det stora antalet skadade överstiger resurerna. Det läskiga är när resurserna är så små att vårdplatsbrist även kan uppkomma dagtid i november, en vanlig vardag med full bemanning, innan vare sig influensan eller vinterkräksjukan brutit ut. Om det även i sådana fall kan ligga patienter med snabbt förmaksflimmer på 150/min eller puls på 35 eller bröstsmärta och TNI-läckage i akutkorridoren för att vänta på vårdplats, då är det inte underligt att jag blir rädd över hur vi ska klara platssituationen under influensapandemin.
