Bort med BUP-flummet!

Äntligen har Socialstyrelsen granskat den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten i Sverige. Detta finns att se i rapporten "barn- och ungdomspsykiatri vård på olika villkor". Det är en omfattade utredning, Socialstyrelsens sex regionala tillsynsenheter har besökt 70 BUP-enheter och granskat 483 patientjournaler. Kritiken är stark. Tillgängligheten är förhållandevis god, men dokumentationen brister och framförallt saknas specialistläkare på många enheter. Läkarmedverkan är för låg. 

Jag har under läkarutbildning och AT-tjänst besökt BUP-enheter inom två olika enheter samt i en kommun. Mitt intryck har varit att verksamheten har KATASTROFALA  BRISTER som knappast skulle accepteras inom någon annan specialitet. Jag instämmer till fullo med Socialstyrelsen. Mitt intryck är följande: 

- många av läkarna är mycket kompetenta, men läkarna tillåts inte ta medicinskt ledningansvar. På en del enheter finns läkare bara en dag per vecka (enligt Socialstyrelsen fanns enheter där man angav att större delen av patienterna aldrig träffade läkare). På de enheter jag besökte deltog inte läkare i teamkonferenser eller remissgenomgår. I knappt hälften av de granskade journalerna hade patienterna haft läkarkontakt!

- det bedrivs ingen differentialdiagnostik. Inom vuxenpsykiatrin är det standard att alltid utesluta kroppslig orsak till depressiva eller psykotiska symtom, till exempel gör en läkare en kroppslig undersökning, blodprover tas för att utesluta sköldkörtelhormonstörning eller brist på vitamin B12. Socialstyrelsen kritiserar BUP för bristande differentialdiagnostik. Jag har själv träffat en erfaren barnspykiater som uppgav att han aldrig tog hormonprover eftersom han istället tillämpade sina psykodynamiska förklaringsmodeller.

-bristande dokumentation. Många enheter dokumenterar inte behandlingskonferenser. Journalerna håller låg kvalitet. 

- brist på evidensbaderade metoder. Socialstyrelsen skriver att de flesta enheterna kan tillhandahålla familjeterapi. Mitt inytck är att det är en stor brist på kognitiv beteendeterapi, sk KBT. Har själv träffat patienter med tvångssyndrom som önskat KBT, en behandling med dokumenterad effekt. Den enheten hade för få KBT-terapeuter, så den pojken fick istället ha ostrukturerade samtal med en familjeterapeut. 

På sidan 8 i rapporten ges exempel på två patienter som fått helt olika vård. Två pojkar i sexårsåldern med motorisk oro. Den ena fick träffa kurator, läkare och psykologtestning sam  genomgå medicinsk utredning. Sedan fick han diagnosen ADHD. Den andre pojken fick träffa en kurator som bedömde att han behövde terapi, och han fick därefter terapi i form av sandlådelek! Det tog fyra år innan han blev adekvat utedd och fick sin diagnos. 

Mitt intryck är att de psykologer, socionomer och terapeuter, behandlingsassistenter mm som utgör majoriteten av BUP-personalen vill att ST-läkarna skall ta ansvar för förskrivande av antidepressiva mediciner och specialistläkarna för förskrivning av centralstimuantia till barnen med ADHD. Resten av verksamheten vill de styra själva utan läkarinblandning. 

Nu är de dags, bort med BUP-flummet! Ge barnpsykiatrerna medicinskt ledningsansvar, låt alla patienter få en patientansvarig läkare, uteslut kroppslig åkomma innan behandling, mer evidensbaserade metoder som KBT, mindre familjeterapi. Om inte detta införs tror jag ingen läkare vill utbilda sig till barnspykiater. Vilken läkare vill arbeta i en verksamhet där en stor del av personalen tycker att läkarna inte har något att tillföra många av patentgrupperna, sid 16 i rapporten.  

Barn- och ungdomspsykiatri är intressant och angeläget. Jag hade kunnat tänka mig att bli barnpsykiater, men efter att ha besökt några BUP-enheter så är det det sista jag vill bli. Om fler resonerar som mig, så finns det snart inga barnpsykiater kvar när 40-talisterna går i pension. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0