Vad polisen borde lära av sjukvården.
Den senaste veckan har det blivit uppenbart att sjukvården och polisen utgör helt olika världar. Vid misstanke om fel inom sjukvården kan patienterna eller deras anhöriga vända sig till patientombudsmän eller HSAN. För sjukvårdsanställda finns avvikelserapporter, Lex Maria och Lex Sarah. Även juristernas makt över sjukvården har ökat, särskilt tydligt märks det i det uppmärksammade fallet med barnanestesiologen på Astrid Lindgrens- sjukhus.
Däremot är det underligt att polisen utreder sig själva. Nackdelarna med det märks speciellt i fallet med den 24-årige Johan Liljeqvist som hamnade i koma och senare avled efter ett polisingripande 2008. Polisens internutredare hade strukit över de delar av det rättsmedicinska protokollet som visade att Johan Liljeqvist fått blödningar i kroppen och thoraxskador efter batongslag. Läs mer på: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.220118-polisutredare-morkade-skador.
Det händer ofta under mina nattjourer på medicinakuten att ambulansen kommer med poliseskort då ambulanspersonalen varit oroliga för att patienten skulle bete sig våldsamt. Vid ett tillfälle kände polismännen igen den medvetslösa patienten och benämnde honom som en "gobbare". Vid ett annat tillfälle var den unga mannen lätt medvetandesänkt. Polisen hade en misstanke om att han kört drograttfull och ville ha ett urinprov. Jag sa att jag trodde att patienten sannolikt snart skulle vakna till och kunna lämna ett urinprov då. "Nej, han lämnar nu", sa polismannen och sa åt sjuksköterskorna att sätta in en kateter för få ett urinprov. Så det blev en kateter, trots lite tveksam medicinsk indikation. Det känns fortfarande inte rätt att polisen klampade in på akutrummet och bestämde hur vi skulle behandla patienten.
Självklart förstår jag att polisen måste värna om allmänheten och sin egen säkerhet, men ingår det inte att göra ett ingripande med respekt om den de griper? Jag har sett för många poliser som kallar patienterna för nedsättande ord och jag ser hur de behandlar patienterna med våldsamma rörelser och hårda förmaningar. Kontrasten blir enorm när jag ser hur vi sjukvårdanställda behandlar samma patient. Vi använder försiktiga rörelser och förklarar allt vi gör även om patienten är medvetandesänkt, "nu kopplar vi ett EKG, nu tar vi ett blodtryck" och så vidare.
Inom både sjukvård och polisen möter vi människor med sociala problem, hemlösa, våldsamma och psykiskt sjuka. Inom sjukvården gör vi det med en respekt för individen. En respekt som polisen i många fall verkar sakna. Borde inte poliserna lära sig att bemöta människor med samma respekt som sjukvårdspersonal? I så fall kanske vi slipper fler tragiska händelser som vid gripande av Johan Liljeqvist.
Kommentarer
Trackback
