cromvik

När jag började på läkarutbildningen år 2000 förväntade jag mig att lära mig att rädda liv och behandla sjuka. Jag trodde att de patienter som var i behov av slutenvård lätt kunde läggas in på en vårdplats. Nu ser jag en sjukkvård där vårdplatserna blir allt sällsyntare. 

Enligt  rapporten "Utvecklingen i svensk hälso- och sjukvård" som utgavs av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) i juni i år hade Sverige under 1960-talet mer än 120 000 vårdplatser på svenska sjukhus. Efter Ädelreformen 1992 återstod 50 000 vårdplatser och nu finns endast 25 000 platser. Med 2,2 vårdplatser per 1000 invånare 2007 hade Sverige lägst antal vårdplatser av samtliga EU-länder även inkluderat Norge och USA. (se sidan 9 i rapporten). 

I samband med platsneddragningar används ord som processinriktat tänkade, minskade ledtider och en strävan efter kontinuerliga patientflöden. I en optimal värld kan vi säkert snabba på patientflödet och vårdtiderna ännu lite grann. Patienter med stroke som går direkt till vårdavdelning från ambulansen, medicinskt färdigvårdade patienter som tas omhand av kommunen direkt och utskrivning av patienter nattetid. Vi kan säkert finslipa lite, men i det stora hela ser jag en sjukvård i kris. Vårdplatserna räcker inte till. Jag är omgiven av kompetenta kollegor och andra kunniga personalgrupper som alla kämpar för patienternas hälsa, men vi arbetar i motvind. Patienter från akuten får vänta i timtal på en plats på vårdavdelning, 40-talister med pågående hjärtinfarkt som bli kvar liggande i korridoren utan ischemiövervakning. Gravt hjärtsviktande patienter som efter timmar av väntan till sist får en vårdplats, utlokaliserade till hudkliniken!  Bakjouren letar platser, vi skickar runt patienter, placerar dem i korridoren och gör om akutmottagningen till en intagningsavdelning. Under dagtid tar det timmar för den rondande läkaren att hitta alla utlokaliserade patienter. Allt för att ta vara på de få vårdplatser som finns. 

Är det någon som tror att det kan fungera med ännu färre vårdplatser? Är det rimligt att tro att svenska patienter behöver så mycket färre vårdplatser än människor i andra västländer? 

Nu innan svininfluensan bryter har vi två val. Alternativ ett är att vi vårdanställda skriver avvikelserapporter och talar ut om vilka konsekvenser bristen på vårdplatser medför. Det är av högsta vikt att högre chefer, sjukhusdirektörer, politiker och allmänheten känner till vårdplatsbristen inom slutenvården. Problemet måste vara känt för att kunna åtgärdas. Eller så agerar vi efter alternativ 2 och likt SKL inbillar oss att det fungerar att bedriva slutenvård utan vårdplatser. I rapporten från SKL påtalas inga nackdelar med minskat antal vårdplatser.Istället står att antalet vårdtilfällen per 1000 invånare gått ner och att risken för medborgaren att hamna på sjukhus därmed har minskat! (sidan 18). I så fall kan vi lägga ner alla sjukhus, då är risken att hamna på sjukhus 0%!

Om vårdplatserna på svenska sjukhus ska sjunka ännu mer förväntar jag mig tydliga prioriteringar från politikerna om vilka patienter jag ska skicka hem från medicinakuten. Ska jag sluta att behandla patienter med hjärtinfarkt? ketoacidos eller GHB-intoxikation?

Till både SKL och politiker så hälsar jag er alla välkomna ut till sjukhusen i vårdplatskrisens Sverige.