cromvik

Det fina vädret och högsommaren gör att det bara är de allra sjukaste som kommer till akuten. Akutläkaren som rapporterar till mig berättar att han nästan lagt in alla patienter. För mig visar det sig att det blir samma sak. bara de sjukaste söker en fin lördagkväll. Det som gör mig nedstämd är inte alla sjukdomar i sig. Det är inte första gången jag ser patienter med gulsot och feberfrossa, äldre med svår bröstsmärta eller unga människor som under en svår depression slänger i sig så höga doser av sömnmediciner att de förlorar medvetandet framför mina ögon och hamnar på intensiven. Det är inte det som berör mig mest utan att alla sökande är så ensamma. Ingen anhörig har tid att stanna med de sjuka, utan de är fullt upptagna med livet någon annanstans. En medelålders man berättar mellan frossattackerna att resten av familjen är på dopfest, en maka till en patient som hamnat på intensiven berättar att hon inte går att nå på hemnumret utan kommer att resa bort på utflykt under kvällen.

Istället för att känna uppgivenhet över alla obotbara sjukdomar, och över att vissa patienter lever i fullständig misär så försöker jag att vara tacksam för det som väl kan göras. Det går att ge antibiotika mot feberfrossa, nitroglycerinspray vid bröstsmärta och ventrikelsköljning mot förgiftning. Mannen med spridda lungmetastaser och bortom all bot blir i alla fall lite mindre andfådd av syrgas. Efter en del letande lyckas jag till sista hitta plats till alla, antingen som utlokaliserade eller överbeläggningsplatser.

Sällan har jag känt mig så matt efter ett kvällspass som efter arbete på lördagkvällar eller storhelger. När kvällen blir till natt slutar jag till sist. Ute i centrala Göteborg är det liv och rörelse. Nyblivna studenter firar, det är lördagkväll och festandet har bara börjat. Unga och äldre vuxna är ute och roar sig.

Då kommer en kvinna fram till mig, Hon är i min egen ålder och räcker fram en hand" Jag behöver en krona. Pengar. Babyn svälter, babyn behöver mat". Hon är helt ensam och jag ser ingen baby. Ovillig att ge pengar till tiggare så ber jag henne på måndag att söka på socialkonoret och är det akut och hon har ett spädbarn som svälter så får hon söka med barnet på barnakuten säger jag. Hon lommar iväg långsamt. Överallt ensamhet och utsatthet. Och när allt annat är stängt så är det akuten som är den sista utposten.