cromvik

Mina kollegor som fick legitimation före ovanstående datum berättar att tidigare ST:n var mera ostrukturerad. Som ST-läkare var man runt på olika avdelningar och mottagningar, hade en del handledarsamtal och efter fem år fick man räkna ihop hur många veckor man varit på de olika ställena. Därefter skickade man in några sidor till Socialstyrelsen och fick ut sitt intyg på specialistkompetens.

Jag antar att syftet med den nya ST-målbeskrivningen är att bringa mera struktur i ST:n. Tanken är god och syftet är gott, men ofta tror jag att pendel från ostrukturerat till strukturerat gått lite för långt. Dokumentationskraven och pappersexiercisen har ökat exponentiellt. I och med att varken ST-läkare eller studierektorer vet exakt hur mycket dokumentation som behövs så vill alla vara på den säkra sidan, vilket innebär att allt ska diarieföras. Alla handledarsamtal skall bokföras, inte bara av ST-läkaren utan också av handledaren. Protokoll skall skivas. Det räcker inte bara att skriva att vi diskuterat patientfall, utan rekommendationen är att även skriva ner vilka typer av patientfall. Tjänstgöringsintyg krävs från varje placering. Alla utbildningar man deltagit i skall skrivas ner och dokumenteras även utbildningsluncher och fallbeskrivningar.

Tanken är god. Struktur är bra, men om kontinuiteten är låg är det svårt att få återkoppling från överläkarna. Det är fortfarande nästintill omöjligt att komma in på specialistutbildningskurserna, i alla fall under de första tre åren av ST:n. Trots all struktur och dokumentation är det största problemet att ST-utbildningen fortfarande känns tidsstyrd istället för målstyrd. Alla placeringar på alla avdelningar är lika långa, för alla. Det viktiga verkar vara att skriva ner hur många veckor jag är på varje placering, inte vad jag lärt mig under tiden. Tid istället för kunskap betonas. På så sätt verkar den nya ST-planen inte skilja sig från den tidigare.