cromvik

Nu är det säkert många som påstår att de inte accepterar våldet. Det är det få som gör, men jag anser det vara en dold acceptans när det tystas ner. Det verkar finnas någon överenskommelse om att inte nämna de våldsdåd som sker. Vi står alla tysta vid busshållplatsen där anhöriga klistrat upp lappar där de söker en älskad familjemedlem. Bredvid står rubriken i Metro att den efterlystas kropp hittats nedgrävd. Marcus Birro skriver idag på Newsmill: "Nu gräver förövaren en grav åt henne intill en spårvagnshållplats och det är som om Göteborg inte ens skäms. Vad har hänt med staden jag älskade en gång?" En kvinna i min ålder som åkte min spårvagnslinje och blir mördad och nedgrävd nära grundskolan Sjumilaskolan, där Emelie och jag gick på öppna förskolan ifjol. Ingen verkar vilja diskutera eller uppröras. Både på busshållplatsen och på arbetsplatsen råder tystnad.

Är det kanske vi som är utifrån som reagerar mest? Efter två år i hyresrätt på centrala Hisingen hann vi uppleva: skadegörelse på vår bil, bilinbrott i vår bil, källarinbrott, biljakt med påk utanför, upphittade kanyler i gräset, medvetslösa alkoholister i behov av sjukhusvård, inbrott i hyreshuset och hot mot grannar, slagsmål i samband med fotbollsderby, skarp bilbomb vid närmaste grundskola, två pistolrån i närbutiken, skottlossning på spårvagnen två hållplatser bort, skottlossning på närliggande restaurang, bankrån vid närliggande bank och så vidare.

När jag väl berättat om berättat om detta så får jag höra att orsaken är att jag bor på HISINGEN. Det är ju så "ute på ön, devil's island" berättar de fastlandsboende Göteborgarna. Så även om det är högst brottsfrekvens i stadesdelen centrum så är det de andra stadsdelarna, "förorterna" som får sämst rykte. Om man bor där och störs av kriminaliteten så verkar det vara ens eget fel att man blir upprörd.

För mig är det oacceptabelt med den kriminalitet som finns i Göteborg. Steg ett för att minska den är att se Göteborg som en stad. Vi måste bry oss om kommunens alla invånare. Ju mer kriminaliteten tystas ner, ju värre lär det bli. Hur väl mår barnen och de vuxna i Länsmansgården om de hela tiden får höra att de ska flytta ifall de inte trivs och att området egentligen är lugnt. Ska inte alla kunna känna sig trygga i sitt bostadsområde?

Överallt verkar det viktigaste vara att hålla budget. Money talks. Så för att höja kriminalitetsbekämpningen på dagordningen bör vi börja räkna på kriminalitetens kostnader. Hur mycket psykisk och fysisk ohälsa ger det att bo i ett bostadsområde där det skett två mord vid ens spårvagnshållplats det senaste året? Hur mår de barn som inte får gå ut och leka av rädsla för att bli överfallna? Vad innebär det för Göteborg som stad om företag och privatpersoner inte vågar flytta hit på grund av kriminaliteten?

Alla vi i Göteborg måste bry oss mer, om brottsoffer och deras anhöriga och om de som känner otrygghet och rädsla i sitt bostadsområde. Jag önskar att kommunpolitikerna fokuserar mindre på evenemang och pariserhjul och mer på människornas trygghet. Det första steget dit är att kriminaliteten diskuteras och inte tystas ner.