Duktiga flickor.
Nyligen började jag på en bok om ledarskap av Barbro Valgren-Hall som är konsult och har arbetar med ledarskap inom läkarkåren inom ett flertal decennier. För ca 20 år sedan kom hennes kanske mest känd bok hittills "Lära läkare leda". Hon är fortfarande aktiv som föreläsare i dessa frågor.
I den boken jag läste handlade det en hel del om kvinnor och hur kvinnor upplever det att leda olika verksamheter. En av Valgren-Halls ståndpunkter som återkommer i båda böckerna är att hon tycker att kvinnor bör frigöra sig från rollen dom "flicka" och bli kvinnor för att kunna utvecklas som ledare. Risken enligt Valgren-Hall är annars att dessa kvinnor fastnar i en roll som "duktig flicka" och inte tar sitt ansvar fullt ut som kvinna.
Självklart kan man ha olika synpunkter på detta resonemang, men det har verkligen fått mig att fundera över hur vi benämner olika anställda inom olika verksamheter. När jag arbetade som sjukvårdsbiträde inom äldreomsorgen benämndes alla kvinnliga sommarvikarier som "flickor" eller "sommarflickor". Ibland med epitetet "duktig" om någon var extra kunnig eller intresserad. Har också hört "flickor" användas om kvinnor i underordnade positioner inom sjukhus och barnomsorgen. Talade med en rektor häromdagen och rektorn beskrev att de skulle anställa två "flickor" till personalen. Varför kalla vuxna anställda för flickor? Lika underligt låter det när patienter (oftast äldre) benämner undersköterskorna som flickor? Vilken syn på yrkeskompetens finns hos de arbetsgivare och vårdtagare som benämner de anställa vuxna, myndiga personerna som flickor? Har aldrig hört manliga anställda 35-åringar bli kallade för "pojkar eller "smågossar".
Kommentarer
Trackback
