Hur nå fram till en specialistmottagning?
Det är högsommar och det kliar överallt, på handleder och underben är det en obeskrivlig klåda. Andningen är ansträngd och i bakgrunden finns ett latent illamående som ger sig till känna efter varje måltid. Aptiten är obefintlig och vikten minskar för varje dag.
Det gick fort att se att min släkting var sjuk. Det var inte bara den tidigare tröttheten av hjärtsvikten utan det måste vara mer. Kunde det vara njursvikten som förvärrats?
Vem vänder man sig till? Mina släktingar och jag resonerade. Försämringen hade kommit under några veckor så det rimligaste vore att vända sig till medicinmottagningen på länsdelsjukhuset där den patientansvarige läkaren följde hjärtsvikten. Min släkting ringde dit för att försöka att få en tid hos den patientansvarige läkaren. Mottagningssköterskan svarade att den läkaren var i tjänst och skulle kontaktas och hon skulle återkomma till släktingen. Efter fyra dagar ringde hon och meddelade att det behövdes en remiss för att få ett besök på mottagningen. Det var då jag ringde mottagningen:
- Min släkting NN mår dåligt och jag tror att den tidigare njursvikten förvärrats. Går det att få en tid inom 1-2 veckor för en kontroll.
* I så fall behövs en remiss.
- Varför då? NN följs ju regelbundet på er medicinmottagning och er läkare förskriver ju erytropoetin mot njursvikten. Kan ni inte boka in NN för en subakut tid?
* Vi har utremitterat NN. Nu är det primärvårdens ansvar. För att vi ska göra en bedömning behövs en remiss.
- I så fall skriver vi en egenremiss nu.
* Egenremisser prioriteras inte eftersom de skrivs av medicinskt okunniga personer.
- Jag är ST-läkare i internmedicin och känner NN väl så denna egenremiss kommer från en legitimerad läkare.
* Vi har ändå inga tider förrän i september.
- Prioriterar ni inte patienterna? Om en av patienterna är försämrad bör i väl kunna ge en tid tidigare i så fall.
* Vi arbetar inte på det sättet. Det här är en specialistmottagning. Vi kommer inte längre nu. Kontakta primärvården eller akuten. Nu lägger jag på.
Sedan lades luren på och jag blev än mer arg och irriterad. Frågorna var fler än svaren:
- varför utremittera så svårt sjuka hjärt- och njursviktande patienter? Hur svårt sjuka patienter förväntas primärvården klara av?
- är det inte rimligt att en patient som följs av en specialistmottagning för en kronisk åkomma kan höra av sig till mottagningen om den kroniska åkomman försämras för en subakut tid? För att underlätta både för patienten och för att minska köerna på akutmottagningen.
- varför bemöts inte patienter och anhöriga på ett värdigt sätt i telefonen?
Att leva om en hund.
I söndagsbilagan av DN från 11-05-22 väller det av hundar. Det handlar om hundar som går på spa, om vilka hundraser som är vanligast och framför allt spalten "För blivande hundägare". Där uttalar sig SVT:s hundexpert Barbro Börjesson om råd till blivande hundägare. Det handlar om att det tar tid med hund och att varje hund behöver:
- minst en halvtimmes promenad på morgonen
- att en vuxen hund kan vara ensam hemma max fyra timmar i sträck.
- lunchpromenad och samvaro.
-komma ut och röra sig och umgås med sin flock, (husse och matte) under ett par timmar.
Dessutom betonas att det är viktigt med försäkringar, veterinärbesök och vaccinationer för att hunden ska må bra.
De hundägare jag känner tar alla hand om sina hundar exemplariskt. Regelbundna matvanor och daglig motion. Det ovanstående låter klokt och vettigt. Rena självklarheter egentligen.
Samtidigt undrar jag hur vi människor tar hand om oss själva? Själv motionerar jag flera gånger i veckan, men mer än 30 minuter motion och rörelse per dag är svårt att få till. Mat på regelbundna tider? Svårare än svårt när det är nattjourvecka.
De senaste veckorna har jag jag varit på njurmedicinska kliniken. Hos patienter med njursvikt är det sv största vikt med livsstilsförändringar för att undvika att hamna i dialys. Det handlar om daglig motion, anpassad kost, ingen rökning, följsamhet när det gäller blodstrycksmedicinering och kontroll på eventuell diabetes. Vid varje utskrivningssamtal försöker jag att arbeta förebyggande och påminna om livsstilen, men det är svårt för många att följa riktlinjerna.
Tänk om alla bara skulle kunna följa hundens hälsotips ovan och prioritera träning och rörelse. Livet hade blivit lättare för både patient och läkare, men friheten hade blivit mindre. För det är ju alltid lättare att bestämma och inskränka hundens frihet än sin egen.
Ett nytt Tjernobyl
I ett tidigt stadium efter den japanska jordbävningen skrev jag om min oro för de japanska kärnkraftsverken. Enskilda experter som Frigyes Reich, skrev om att Fukushima-olyckan borde klassan som en allvarlig olycka, det vill säga en 7:a på den internationella INES-skalan över kärnkraftsolyckor. Nu får ha medhåll från en tysk expert och från tidskriften New Scientist som varit i kontakt med österrikisk forskare. Tjernobyl är hittills den enda olycka som klassats som en 7:a.
Frågan är bara: Var är den svenska opinionen och inrikespolitiska debatten? Hittills är det nästan enbart olika strålskydds- och kärnkraftsexperter som uttalat sig om reaktortyper, vad en mSv innebär och att den strålning som nått Sverige kan mätas, men inte uppnå hälsofarliga nivåerna. Nästan allt har handlat om enbart tekniska eller fysikaliska aspekter som reaktortyp. Upprepade gånger har ett flertal experter sagt att skillnaden i reaktortyp gör att detta inte kan bli en olycka i nivå med Tjernobyl, där olyckan inträffade när rektorn var i gång och reaktorn kunde accelerera på ett annat sätt.
Men, varför vägs inte övriga aspekter in? I Tjernobyl var endast en reaktor skada, i Fukushima är det ett flertal inklusive reaktor 4 där stora mängder nyligen använt kärnbränsle förvaras. Den mest skadade reaktorn, reaktor 3 använder MOX-bränsle,vilket innebär att det förutom uran även finns plutonium, en extremt giftig cancerframkallande tungmetall. Bränslet i Fukushima är också mera aktivt än det var i Tjernobyl och Fukushima är en av världens största kärnkraftverk med 10 gånger mera kärnbränsle på området än vad som fanns på Tjernobyl. Dessutom är läget fortfarande inte stabil, trots att det nu är 15:e dagen efter olyckan.
Om vi bortser från tekniska aspekter som reaktortyp, så är den stora skillnaden att Fukushima inte finns på den ukrainska landsbygden som Tjernobyl utan ligger i ett av världens mest tättbefolkade områden nära Tokyo-området. Redan nu svar konsekvenserna i Tokyo genom att nivån av radioaktivt jod i dricksvattnet är för högt för småbarn.
Än är inte Fukushima-olyckan under kontroll. Nivån av joniserande strålning i havsvattnet utanför Fukushima är tusentals gånger högre än gränsvärden och åtta gånger högre än förra veckan. De mänskliga och ekonomiska konsekvenserna är enorma. Hur många riskerar inte att då när nödhjälpen och räddningsarbetet hindras av att människor evakueras från området, Tokyo och Japan? eller när flygplan och båtar slutar att åka till Tokyo på grund av strålningen? Konsekvenserna av Fukushima-olyckan riskerar att bli ogreppbara.
Kärnkraftsolyckor händer inte i Sverige...
Läste alldeles nyss ett klockrent inlägg på KajsaLisas blogg.
Mörkar Japan kärnkraftsolyckan?
Nya rapporter kommer i Dagens Nyheter om problem med nedkylningen av reaktorer vid flera kärnkraftverk. Ett flertal frågor uppkommer. Varför placerades kärnkraftverken på den japanska östkusten där risken för jordbävningar är så mycket större än vid västkusten? Hur kunde kraftbolagen kalla kärnkraftverken för "jordbävningssäkra" när de inte tål en efterföljande tsunami? Hur kan denna olycka endast graderas till 4 av 7 på den internationella INES-skalan över kärnkraftsolyckor? En 4 innebär en "olycka utan betydande risk för omgivningen, för mer information se Strålsäkerhetsmyndigheten. http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Allmanhet/Om-stralning/INES-skalan/. Skalan innebär att ett steg på skalan är en tio gånger allvarligare än det föregående.
Angående Fukushima-olyckan framkommer att anläggningen sannolikt släppt ut radioaktiv gas och att amerikanska hangarfartyg 16 mil därifrån uppmätt förhöjda nivåer av strålning. Om två veckor kommer de radioaktiva utsläppen att kunna uppmätas i Sverige. Hur kan detta enbart räknas som en "olycka utan betydande risk för omgivningen"?
Sannolikt vill de japanska myndigheterna och kraftbolagen inte meddela oroande fakta till befolkningen. Japan är ett av världens mest kärnkraftsberoende länder och dessutom världens största exportör av kärnkraftsutrustning. Detta i kombination med att det är en kultur där auktoriteter styr och den politiska eliten består av 70-åriga män.
Det är sannolikt bara en tidsfråga innan omfattningen av kärnkraftsolyckorna kommer ut. Då blir både Japan och omvärlden än en gång påminda om kärnkraftenergins pris. De japanska kärnkraftsingenjörerna hade uppenbart inte kalkylerat för en tsunami. Vilka risker är förbisedda på de svenska kärnkraftsverken?
Nedan ses en bild av Fukushimas kärnkraftsverk efter explosionen.
Den japanska jordbävningen visar kärnkraftens faror.
Redan i går rapporterades att temperaturer i några av de japanska kärnkraftsreaktorerna var för hög och att de skulle göra kontrollerade utsläpp av radioaktiv ånga. Det fanns dock ingen anledning till oro, enligt rapporter från de japanska myndigheterna (enligt Aktuellt kl 21 igår). Trots det har nu 10 000-tals människor evakuerats från närområdet och situationen närmar sig en härdsmälta.
Detta trots att Japan tillsammans med Kalifornien är de regioner i världen som är bäst förberedda för jodbävningar. om inte ens detta land kan hantera sina kärnkraftverk på ett säkert sätt så kan inte andra länder göra det heller.
En stark påminnelse till alla kärnkraftsförespråkare som vill få oss att glömma kärnkraftens faror och det faktum att inget land ännu hittat någon säker lösning på avfallsproblemet.
Åter från ledarskapskursen.
Ett av mina senaste inlägg skrevs när jag var på väg till en kursvecka inom ledarskap (Utveckling av Grupp och Ledare). Det blev som väntat en intensiv kursvecka full av gruppuppgifter och grupparbete. En av de mest intressanta påståendena som kursledarna sa var att i en optimal arbetsgrupp så läggs lika stor del av tiden på att diskutera VAD som ska göras som HUR det ska göras. Dessutom bör stor vikt läggas vid utvecklande återkoppling (feedback), vilket innebär att de olika gruppmedlemmarna kan ge positiv och konstruktiv återkoppling till de andra medlemmarna.
Jag tycker att ovanstående resonemang låter vettigt, men det är svårt för mig som ST-läkare att omsätta det hela i praktiken. Även om jag har en tillsvidareanställning på min klinik, så innebär ständigt olika randningar och akutenpass att det blir svårt att kunna delta aktivt i utvecklingen av de olika verksamheterna. Det blir också en stor utmaning för arbetsgivaren att kunna få till ett forum för att fånga upp alla studenter, randande läkare och andra "gästarbetares" förbättringsförslag och synpunkter. Det är också svårt i en sjukvårdsorganisation, med skiftarbete och många människor i omlopp att hinna lära känna sina arbetskamrater tillräckligt bra för att kunna ge återkoppling.
Det hela är inte lätt, men det är värt ett försök med återkopplingen. Några andra ST-läkarkollegor och jag har bestämt oss för att ge återkoppling till varandra. Vad är vi bra på? Vad behöver vi förbättra? I ett av mina tidigare inlägg skrev jag: "När får ST-läkaren återkoppling?", och nu äntligen ser jag en början till mer återkoppling.
Vem har ansvar för patienten?
Nyligen lästa jag en artikel i Göteborgsposten (GP) om en knivskadad man som avlidit efter att ha inkommit som traumalarm. Händelseförloppet var nu analyserat och det hade framkommit att lagarbetet inte fungerat optimalt. Ambulansssköterskan hade uppfattat patienten som mycket cirkulatoriskt instabil, men vid rapportering till traumateamet hade den informationen inte uppfattats. Därefter hade det tydligen blivit oklart vem som hade ansvar för patienten på traumarummet bland narkosläkare, kirurgjour och ortopedjour. Ansvarig traumaledare (kirurgjouren) hade velat vänta på bedömning från thoraxkirurgen och det hela slutade med att patienten skickades till röntgen istället för operation och avled av en inre blödnning där.
Själv ska jag bli medicinläkare och kallas aldrig på traumalarm, men jag känner igen situationen ovan som att ju fler läkare inblandade ju svårare är det att veta, vem är det som har ansvar för patienten egentligen?
På min klinik har vi regelbunden genomgång av avancerad hjärt- och lungräddning för all personal. Det är utmärkt att få repetera att göra kompressioner på en docka, de nya riktlinjerna och så vidare. Det jag saknar däremot är mera teamträning. Vid medicinlarm hur skall jag som medicinjour samverka med andra jourlinjer och med de sjuksköterskor och undersköterskor som finns närvarande? Jag upplever att träningen både på läkarutbildningen och i yrkeslivet sker alldeles för mycket läkare för sig. Det känns som i en kör där stämmorna övar för sig. Det är i och för sig vettigt, men för att körsången ska fungera krävs att alla stämmor även övar ihop.
Så med mera teamträning av traumalarm, medicinlarm, hjärtstopp och annat patientarbete så är jag övertygad om att patientomhändertagandet kan optimeras och att det blir tydligare vem som har ansvar för patienten.
Själv ska jag bli medicinläkare och kallas aldrig på traumalarm, men jag känner igen situationen ovan som att ju fler läkare inblandade ju svårare är det att veta, vem är det som har ansvar för patienten egentligen?
På min klinik har vi regelbunden genomgång av avancerad hjärt- och lungräddning för all personal. Det är utmärkt att få repetera att göra kompressioner på en docka, de nya riktlinjerna och så vidare. Det jag saknar däremot är mera teamträning. Vid medicinlarm hur skall jag som medicinjour samverka med andra jourlinjer och med de sjuksköterskor och undersköterskor som finns närvarande? Jag upplever att träningen både på läkarutbildningen och i yrkeslivet sker alldeles för mycket läkare för sig. Det känns som i en kör där stämmorna övar för sig. Det är i och för sig vettigt, men för att körsången ska fungera krävs att alla stämmor även övar ihop.
Så med mera teamträning av traumalarm, medicinlarm, hjärtstopp och annat patientarbete så är jag övertygad om att patientomhändertagandet kan optimeras och att det blir tydligare vem som har ansvar för patienten.
På väg mot en intensiv kursvecka
Nu under söndagkvällen har jag just packat resväskan. I morgon kl 07.07 bär det av med tåget från Göteborgs central till Kil för en kursvecka om ledarskap och gruppdynamik, en så kallad UGL-kurs. Kursen är en del av det så kallade ST utvecklingsprogrammet som studierektorskansliet på Sahlgrenska sjukhuset anordnar så att vi ST-läkare kan uppfylla Socialstyrelsens krav på kunskap inom ledarskap, handledning och förbättringskunskap. Kurskonceptet Utveckling- Grupp-Ledare (UGL-kurs) kommer ursprungligen från försvaret. Det ska bli en spännande vecka. Allt blir utmanande när det är så mycket som är oklart. I informationen om kursen står syfte och allmänt om gruppdynamik, men inget om vad kursen exakt kommer att innehålla. Det är också hemligt än så länge vilka de andra kursdeltagarna är.
Vad jag förstått hittills så blir det inga större fysiska strapatser, men många intensiva grupparbeten, utvärderingar och arbete långt in på kvällarna.
Så nu blir det en veckas uppehåll i min kliniska placering på mag- och tarmmedicin och istället blir det en intensiv kursvecka. Därefter en vecka på mag- och tarmmottagningen. Livet som ST-läkare är onekligen omväxlande.
Hur mycket förväntas primärvården klara av?
Under 2009 infördes reformen Vårdvalet i Västra Götaland. Alla patienter skulle kunna välja att lista sig på en vårdcentral, många nya vårdcentralerkom till och mera pengar gick till primärvården. Konkurrensen om patienterna verkar stenhård och jag har sett olika kampanjer alltifrån olika profilering på vårdcentralerna till utdelning av kaffe till alla som listar sig på just deras vårdcentral.
Samtidigt går många sjukvårdskliniker minus. Detta verkar innebära att allt fler verksamhetschefer förväntas lösa sjukhusklinikens ekonomiska underskott med utremittering av olika patientkategorier som hädanefter skall skötas i primärvården. För vissa patienter kan detta säkert fungera och innebära att de får en bättre helhetsbedömning, men utremitteringarna går ofta så snabbt så jag undrar om någon tänkt över konsekvenserna och om primärvården hinner med. Jag har stor respekt för det arbete som utförs på vårdcentraler och den breda kompetens som en erfaren disktrikstläkare har, men ibland undrar jag om vårdcentralerna själva hinner ta emot alla utremitterade patienter. Finns det någon som frågat vad primärvården själv förväntas hinna med?
Om det enbart var vissa kliniker som funderar på utremittering, men nu hör jag talas om utremittering från alla kliniker. Från medicinklinikeerna sker utremittering av patienter med diabetes, hjärtsvikt och högt blodtryck med flera. Förutom alla patienter som ska kontrolleras efter hjärtinfarkter och stroke på vårdcentralen. Hörde något om att nästan alla BUP-mottagningspatienter skulle ut till primärvården och att stora delar av psykiatrins patientgrupper förutom de med psykossjukdom eller bipolär sjukdom. Förslaget om BUP gick tydligen inte igenom, men å andra sidan funderar nerurokirurgerna på vad de kan utremittera.
Utremitteringen verka alltså inte ha någon gräns. För oss ST-läkare inom sjukhusspecialiteter innebär det mindre av lärorik mottagning. Vad innebär det för er läsare som arbetar inom primärvården? och finns det någon gräns för vilka patienter som kan utremitteras? Diabeteskontroller för patienter med typ 1-diabetes och peritonealdialys? Utredning av patienter med misstänkta neuropsykiatriska besvär? Hypertonikontroller hos patient med obehandlad njurartärstenos?
Tacksamhet.
Nyligen när jag läste grundläggande forskningsmetodik talade en av föreläsarna om vilken liten roll vi har inom sjukvården gällande hälsoläget i befolkningen. Han menade att för de svårt sjuka patienterna eller de med kroniska sjukdomar har sjukvården självklart en stor roll, men för att ge högre medellivslängd och en allmänt bättre hälsa så spelar andra aktörer en större roll. Som exempel nämnde han att de viktigaste delarna för att minska tuberkulosens framfart var minskad trångboddhet, bättre kost och förbättrad hygienisk standard. Detta gjorde att sjukdomens utbredning minskade och motståndskraften i befolkningen ökade. Däremot hade de nya antibakteriella läkemedlen och BCG-vaccinationen inte lika stor effekt.
Det får mig att tänka på hur tacksamma vi får vara inom sjukvården för allt basalt hälsoarbete som andra andra verksamheter sköter. Miljö- och hälsoskyddsinspektörer som förebygger epidemier, alla frivilliga som går HLR-kurser och vattenreningsverken.
Häromdagen kände jag också stor tacksamhet för förskolepersonalens sjukvårdskunnande. När jag hämtade min dotter Emelie på fredagseftermiddag visade det sig att hon ätit korv för snabbt och satt den i luftstrupen. Tack vare att barnskötaren bredvid snabbt såg vad som hände och dunkade Emelie på ryggen så att att matbiten kom upp så förhindrades en katastrof.
Det får mig att tänka på hur tacksamma vi får vara inom sjukvården för allt basalt hälsoarbete som andra andra verksamheter sköter. Miljö- och hälsoskyddsinspektörer som förebygger epidemier, alla frivilliga som går HLR-kurser och vattenreningsverken.
Häromdagen kände jag också stor tacksamhet för förskolepersonalens sjukvårdskunnande. När jag hämtade min dotter Emelie på fredagseftermiddag visade det sig att hon ätit korv för snabbt och satt den i luftstrupen. Tack vare att barnskötaren bredvid snabbt såg vad som hände och dunkade Emelie på ryggen så att att matbiten kom upp så förhindrades en katastrof.
Duktiga flickor.
Nyligen började jag på en bok om ledarskap av Barbro Valgren-Hall som är konsult och har arbetar med ledarskap inom läkarkåren inom ett flertal decennier. För ca 20 år sedan kom hennes kanske mest känd bok hittills "Lära läkare leda". Hon är fortfarande aktiv som föreläsare i dessa frågor.
I den boken jag läste handlade det en hel del om kvinnor och hur kvinnor upplever det att leda olika verksamheter. En av Valgren-Halls ståndpunkter som återkommer i båda böckerna är att hon tycker att kvinnor bör frigöra sig från rollen dom "flicka" och bli kvinnor för att kunna utvecklas som ledare. Risken enligt Valgren-Hall är annars att dessa kvinnor fastnar i en roll som "duktig flicka" och inte tar sitt ansvar fullt ut som kvinna.
Självklart kan man ha olika synpunkter på detta resonemang, men det har verkligen fått mig att fundera över hur vi benämner olika anställda inom olika verksamheter. När jag arbetade som sjukvårdsbiträde inom äldreomsorgen benämndes alla kvinnliga sommarvikarier som "flickor" eller "sommarflickor". Ibland med epitetet "duktig" om någon var extra kunnig eller intresserad. Har också hört "flickor" användas om kvinnor i underordnade positioner inom sjukhus och barnomsorgen. Talade med en rektor häromdagen och rektorn beskrev att de skulle anställa två "flickor" till personalen. Varför kalla vuxna anställda för flickor? Lika underligt låter det när patienter (oftast äldre) benämner undersköterskorna som flickor? Vilken syn på yrkeskompetens finns hos de arbetsgivare och vårdtagare som benämner de anställa vuxna, myndiga personerna som flickor? Har aldrig hört manliga anställda 35-åringar bli kallade för "pojkar eller "smågossar".
Har läkare mer tid än andra?
I gårkväll, onsdagsnatt den 22/12, blev det en sista nattjour på medicinakuten och i morse skördade jag min cellodling på labbet. Sedan är det dags för en julhelg efter en hektisk och stressig höst. Planen för hösten var att jag skulle arbeta på mitt forskningsprojekt där jag i laboratoriet undersöker immunceller hos benmärgstransplanterade patienter. Som forskarstudent ingår det att läsa kurser så därför har jag tillbringat sju veckor på forskarkurser inom statistik, forskningsetik och haft medieträning. Dessutom två veckor medicinmottagning, två nattjourveckor, några lördagsnätter på akuten, möten som klinikombud på medicinkliniken och dessutom deltagande i ett ST-läkarutvecklingsprogram med flertal hemuppgifter.
Det är minst sagt spännande att vara ST-läkare. Ingen vecka är den andra lik och en vecka kan börja med cellodling i labbet på måndag, ledarskapskurs med litteraturdiskussion av Machiavellis 1500-talsskrift "Fursten" på torsdag och sedan nattjour på medicinakuten på lördag.
Spännande och omväxlande, men samtidigt ryckigt, hoppigt och med bristande kontinuitet. Som ST-läkare förväntas man vara överallt, på SK-kurs, på akuten, på randning, i forskningslabbet, som kandidathandledare, som fackligt aktiv. Lite grann av allt på samma gång.
Frågan är om detta inte är typiskt för läkarkåren? När jag ser många andra yrkesgrupper som sjuksköterskor, sjukgymnaster eller arbetsterapeuter så verkar de fokusera på en uppgift i taget. De är antingen placerade på akuten eller avdelning, de är antingen forskare eller chefer eller fackligt engagerade. Men inom läkarkåren så förväntas man göra allt samtidigt, som mig ovan, vara ST-läkare, gå SK-kurs, vara på randning gå forskningskurs och så vidare.
De känns som om hela läkarkåren drabbats av två vanföreställningar, där den ena är att läkare har mer tid än andra och den andra att läkare kan göra nästan hur många saker som helst samtidigt. Konsekvenserna riskerar då att bli stress, press och en känsla av allmän otillräcklighet. På många ställen ser jag trötta kollegor, stressade underläkare som slänger i sig lunch på femton minuter och erfarna kollegor som sitter uppe till tre på nätterna för att hinna arbeta inför deadlines.
Jag tycker att vi inom läkarkåren bör tänka på vilka krav och förväntningar vi har på våra kollegor och läkarstudenterna. Läkaryrket är både givande och krävande. Vi behöver läsa på kontinuerligt för att hålla oss informerade inom medicin, men dygnet har bara 24 timmar för läkare som för alla andra. Det är svårt, men nödvändigt att inse fakta, läkare har inte mer tid än andra.
En god jul och ett gott nytt år till alla läsare!
Låt arbetslinjen inkludera kungafamiljen...
Missa inte Ingrid Norrmans blogg i GT.
Hon skriver bland annat: "Det svenska hovet som det senaste decenniet spenderat en halv miljard i oredovisade apanage fick tio miljoner extra i bröllopshjälp i somras. Istället för att be oss skattebetalare om pengar kanske man också kunde spara - eller till och med låta barnen söka jobb och försörja sig själva? Men arbetslinjen gäller kanske inte kungahuset?"
Hur kan det finnas en skattefinansierad myndighet som Hovstaterna utan allmän insyn? Varför ska kungafamiljen själva få bestämma när det passar att arbeta och inte och själva få bestämma när och om de vill ge intervjuer eller ta timeout? I våras var det Madeleine som var stressad av massmedias uppmärksamhet kring den brutna förlovningen och då plötsligt kunde slippa sina tidigare sysslor och får åka till New York. Nu senast denna vecka står att drottningen med kort varsel uteblev från en planerad ceremoni med kungen och istället åkte utomlands.
Inom andra yrken blir man uppsagd vid arbetsvägran. Inom hovet får man vara kvar, utan granskning och utan kritisk. Dessutom får hela familjen lön utan officiella arbetsinsatser.
Missa inte Daniel Pernikliskis krönika...
Angående jämställdhet och föräldraskap så läs krönikan här.
