Sjukvården i glesbygden är bara en illusion!
Förut har jag varit stolt över den svenska sjukvården. Utomlands har jag skrutit om den jämlika skattefinansierade och solidariska sjukvården. Men nu inser jag att den jämlika sjukvården inte existerar. Bor du i glesbygden är den bara en illusion och det får mig att skämmas.
Hösten 2005 tillbringade jag några veckor på Renjisjukhuset i Shanghai. Ett av de finaste universitetsjukhusen i Kinas rikaste stad. På det nybyggda barnsjuhuset var det marmorgolv och på transplantations-IVA kunde patientrna kommunicera med de anhöriga via platt-TV. Det var lätt att bländas av all high-tech, tills jag upptäckte de A4-ark som hängde ovanför varje patients säng. Där fanns ett rött eller blått streck, som indikerade huruvida patienten hade sjukvårdsförsäkring. Om det var blått fick patienten behövlig sjukvård, var det ett rött streck fick de betala för alla åtgärder och när pengarna var slut åkte patienten hem, oavsett om utredningen var klar. För att inte oroa patienterna var det de anhöriga som fick all information. Fasaden skulle hållas uppe. Allt för att minska oron hos den sjuke.
Den kinesiska sjukvården är långtifrån jämlik. Frågan är bara om den svenska sjukvården är bättre? Den svenska sjukvården brukar anses vara i världsklass. Varför vågar då ingen ta upp de brister som råder inom jämlikhet? Redan under min AT-tid på en glesbygdsvårdcentral blev detta uppenbart. När jag hade diabetes- eller hypertonikontroller lade jag märkte till att ungefär hälften av patienterna var välinformerade och välinställda. Det var de som hade en fast läkarkontakt hos någon av de fasta distriksläkarspecialisterna. De övriga patienterna hade inte någon fast läkare utan hade fått gå hos olika hyrläkare. Bristande läkarkontinuitet och påfallande ofta verkade tidigare läkarbesök hos hyrläkarna ha varit korta och utredningarna var ibland bristfälliga. Jag tröstade mig med att detta kanske var ett undantag i svensk sjukvård.
Förrförra veckan såg jag ett till exempel på glesbygdssjukvård. En nära anhörig till mig fick kraftig bröstsmärta på morgonen och befarade själv en hjärtinfarkt. Det krävdes att han övertalade SOS-operatören för att för att få dit prio- 1-bil och ambulans, då SOS-operatören tyckte att det inte var så farligt då han kunde sitta upp! Därefter 35 minuters väntans på ambulans och 7,5 mil till närmaste sjukhus i Sollefteå. Där konstaterade hyrläkaren på sjukhuset begynnade ST-höjningsinfarkt och det blev trombolys (blodförtunnande) kl 16.30. Då det inte gav någon större effekt var det nödvändigt med PCI (ballongsprängning). Då Västernorrlands läns landsting saknade ambulanshelikopter så blev det 23 mil med en vägambulans till Umeå och akut PCI där kl 22. Väl på sjukhuset upptäcktes att den läkemedelsbehandling som hyrläkaren på vårdcentralen satt in inte var optimal.
För människorna i glesbygden är detta vardag. När det bara finns hyrläkare på vårdcentralen blir vården sämre. Lång väntan på ambulans, ett länsdelssjukhus med begränsade resurser och ingen tillgång till ambulanshelikopter. I Västra Götalandsregionen åker patienter med ST-höjningsinfarkt ambulanshelikopter från Trollhättan eller Göteborgs skärgård till Sahlgrenska för PCI. I Västernorrland får de åka med en gammal vägambulans (som gått 65 000 mil!) längs nattsvarta vägar.
Sjukvården i glesbygden framstår för mig som bara en kuliss! För att inte oroa befolkningen skriver SKL i sina rapporter om den fina sjukvården i Sverige och på min AT-vårdcentral talades det inte högt om alla de patienterna som inte fick en listad läkare. Samtidigt är dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar som högst i glesbygdskommunerna i norra Sveriges inland. Varför vågar ingen tala om detta? Om du bor på fel plats i Sverige får du sämre sjukvård på samma sätt som om du saknar pengar till en sjukvårdsförsäkring i Kina. Eller som min bror, som är läkarstudent uttryckte det: man behöver inte åka till Somalia för att göra en insats som läkare, det räcker att åka till en vårdcentral i Västernorrland.
Spännande att vara på infektionskliniken.
Som ST-läkare, det vill säga under specialistutbildning är man sjukvårdens nomad. Min "hemmaklinik" är hematologen, område Sahlgrenska, men för att få en bred kunskapsbas är jag placerad några månader på olika kliniker. Nu gör jag en valfri placering, så kallad "randning" på infektionskliniken, så under tre månader är det infektionssjukdomar som gäller. Spännande och intressant att få lära sig mer om behandling vid TBC och malaria. Patienternas ålder och diagnoser varierar dessutom enormt. På min avdelning finns två patienter som föddes i går och en som firande sin 90:e födelsedag i dag!
Nästan varje vecka är det nya läkarstudenter från termin 5 som ska göra sin första kliniska tjänstgöring. Det påminner mig om när jag själv gjorde min första kliniska tjänstgöring på just en infektionsavdelning under termin 6. Det är först nu när jag svarar på läkarstudenternas frågor som jag inser hur svårt det kan vara för patienter och anhöriga att förstå oss inom sjukvården när det ofta tas för givet att alla vet vad Apodos eller e-dos betyder. Mycket av det språkbruk som används till vardags inom sjukvården är dessutom svårt att förstå eller slå upp i ordböcker som att mediciner "kryssas" eller "nollas" och att patienter ska "l-petas" eller åka på TEE. I Göteborg används dessutom det lokala uttrycket att en patient är "sjåstig" om han eller hon har andningsbesvär.
Snart kommer ett inlägg om den ojämlika vården.
Som ni märker har jag inte skrivit på några dagar. Förutom långa arbetsdagar är en av orsakerna att en nära anhörig till mig blev svårt sjuk i fredags. Har därför inte varit i form för bloggande. Sedan tidigare har jag blivit upprörd över olika fenomen och företeelser i vården, men det är ingenting mot den ilska och upprördhet jag nu känner när jag har en anhörig som utsatts för den svenska sjukvården. Just nu håller jag på och finslipar på ett inlägg om detta. Återkommer strax.
Akademikerproletariatet hösten 2009. Del 1.
När arbetslösheten stiger och ungdomarbetslösheten är rekordhög är det fel att satsa på fler utbildningsplatser på högskolan. Ju fler utbildningsplatser på högskolan ju fler i akademikerproletariatet. Vi lever i ett samhälle där akademisk utbildning värderas allt lägre. Tiden då en fil.kand per automatik innebar arbete är för länge sedan förbi. I min vän- och bekantskapskrets känner jag just nu till:
- en arbetssökande sjukgymnast
- en arbetssökande gymnasielärare
- en arbetssökande pol.mag
-två arbetssökande biomedicinska analytiker, varav den erbjöds en forskarutbilning om hon finansierade den själv med studielån!
Det är flera saker som oroar mig här:
1. Den egentliga arbetslösheten är högre än vad statistiken visar. Genom att ta extra lång föräldraledighet eller genom att studera kurser på universitet eller genom ströjobb går det att "gömma" undan att man är arbetssökande. Jag känner till flera exempel till exemplel en civilingenjör som körde truck, en annan som var personlig assistent och en disputerad kemist som vikarierade på en gymnasieskola.
2. Flexibilitet hjälper inte alltid. Ofta framställs det som att jobben finns bara de arbetssökande visar framfötterna och är beredda att flytta till jobben. Det stämmer inte. En vän till mig med fyraårig pol.mag-examen sökte jobb på alla fronter. Han läste kurser på universitet, arbetade på äldreboende och för universitetets studentuthyrningsfirma för att få refereser. Förutom att svara på annonser kontaktade han alla möjliga tänkbara arbetsgivare i fyra världsdelar!, alltifrån Förskringskassan i Sundsvall, Afrikagrupperna i Namibia, arbete i Afganistan och FN i New York. Tala om maximal flexibilitet! Resultatet blev kortare praktikplatser utomlands. Trevligt, men svårt att fortsätta om lönen är så låg att det inte går att betala boendekostnaderna.
Häromveckan träffade jag en ny praktikant på forskningslabbet. Hon hade ordnat några månaders där praktik själv via Arbetsförmedlingen. Det visade sig att hon hade en forskarutbildning i molekylärbiologi (licenciatexamen), det vill säga sju års högskoleutbildning och trots detta arbetslöshet.
Et ökat antal akademiker innebär inte att akademikerjobben ökar i samhället. Istället innebär det både ökad akademikerarbetslöshet och en utbildningsinflation. Förut räckte det med tvåårig ekonimisk linje på gymnasiet för at sitta i bankkassan, nu måste du vara civilekonom för att ha en chans att få arbete på banken. Däremot har kassaarbetet knappast blivit så avancerat att det krävs akademisk utbilning på flera år för att klara av det. Inte ens en forskarutbildning är någon garanti för att komma in på arbetsmarknaden.
Akademikerproletariatet växer och jag kommer att skriva mer om det i en serie av artiklar.
Vad polisen borde lära av sjukvården.
Den senaste veckan har det blivit uppenbart att sjukvården och polisen utgör helt olika världar. Vid misstanke om fel inom sjukvården kan patienterna eller deras anhöriga vända sig till patientombudsmän eller HSAN. För sjukvårdsanställda finns avvikelserapporter, Lex Maria och Lex Sarah. Även juristernas makt över sjukvården har ökat, särskilt tydligt märks det i det uppmärksammade fallet med barnanestesiologen på Astrid Lindgrens- sjukhus.
Däremot är det underligt att polisen utreder sig själva. Nackdelarna med det märks speciellt i fallet med den 24-årige Johan Liljeqvist som hamnade i koma och senare avled efter ett polisingripande 2008. Polisens internutredare hade strukit över de delar av det rättsmedicinska protokollet som visade att Johan Liljeqvist fått blödningar i kroppen och thoraxskador efter batongslag. Läs mer på: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.220118-polisutredare-morkade-skador.
Det händer ofta under mina nattjourer på medicinakuten att ambulansen kommer med poliseskort då ambulanspersonalen varit oroliga för att patienten skulle bete sig våldsamt. Vid ett tillfälle kände polismännen igen den medvetslösa patienten och benämnde honom som en "gobbare". Vid ett annat tillfälle var den unga mannen lätt medvetandesänkt. Polisen hade en misstanke om att han kört drograttfull och ville ha ett urinprov. Jag sa att jag trodde att patienten sannolikt snart skulle vakna till och kunna lämna ett urinprov då. "Nej, han lämnar nu", sa polismannen och sa åt sjuksköterskorna att sätta in en kateter för få ett urinprov. Så det blev en kateter, trots lite tveksam medicinsk indikation. Det känns fortfarande inte rätt att polisen klampade in på akutrummet och bestämde hur vi skulle behandla patienten.
Självklart förstår jag att polisen måste värna om allmänheten och sin egen säkerhet, men ingår det inte att göra ett ingripande med respekt om den de griper? Jag har sett för många poliser som kallar patienterna för nedsättande ord och jag ser hur de behandlar patienterna med våldsamma rörelser och hårda förmaningar. Kontrasten blir enorm när jag ser hur vi sjukvårdanställda behandlar samma patient. Vi använder försiktiga rörelser och förklarar allt vi gör även om patienten är medvetandesänkt, "nu kopplar vi ett EKG, nu tar vi ett blodtryck" och så vidare.
Inom både sjukvård och polisen möter vi människor med sociala problem, hemlösa, våldsamma och psykiskt sjuka. Inom sjukvården gör vi det med en respekt för individen. En respekt som polisen i många fall verkar sakna. Borde inte poliserna lära sig att bemöta människor med samma respekt som sjukvårdspersonal? I så fall kanske vi slipper fler tragiska händelser som vid gripande av Johan Liljeqvist.
Nattis räddat, men kampen går vidare!
Under veckan har förskoleverksamheten i Göteborg uppmärksammats i riksmedia. I Göteborgs kommun finns endast två förskolor som är öppna nattetid, den ena är fristående och den andra är kommunal och finns på Höstvädersgatan i Biskopsgården. Stadsdelen Biskopsgården behöver spara och nattförskolan har varit nedläggningshotad, men nu efter stora protester har den fått vara kvar.
Förskolan fyller flera behov, både att erbjuda barnpassning när föräldrarna arbetar samt att låta barnen utvecklas i linje med förskolans läroplan. I Göteborgs kommun får barn till föräldralediga vara på förskolan 15 timmar per vecka, i Stockholm gäller 30 timmar. I den bästa av världar är det trevligt att låta barn till föräldralediga få tillbringa några timmar per dag på förskolan, men förskolan är en dyr verksamhet som till 90% finansieras via skattesedeln. I Göteborg råder en lång kö till förskolan och på många ställen råder endast "terminsintagning", det vill säga att det går nästan enbart att börja förskolan i augusti när sexåringarna börjar skolan. Detta är helt i strid med skollagen.
När kommunbudgeten är ansträngd gäller det att prioritera. Mitt förslag är att låta arbetslinjen gälla: låt endast barn till yrkesarbetande och arbetssökande få plats i förskolan. För övriga finns öppna förskolor. Bygg ut med fler nattförskolor för att underlätta yrkesarbete för föräldrar med obekväma arbetstider.
Våga prioritera i förskoleverksamheten, men prioritera rätt så att arbetslinjen kan upprätthållas!
Äntligen en byggnadsnämnd som reagerar!
I Sverige råder renoveringshets. Allt ska göras om, renoveras och byggas ut. Ofta rivs fina platsbyggda kök från 1950-talet till förmån för färdigbyggda moduler från IKEA. Att de nya består av spån- och masonitskivor av sämre kvalitet än originalköket är det få som tänker på.
När det gäller bilar är alla noga med varsam restauration och veteranbilar är en raritet. Hur ont om pengar man än har finns det ingen som skulle komma på tanken att ersätta en trasig bildörr i en Volvo med en dörr från Fiat. När det gäller byggnader är det det alltför många som bara bygger till, tilläggsisolerar eller på andra sätt gör en total home-makeover utan tanke på husets originalkaraktär.
Därför är dagens glädjeämne att byggnadsnämnden i Göteborg reagerat när Bostadsbolaget velat renovera sönder de fina trevåningstegelhusen av riksintresse i Kyrkbyn. Jag har ofta gått promenader kring det fina 50-talsområdet vid Kyrbytorget, bara två spårvagnshållplatser härifrån. Läs artikeln i GP. Det måste finnas andra sätt att mera varsamt restaurera fasaderna. Tidigare i veckan upptäckte jag Boastasbolagets fasadändring av de höghusen i gult och rött tegel på södra Guldheden. Ett skräckexempel! Den nya fasaden har helt ändrat husens karaktär och gjort att de ser nybyggda ut istället för att vara byggda på 1950-taket. Varför kan inte Bostadsbolaget putsa fasaderna istället? Det passar mycket bättre in i 50-talsmiljön. Poseidon har gjort en enormt fin restaurering av deras bostadsområde i Jättesten mittemot Kyrkbyn. Där är eternitfasaderba utbytta mot putsade 50-talsfafader, vilket passar utmärkt in i området.
Äntligen byggnadsnämnden! Kan ni inte visa er och reagera lite oftare!
Har det blivit fel på beställningen?
I ett tidigare inlägg har jag skrivit om bristen på vårdplatser. Frågan är nu högaktuell. I många landsting kämpar sjukhusdirektörer och verksamhetschefer med budgetar som inte går ihop. När både anställningsstopp och minsking av dyra läkemedel införts, är det neddragning av vårdplatser som framstår som lösningen på alla problem.
Det är här jag undrar om något blivit fel. Sverige har redan lägst antal vårdplatser per capita av 15 EU-länder samt Norge och USA. Är det rimligt att tro att det är där vi kan minska? Nu gäller principen att en klinik inte kan hålla fler vårdplaster öppna än vad det finns pengar för.
Det är inte lätt att vara chef och det är svårt att få budgeten att gå ihop. Självklart skall vi vara varsamma med skattebetalarnas pengar, men vet politikerna i beställarnämnderna om hur det kan se ut på medicinakuten en fredagnatt när alla vårdplaster är upptagna redan klockan 21? Vet de om hur länge patienterna får vänta på en vårdplats ofta utan korrekt övervakning eller behandling? Vet de om att platsbristen är så skriande att patienten med andningsbesvär på grund av hjärtsvikt riskerar att utlokaliseras till hudkliniken?
Under den senaste veckan har en ST-läkarkollega till mig och jag skrivit ihop ett brev till hälso- och sjukvårdspolitikerna i västragötalandsregionen. Vi hoppas att hoppet inte är ute för våra patienter och för MAVA-avdelningen ännu. Om nu politikerna får information om hur det står till kan de då ändra beställningen? Går det att införa en gräns för hur få vårdplatser vi kan ha? Eller om budgeten fortsätter att gå med minus ska vi lägga ner alla vårdplatser då?
Det blir lugnare att vara tillbaka på jobbet.
Efter denna vecka som jourkompledig är det dags att återgå till arbetet under nästa vecka. Det är bara att konstatera att det ibland kan kännas lugnare att vara på arbetet än att vara hemma. Min man Christoffer disputerade i fredags och både hans och min vecka har därför varit full av planering och förberedelse både av försvarandet av avhandlingen och planering för festen. Otaliga samtal har ringts till cateringfirman, lokaluthyrning, uthyrning av bestick och porslin med mera. Som tur var gick framläggandet av avhandlingen bra och festen blev mycket lyckad.
När många yrkesarbetande upplever stress lanseras ofta förslaget att gå ner i arbetstid och arbeta deltid som lösningen på alla problem speciellt när det gäller arbetande småbarnsföräldrar. Det finns dock studier som visar att stressnivån för kvinnor är som högst när de just kommit hem från arbetet. Stressnivån är alltså lägre på arbetet. Efter denna vecka av planering och ordnande känns det lugnt att vara tillbaka på arbetet imorgon. När stressen ibland kan vara som högst i hemmet är lösningen på småbarnsföräldrars stress knappast att bli hemmaförälder eller deltidsarbetande. Den mest stressen är ju i hemmet.
Visst är det ett heltidsjobb att vara hemmafru.
"Jag är hemmafru. Det är ett heltidsjobb, tro mig" säger en av huvudpersonerna i den uppmärksammade TV-dokumentären "Svenska Hollywoodfruar" i TV3. Det är inte Anna Anka som gör uttalandet utan Maria Montazemi, kvinnan från Västerås med fyra barn. Hon är gift med en framgångsrik fastighetsmäklare som försörjer henne.
Jag kan bara hålla med citatet. Hemmafruarna i TV3:s satsning verkar se sitt liv hemma som ett arbete. Hela dagarna uppfylls av att passa upp makarna, eller som Anna Anka se till att schampoflaskorna står rätt i badrummet eller som Maria Montazami skjutsa hunden till hundfrisören och puffa upp kuddarna till sängen i gästrummet. Det gäller att träna varje dag som Anna Anka eftersom man annars riskerar att bli övergiven av maken, det gäller att se representabel ut bredvid sin man, rekrytera rätt trädgårdsmästare, avskeda dem när man inte är nöjd och hela tiden inspektera deras arbete.
Uppenbart tar detta lika mycket tid som ett heltidsarbete. Jag motsätter mig inte det, men varför skulle detta anses vara glamoröst? Det som vi som heltidsarbetar lätt ordnar snabbt som att fylla en tvättmaskin, sortera ut urvuxna kläder från garderoben, vattna blommorna eller städa badrummet, detta tar hela dagarna för dessa hemmafruar. Även om någon annan städer så går de och inspektera in att allt in i minsta detalj.
Anna Anka beskriver sig själv som perfektionist ut i fingerspetsarna. Hemmafrulivet både som glamorös Hollowoodhemmafru och som hemmafru i Svwrige verkar formas av perfektionistiska krav. Många kvinnor uppger att de vill vara hemmafruar för att få mer tid till barnen, men ofta verkar det handla om mer tid till hushållet. Ju mer tid de har desto noggrannare skall allt skötas. Det ska kokas, syltas, städas, knypplas och så vidare.
I stället för en avstressad tillvaro verkar den fyllas av stress. Jag har själv märkt av detta när jag övergick från ett fattigt studentliv till att yrkesarbeta. Som student var det helt acceptabelt att leva spartanskt utan större tanke på inredning. Antingen kunde man ha de 30 år gamla möblerna eller så var det okey att fynda en soffa på Myrorna. Ju billigare desto bättre. Sm yrkesarbetande anses det inte lika acceptabelt med samma låga levnadsstandard. "Nu när du har mer pengar kan du väl engagera dig i inredning, soffa, krukväxter och så vidare" Argumentet att man saknar pengar biter inte lika mycket. Nu med inkomst tar allt längre tid. Ju mer man har råd med, ju större är valfriheten och då måste man välja, vilket tar tid och tankekraft. Hollowoodhemmafruarna har oändligt med pengar och brist på annan sysselsättning. Därför väljer de att gräva ner sig i dessa inredningsdetaljer.
Målet för mitt liv är att göra nytta både för min familj och samhället. Nu har jag ett arbete som går ut på att ta hand om sjuka. Andra undervisar, städar skolor eller tillverkar bilar. Vi som arbetar får inkomst, betalar skatt och bidrar till samhället. Via våra yrken träffar vi nya människor och utvecklas. Saker som är enormt mycket mer berikande än att fundera över schampoflaskornas placering eller hur kuddarna ska puffas upp.
Hemmafrulivet som heltidsarbete, javisst, men tråkigare och meningslösare "arbete" kan jag inte tänka mig.
Jämställdhet à la carte.
Under min tid som föräldraledig har det varit flera som reagerat på att jag "bara" varit hemma på heltid med mitt barn i sex månader. Nu när jag är tillbaka på arbetet är det flera som höjer på ögonrbrynen varje dag och tycker att jag "redan" är tillbaka. En del kvinnor med barn som är 8-10 månader är tillbaka vissa dagar, men de kvinnorna arbetar inte så mycket säger de. Någon arbetar 2-3 dagar per vecka, andra varannan vecka. "Vi delar på föräldraledigheten min man och jag" säger de. Först har kvinnan varit föräldraledig på hetid i åttta månader och nu arbetar hon tre dagar i veckan. "Jaha", säger jag. "Så ni byter sedan så att din man är ledig på heltid" "Nej," har jag fått till svar. "Han kan inte slita sig från arbetet så mycket, nej han är arbetslös, han studerar eller han är egenföretagare."
Andra kvinnor berättar gladeligen att de har bestämt att de ska vara hemma i första året eller två år. Sedan tar mannen en-två månader under sommaren i anslutning till semestern. Då kan ju hela familjen vara hemma alihopa."Ja, i och för sig är ju jämställdhet bra, men inte när det gäller föräldraledighet. Den vill jag bestämma över", säger många kvinnor jag talat med.
För mig är jämställdhet inget smörgåsbord eller en matsedel där man plockar de bitar som passar en. Det går inte att kämpa för jämställda löner, ett jämställt arbetsliv och sedan säga att man är emot jämställdhet inom familjen eller tycka att bara män ska tvingas till värnplikt. Ett tänkande där man plockar de jämställdhetsdelar man vill från menyn: en jämställdhet à la carte. Överallt ser jag kampanjer för att locka fler kvinnor till tekniska utbilningar eller för att locka män till föräldraledighet. Det är sällan det betonas att halva föräldraledigheten är avsedd för fadern eller att många kvinnor verkar motarbeta jämställdhet genom att kräva att få faderns föräldraledighetsdagar.
Så länge många kvinnor fortsätter att betrakta hemmet som sitt maktrevir fortsätter jämställdheten att vara långt borta.
Befria alla från värnplikten!
I dagens pappersuplaga av Dagens Nyheter på sidan 50 skriver två äldre herrar Tore Scherstén och Carl-Gustaf Ståhl om värnplikten. Rubriken är "Lumpen ger en bra start". Inlägget fortsätter med: Kan det finnas ett samband mellan minskad värnplikt och ökas ungdomskriminalitet? Hjärnan är färdigutvecklad först i 25-årsåldern och lumpen kan innebära ett viktikgt stöd för unga". Skribenterna påstår att åldern 18-25 år är oerhört viktig och riskfylld. Bristen på intern kontroll kräver extern kontroll. Värnplikten kan tjäna som en extern kontroll. De föreslår även att om värnplikten förvinner så bör forskarna finns ersättning för den iform av samhällsinriktade aktiviteter för unga.
Jag håller med skribeneterna på en punkt. Värnplikten har en fostrande roll. Orsaken till att den har omfattat 18-19 åringar är att människor i den åldern är myndiga, men fortfarande formbara och kan fås att lyda. Människor äldre än 20 år hade aldrig ställt upp för 30 kronor per dag. De hade kallat på facket, begärt traktamenet, ob-tillägg och krävt att få åka hem på kvällarna för att hämta sina barn på förskolan eler hjälpa sina åldriga släktingar.
Sommaren 2000 ryckte jag in som värnpliktig och blev livhusar Puranen på jägarregementet K3 i Karlsborg. Det var en enormt fostrande miljö. Till det positiva kan nämnas att jag lärde mig att hålla humöret uppe även efter tre dygn utan mat, förbättrade mina färigheter i att städa klockan sex på morgonen, komma i tid, och framförallt lärde jag mig att vara rädd om min utrustning och vårda den. Väl ute i fält är ett par nyputsade kängor oändligt mycket mer värda än ett pat oputsade och om ens AK-5a är ens livföräkring så gäller det att hålla rätt på alla dess muttrar.
Dessutom försökte officerarna fostra oss till andra värderingar. Vi skulle brytas ner genom konstanta utskällningar och kollektiva bestraffningar. Alla order skulle lydas. Vi uppmanades att skjuta på alla vi såg i skogen. Fienderna hade alltid ryska namn som Ivan. Under slutövningen skulle vi få ha "roligt" vilket innebar att skjuta sönder bilar och handla på systemet utan att ha fyllt 20 år. Under den avslutande plutonsfesten uppmanades alla skåla ur ammunitionshylsor. Mer alkoholrik fest har jag aldrig skådat. Som en av få nyktra fick jag lägga folk i framstupa sidoläge och bära folk tillbaka till logementet. Två värnpliktiga fick hjärnskakning efter att ha bråkat på skoj med oficerarna. Dagen efter tog det två personer en halv dag att sanera festområdet och kaptenen hoppades att det varit en traditionsenlig plutonsfest "där alla supit skallen av sig, för hade man inte gjort det då hade man inte skött sig". Priset som bästa soldat gick till en extremt vapenfixerad man som även tillhörde hemvärnet. Jag är övertygad om att han aldrig skulle kunnat ordervägra, utan att han skulle ha skjutit ner småbarn om han fått order om det.
Ja, värnplikten har en fostrande roll, men inte på det sätt jag vill att 19-åringar ska fostras. Befria alla från värnplikten och för allt i världen inrätta inte någon ny form av "civiltjänst" till slavlön. Det finns redan 12-åring nästintill obligatorisk skolgång. Låt de unga få börja på högskolan eller i arbetslivet istället.
Jag håller med skribeneterna på en punkt. Värnplikten har en fostrande roll. Orsaken till att den har omfattat 18-19 åringar är att människor i den åldern är myndiga, men fortfarande formbara och kan fås att lyda. Människor äldre än 20 år hade aldrig ställt upp för 30 kronor per dag. De hade kallat på facket, begärt traktamenet, ob-tillägg och krävt att få åka hem på kvällarna för att hämta sina barn på förskolan eler hjälpa sina åldriga släktingar.
Sommaren 2000 ryckte jag in som värnpliktig och blev livhusar Puranen på jägarregementet K3 i Karlsborg. Det var en enormt fostrande miljö. Till det positiva kan nämnas att jag lärde mig att hålla humöret uppe även efter tre dygn utan mat, förbättrade mina färigheter i att städa klockan sex på morgonen, komma i tid, och framförallt lärde jag mig att vara rädd om min utrustning och vårda den. Väl ute i fält är ett par nyputsade kängor oändligt mycket mer värda än ett pat oputsade och om ens AK-5a är ens livföräkring så gäller det att hålla rätt på alla dess muttrar.
Dessutom försökte officerarna fostra oss till andra värderingar. Vi skulle brytas ner genom konstanta utskällningar och kollektiva bestraffningar. Alla order skulle lydas. Vi uppmanades att skjuta på alla vi såg i skogen. Fienderna hade alltid ryska namn som Ivan. Under slutövningen skulle vi få ha "roligt" vilket innebar att skjuta sönder bilar och handla på systemet utan att ha fyllt 20 år. Under den avslutande plutonsfesten uppmanades alla skåla ur ammunitionshylsor. Mer alkoholrik fest har jag aldrig skådat. Som en av få nyktra fick jag lägga folk i framstupa sidoläge och bära folk tillbaka till logementet. Två värnpliktiga fick hjärnskakning efter att ha bråkat på skoj med oficerarna. Dagen efter tog det två personer en halv dag att sanera festområdet och kaptenen hoppades att det varit en traditionsenlig plutonsfest "där alla supit skallen av sig, för hade man inte gjort det då hade man inte skött sig". Priset som bästa soldat gick till en extremt vapenfixerad man som även tillhörde hemvärnet. Jag är övertygad om att han aldrig skulle kunnat ordervägra, utan att han skulle ha skjutit ner småbarn om han fått order om det.
Ja, värnplikten har en fostrande roll, men inte på det sätt jag vill att 19-åringar ska fostras. Befria alla från värnplikten och för allt i världen inrätta inte någon ny form av "civiltjänst" till slavlön. Det finns redan 12-åring nästintill obligatorisk skolgång. Låt de unga få börja på högskolan eller i arbetslivet istället.
cromvik.blogg.se uppmärksammas i Veckans affärer
En kul sak som inträffat den här veckan är att min blogg uppmärksammats av Camilla Wagner på Veckans Affärer. Vad kul att hon gillar min blogg. Läs hennes inlägg på denna sida: http://www.va.se/asikter/bloggar/kvinnormakt/2009/09/03/ingen-cred-som-familjefors/
I ett av mina första inlägg på bloggen så skrev jag om boken "Skriet från kärnfamiljen". Författarna till boken bedriver även en blogg som handlar om jämställdhetsfrågor. Läs på den här sidan: http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com/2009/08/har-upptackt-en-riktigt-bra-blogg.html
I ett av mina första inlägg på bloggen så skrev jag om boken "Skriet från kärnfamiljen". Författarna till boken bedriver även en blogg som handlar om jämställdhetsfrågor. Läs på den här sidan: http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com/2009/08/har-upptackt-en-riktigt-bra-blogg.html
Varför uppmärksammas bara herridrotten?
Idag kom min man hem med ett gratisnummer av Aftonbladet. Där ingick även Aftonbladets bilaga, Sportbladet med underrubriken Sveriges största sporttidning. Jag bläddrade igenom numret. På framsidan en helsida om Maradona. Rubriken är "Här tar polisens hans örhängen". Artikeln handlar om hans skatteproblem. Därefter sidorna 2-3 om hockeyallsvenskan och att Oliver Ekman-Larsson har svårt att gå upp i vikt. Sedan elitserien i hockey, NHL och La liga med Zlatan. Om varför Sverige bör anordna fotbolls-EM. Därefter fotboll: Premier league, Allavenskan, och sist trav, dagens dubbel och spel.
Reportagen handlar om Maradona, Andreas Jämtin, Theoren Fleury, Andreas Vinciguerra, Alex Ferguson, och Riehard Henriksson. Det är män och män. Alla krönikor är skrivna av Tomas Ros, Mats Wennerholm och Peter Wennman.
Min fråga till Aftonbladet med fler tidingar. Varför skildrar ni enbart herridrott? Jag får söka länge innan jag hittar kvinnorna i tidningen. På sidan nio är överrubriken" Hon är för det första jävligt snygg. Sedan spelar hon otroligt bra också" och bredvid är en bild på 20-åriga Isabella Gulldén, handbollsspelare i Sävehof. Citat kommer från assisterande förbundskaptenen Magnus Johansson. På sidan 8 står att reportaget om Zlatan är skrivet av Johanna Frändén på plats i Barcelona. PÅ sidan 16-17 finns "Annas motor" där hon skriver om krascher inom formel-1 . Det handlar enbart om män. Hittills har det inte handlat om någon idrottsprestation av någon kvinna. Men på näst sista sidan sidan 23 hittar jag en liten bild högst upp på Pia Hansen. Det är årsdagen sedan hennes OS-guld i dubbeltrapp 2000.
Längre ner på sidan hittar jag den enda platsen där kvinnor är i majoritet. Det är annonserna: "Prata privat dygnet runt! Unga fräscha flickor", "Dygnet runt för vuxna! Grymma tjejer rockar loss", "Heta tjejer" och "Prata med mysiga flickor dygnet runt".
Inom sportjournalistiken verkar kvinnor ha en lika framträdande roll som i Saudiarabien.
Skickar vi för många patienter till röntgen?
I dagens nätupplaga av Dagens Medicin står om en ny Lancetartikel. Där har forskarna kommit fram till ett antal validerade prognostiska kriterier för att identifiera de barn med skallskada där risken att de fått en kliniskt relevant hjärnskada var så liten att man kunde avstå från en datortomografiundersökning (DT).
Den senaste tiden har jag börjat fundera över om vi läkare inte överutreder. Under läkarutbildningen lärde jag mig om alla diagnostiska undersökningar. Nu när jag arbetar som ST-läkare och frågar läkarstudenter om diagnostik kan de föreslå hur många laboratorieprover och undersökningar som helst för att utreda en patient.
Allt ska gå så snabbt. Istället för att lägga tid på en ordentlig lungauskultation och perkussion blir det en lungröntgen. I det snabba tempot på akuten och avdelningarna är det svårt att hinna ge ordentlig återkoppling till läkarstudenterna. När man som AT- eller ST-läkare har frågor om handläggning är det sällan specialistläkarna har tid att kontrollera om status utan istället ombeds man skriva en remiss på DT-hjärna för yrselpatienten, för säkerhets skull.
Min teori är att ju större tillgänglighet det är till röntgen, labb och klinfys ju fler undersökningar görs. Om vårdplatserna sedan är få och tempot ska vara snabbt så blir det lätt många röntgenundersökningar. Istället för att lägga in patienten för observation görs det DT-hjärnaundersökning mitt i natten för att därefter skicka hem patienten.
Kanske är det en oro för patientens hälsa och en rädsla för att bli anmäld till HSAN som gör att det ordineras så många prover och undersöknigar. Det väller remisser över klin fys och röntgen och patienter åker förbi på otaliga undersökningar som ger strålning, tar tid och kostar pengar. Trots att det görs fler UCG än någonsin förr, så blir väntetiderna allt längre och ofta upp till ett år för en planerad undersökning.
Självklart kan vi behöva röntgen, labb och UCG, men utan en ordentlig anamnes och statusundersökning är vi vilse i diagnostiken. Det svåra är inte att skriva en röntgenremiss, det svåra är att våga lita på sin kliniska förmåga och veta när man kan avstå.
Bränn inte upp min förskola!
Sverige brinner och det är i förortsområdena det brinner. Som vanligt är det Göteborg som är värst. Sedan mitten av august har det brunnit 90 bilar i Göteborg. Det som började i Backa och Biskopsgården på Hisingen och har sedan dess sprittt sig till Bergsjön, Kortedala och Tynnered.
Enligt GP rapporteras om tre bilbränder i Biskopsgården och att brandkåren larmats till en förmodad anlagd brand i ett cykelskjul några meter från en förskolebyggnad vid Vårväderstorget. Som tur var hann brandkåren släcka innan förskolan brann upp. Dessutom har det brunnit bilar i natt i Gårdsten, Tynnered, Lövgärdet och Högsbohöjd. Ytterområden med hög andel sociala problem och många hyresrätter.
Nu blir jag mer och mer arg över detta idiotiska bilbrännande. Förskolan som riskerade att brinna ner i Biskopsgården är den öppna förskola som Emelie och jag flitigt har besökt under min föräldraledighet. Nu får det vara nog! Låt barnens förskola vara i fred.
Hösten 2004 tillbringade jag i franska Saint Etienne, en stad i centralmassivet med hög arbetslöshet och en nedlagd gruva. Då bevittnade jag en bilbrand. Hösten efter i september 2005 eskalade bilbränderna i Frankrike och över 500 bilar brändes i förorterna till bland annat Paris, Lyon och Saint Etienne. Vad är det bilbrännarna är så arga över i Sverige? De svenska miljonprogramsområdena är till utseendet extremt mycket trevligare än de franska. Under min förtortssightseeing i området La Métare i Saint Etienne såg jag enorma huskolosser och smutsiga trappuppgångar där det luktade urin. Bostadsområdet Montreynaud utanför Saint Etienne bestos av en isloerad kulle med bristande kollektivtrafik och ett öde vattentorn. Om jag hittar några foton så ska jag lägga ut på bloggen.
Slutsatsen är att bostadsstandarden är enormt mycket bättre i Sverige och den yttre miljön i förortsområdena också. Överallt står om frustration och utanförskap, vad det nu är? jag tror inte att det kan förklara allt. Är det de kriminella gängen som uppmanar yngre att bränna bilar för att få tillhöra kriminella gäng? Eller är det folk som tänder eld på sin egen bil för att pressa försäkringsbolagen på pengar?
Det eventuela utanförskapet och sysslolösheten an knappast förklara alla kravaller. Vilka det än är som står bakom detta s uppmanar jag dem att låta min förskola få vara ifred!
Det är för billigt att åka bil.
När det gäller trafikfronten känns det som om flera trender är på väg.
Den första nygamla trenden är att vi ska bygga bort köproblemen i trafiken, eller ta bort flaskhalsarna som det brukar kallas. Förbifart Stockholm är en sådan satsning. Genom enorma motorvägar i tunnlar ska vi slippa trafikköer, luftföroreningar och nästan alla nackdelar med trafik.
Den andra trenden hör ihop med en ökad miljömedvetenhet. Vi är många kosumenter som har dåligt samvete över att vi kör bil. Bilindustrin utnyttjar detta genom att ge oss möjligheten att köpa de så kallade "miljöbilarna". Genom att köpa en ny bil som går på etanol eler biogas ska vi få lättare mijösamvete. Genom ett bidrag på 10 000 kr till alla som köpte en ny miljöbil ville regeringen få oss att tro att de blivit miljökämpar. Nu när den svenska bilindustrin går allt sämre höjs rösterna för en skrotningspremie. Nu ska vi alltså tillämpa slit och släng för miljöns skull. Att det går åt flera ton koldioxid att tillverka en ny bil, är det få som påpekar.
Genom att gömma biltrafiken under jord och införa miljöbilspremien ska vi känna oss som bättre bilkonsumenter anser billobbyn. Miljöbilen har blivit vår tids variant på den katolska kyrkans avlatsbrev. Köp ett avlatsbrev av kyrkan och dins synder blir förlåtna.
Jag anser att det är flera synpunkter som glömts bort i debatten:
- ett flertal studier har visat att nya motorvägar bara ökar trafiken och ibland även trängseln när en nybyggd väg gör att allt fler tar bilen.
- privatbilismen och miljö hör inte ihop. Även en miljöbil ger mycket större miljlpåverkan och koldioxidutsläpp än att åka kollektivt.
I dagens artikel i GP står att bilökandet från 1960-talet fram till 2008 ökat med 350%. Det ökade bilåkandet gör att utsläppen är kvar på en hög nivå, trots krav på renare avgaser. I artikel står en förhoppning på en ökning av kollektivtrafikutnyttjandet fram till 2025. Planen är att nå detta genom en utbyggd kollektivtrafik.
Det är helt otillräckligt! I decennium har det talats om att minska bikåkandet. De flestaå tgärder handlar om morot istället för piska eller att ingen vågar tala om bilismens kostnader i form av trafikoffer, motorvägsbyggen mitt i stan, kostnader för vägbyggen, all yta som utgörs av parkeringsplatser i centrum, bilköer, koldioxidutsläpp och de hundratals dödsfall i hjärt- och lungsjukdomar som orsakas av de partiklar som kommer från bilarna. Det är helt enkelt för billigt att åka bil, då bilisterna inte betalar den miljöpåverkan bilismen medför.
Så fram för fler modiga förslag som vågar ifrågasätta allt onödigt bilåkande. Förutom att bygga ut kollektivtrafiken kan samhället satsa på:
- trängselavgifter, där avgifterna går till kollektivtrafiken. Ett effektivt sätt att minska trafiken och köerna.
- höjd bensinskatt.
- fler bilfria zoner i stadskärnor. Självklart kan undantag göras för funktionshindrade med fler.
- bort med parkeringsnormen som anger hur många parkeringsplatser som ska anläggas vid nybyggen. Färre parkeringar ger mindre biltrafik.
- bygg tätare bostadsområden. Det möjliggör förbättrad kollektivtrafik och minskar behovet av bil.
Det är först när politikerna slutar att stryka bilisterna medhårs som de kan fatta ovanstående beslut. Vi kan hjälpa dem genom att driva opinon mot den ökande bilismen.
Varför heter det effektivisering och inte besparing?
När finanskrisen är ett faktum och lågkonjunkturen breder in går min klinik med minus. Hela sjukhuset går med minus och jag känner inte till något landsting eller region som håller budget. Anställningsstopp verkar råda överallt. Som lösningen på alla problem ska det sägas upp folk och dras ner på vårdplatser. På min klinik, medicinkliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset, område Sahlgrenska planeras en vårdplatsneddragning av elva MAVA-platser och i dagens nätupplaga av Dagens Medicin står att 450-500 anställda skall sägas upp från Länssjukhuset Sundsvall-Härnösand.
Det som ideligen förvånar mig är alla uttalanden från representanter från Sveriges Kommuner och Landsting, sjukhusdirektörer och verksamhetschefer att det inte finns anledning till oro. Trots enoma planerade vårdplatsneddragningar och hundratals eller tusentals uppsagda så kommer allt att lösa sig. Ingen patient kommer att drabbas. Genom ökat processtänkande och nya samarbetsformer skall vi klara oss med färre vårdplatser och färre anställda.
Jag är övertygad om att vi är många sjukvårdsanställda som känner stor oro inför vårdplatsneddragningarna. Varför talas det aldrig om konsekvenserna av det minskade antalet vårdplatser? För att nämna exemplet med Länssjukhuset Sundsvall-Härnösand är det ju orimligt att tro att de 500 som skall sägas upp inte uträttat något på sitt arbete. Neddragningar medför konsekvenser för patienter och anställda. Däremot verkar det vara svårt för sjukhusledningar att erkänna detta.
Lugna gatan, nej tack!
I kväll klockan nio satt jag bänkad framför TV:n. SVT visade dokumentären "Älskade hatade förort" som skulle handla om ungdomar i Lövgärdet, en förort till Göteborg. Jag som är intresserad av livet i förtorten, livet för unga och Lövgärdet i synnerhet bänkade mig ner.
Idén att filma livet för unga i en stadsdel som sällan skildras är bra. Ämnet är dessutom högaktuellt med tanke på den senaste tidens kravaller i Göteborgs förorter. I tidigare inlägg har jag också nämnt den medieskugga som råder över storstädernas förorter. Lövgärdet skildras sällan i media och när den väll gör det brukar det vara i negativa sammanhang, som vid de fem bränderna under en sensommarkväll 2005. SVT:s dokumentär visade sig dock inte handla om livet för unga utan kändes som ett beställningsarbete för att skapa positiv stämning kring Fryshusets satsning "Lugna gatan". Lugna gatan är en satsning med pengar från Allmänna arvsfonden, Västtrafik och Bostadsbolag för att skapa trygghet i utsatta föroter. Genom att använda värdar som kommer från "utanförskap", utan utbildning och ofta med grava sociala problem, kriminalitet och drogmissbruk skall de patrullera på skolor och bostadsområden. De ska i sin tur värva juniorer som skriver kontrakt på att de ska sköta sig och vara föredömen för andra.
Sedan tidigare har jag varit oerhört skeptisk till "Lugna gatans" idé. Några synpunkter:
- varför använda personal utan formell utbildning när det finns fritidspedagoger, fältasssisteneter och socialarbetare med formell utbildning och erfarenhet?
- enligt den artikelserie som GP haft om Lugna gatan i Göteborg framkommer att många av deras värdar fortfarande har kopplingar till kriminella gäng och en del har begått våldsbrott under sin tid i Lugna gatan.
- Lugna gatan riskerar sannolikt att förstärka segretationen genom att det används som en speciallösning i förorter och inte i andra stadsdelar.
Efter att ha sett kvällens dokumentär växer obehaget. Lugna gatans värdar talar om sitt tidigare drogmissbruk, kommer i verbal konflikt med en väktare och använder svärord i varannan mening. I TV-dokumentären förekommer endast män och pojkar, förutom en kvinnlig värd. Ur den utvärdering som Allmänna arvsfonden gjort om Lugna gatan i Lövgärdet framkommer att en av skolvärdarna tillbringat två år i fängelse och att arbetsledaren haft aggressionsproblem , begått misshandel och dömts till skyddstillsyn samt genomgått kriminalvårdens särskilda program för aggressionshantering. I både dokumentären och Allmänna arvsfondens utvärdering och GP:s artikelserie säger värdarna och Lugna gatas förespråkare att alla förtjänar en andra chans. De verkar syfta på att de med sin ofta kriminella och våldsamma bakgrund förtjänar en ny chans. Alla förtjänar en ny chans, men jag tror man samhället gör dem en björntjänst om inte värdarna utsätts för de krav på utbildning som finns i samhälllet. Om de vill arbeta med skolelevers fritid, att förebygga brottslighet eller socialt arbete så bör de bryta upp från det kriminella och studera till polis, socionom eller fritidspedagog.
Varför skall kriminella eller före detta kriminella utan utbildning anses vara lämpade att ta hand om barn och unga? I många förortsområden är utbildningsnivån låg och få elever går vidare till högskolestudier. Det finns redan nog med kriminella gäng. De unga behöver inte fler kriminella att se upp till, däremot behöver de förebilder som kan vägleda dem gällande studier och locka dem till högskolan. På frågan: "Skulle du vilja att Lugna gatans värdar vägleder ditt barn?" svarar jag som Dan Gaversjö, projektledare för Ung ocg Trygg i Göteborg. "Nej, jag vill inte att Lugna gatan ska vägleda mitt barn". Lugna gatan nej tack! Lägg ner verksamheten nu.
Veckans hjälte på Hisingen.
De senaste veckorna har nyhetsrapporteringen om Hisingen (och Göteborg) handlat om bildbränder och upplopp. Totalt har 45 bilar satts i brand de senaste två veckorna och nu i natt eploderade en anlagd bomb i Biskopsgården.
Då är det extra viktigt att fokusera på de positiva händelser som väl inträffar. Något som berört mig extra mycket under veckan är den sexårige pojke som föll ut från ett fönster på sjätte våningen vid Brunnsbotorget, Backa, Hisingen. Flera människor på torget såg hur pojken hängde i armarna ut från fönstret. Polisen larmades och hann åka upp och ta sig in i lägenheten, men hann inte komma till pojkens rum innan hann ramlat. Under de minuter som pojken väl hängde ut från förnstret hann 37-årige Hossein Afshin uppmärksamma det hela och springa upp på ett entrétak och med fara för sitt eget liv ta emot pojken som fallit 17 meter. Pojken ligger inne en vecka för observation på barnsjukhuset, men verkar ha undkommit med en bruten arm och en bula på huvudet.
I GP:s artikel om Hossein Afshin framkommer att han är arbetslös. Om jag hade ett företag och behövde nyanställa hade försökt att headhunta honom direkt. Afshins insats visar på enorm reaktionsförmåga, uppfinningsrikedom och mod.
Då är det extra viktigt att fokusera på de positiva händelser som väl inträffar. Något som berört mig extra mycket under veckan är den sexårige pojke som föll ut från ett fönster på sjätte våningen vid Brunnsbotorget, Backa, Hisingen. Flera människor på torget såg hur pojken hängde i armarna ut från fönstret. Polisen larmades och hann åka upp och ta sig in i lägenheten, men hann inte komma till pojkens rum innan hann ramlat. Under de minuter som pojken väl hängde ut från förnstret hann 37-årige Hossein Afshin uppmärksamma det hela och springa upp på ett entrétak och med fara för sitt eget liv ta emot pojken som fallit 17 meter. Pojken ligger inne en vecka för observation på barnsjukhuset, men verkar ha undkommit med en bruten arm och en bula på huvudet.
I GP:s artikel om Hossein Afshin framkommer att han är arbetslös. Om jag hade ett företag och behövde nyanställa hade försökt att headhunta honom direkt. Afshins insats visar på enorm reaktionsförmåga, uppfinningsrikedom och mod.
